Meny Stäng

Lina Hagelbäck – Ett barockartat flöde av känslor

Av Bengt Berg
Lina Hagelbäck | Violencia och hennes far
Brombergs förlag | 2015

Lina Hagelbäck. Foto: Brombergs förlag.
Lina Hagelbäck. Foto: Brombergs förlag.

Det där med genrebestämningar är inte så lätt, i alla fall inte när det gäller att etikettera Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far, som är en typografiskt smalspårig berättelse tryfferad med poetiska inslag som det gnistrar om. Redan första delen Violencia (2013), blev en stor kritikerframgång och del två bara rusar vidare i samma frustande tempo.
Så här kan det låta, kap V:

Gryning inom griphåll. Klockan halvfyra och jag bestämmer mig för att läsa en kort dikt av far. Köket är krusigt och inåtvänt såhär dags och jag går ut i trädgården. Sommarsmärtor, vass liljesåg. Det finns något outrett, sött hos gräset. Skrivbordet av körsbärsträ är tungt att bära ut. Min karmstol blossar svagrött men rymmer all grammatik man kan begära.

Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far.
Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far.

Jag hade glädjen att lära känna den far som boken delvis handlar om, nämligen Jösta Hagelbäck – filmregissör, poet och konstnär. Jag minns en mycket märklig kväll på ett ställe i Stockholm som hette Djingis Kahn. Den kvällen stämde Jösta upp i en sång som hette ”Under Ukrainas blåa himmel”. Kroginteriörer och sång förekommer också i dottern Linas andra bok, även om miljöerna är hämtade från Italien dit Violencia sökt sig i hopp om att leta rä