Meny Stäng

Lina Hagelbäck – Ett barockartat flöde av känslor

Av Bengt Berg
Lina Hagelbäck | Violencia och hennes far
Brombergs förlag | 2015

Lina Hagelbäck. Foto: Brombergs förlag.
Lina Hagelbäck. Foto: Brombergs förlag.

Det där med genrebestämningar är inte så lätt, i alla fall inte när det gäller att etikettera Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far, som är en typografiskt smalspårig berättelse tryfferad med poetiska inslag som det gnistrar om. Redan första delen Violencia (2013), blev en stor kritikerframgång och del två bara rusar vidare i samma frustande tempo.
Så här kan det låta, kap V:

Gryning inom griphåll. Klockan halvfyra och jag bestämmer mig för att läsa en kort dikt av far. Köket är krusigt och inåtvänt såhär dags och jag går ut i trädgården. Sommarsmärtor, vass liljesåg. Det finns något outrett, sött hos gräset. Skrivbordet av körsbärsträ är tungt att bära ut. Min karmstol blossar svagrött men rymmer all grammatik man kan begära.

Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far.
Lina Hagelbäcks Violencia och hennes far.

Jag hade glädjen att lära känna den far som boken delvis handlar om, nämligen Jösta Hagelbäck – filmregissör, poet och konstnär. Jag minns en mycket märklig kväll på ett ställe i Stockholm som hette Djingis Kahn. Den kvällen stämde Jösta upp i en sång som hette ”Under Ukrainas blåa himmel”. Kroginteriörer och sång förekommer också i dottern Linas andra bok, även om miljöerna är hämtade från Italien dit Violencia sökt sig i hopp om att leta rätt på sin förlupne far, i boken kallad Esra – vilken dock inte är ett porträtt av hennes riktiga far Jösta.

I vindlande monologer berättar Violencia om sin tillvaro i ett smått arkadiskt landskap, där vällust och vindrickande varvas med diktskrivande, hela tiden med en stark vulkanfascination som drivkraft:

Det finns en vulkanhermeneutisk kraft i mig, vissa har kallat den sjukdom. I min kropp rinner blå lava. Jag får utbrott jag inte kan styra över. Det går att beskriva mig som ett sönderfall som plötsligt blir självlysande.

Det finns ett överdåd i Lina Hagelbäcks utgjutelser, ett barockartat flöde av känslor, intryck och tankar. Men dessa frustande excesser möts av ”förstörelseimpulserna”, ”brustna fördämningar och översinnliga solknivssnitt.” Mitt emellan dessa poler finns kanske ett stormens öga, ett ”Ingenting som du är i Allt”.

Lina Hagelbäck levererar starka bilder och nya ordkombinationer, vilket bidrar till att boken kan placeras på poesihyllan. Även om berättelsen följer prosans räta högermarginal så finns hela tiden det poetiska suget på och mellan raderna.

Att ge mig på ett innehållsreferat avstår jag från. Det är själva resan som är målet värt, för att travestera en känd diktrad. I centrum står Violencia, som ömsom riktar sin uppmärksamhet mot sin älskare Malte, och ömsom fadern Esra som i boken framstår som en tämligen tilltufsad figur. Insprängda i löptexten finns diktfragment av pappa Jösta, liksom av Lina själv. Den verkliga vulkanen Etna spelar också en viktig roll i denna dionysiska skildring. Men fonden utgörs av en påtaglig svärta och en livskänsla fylld av smärta: ”Mellan oss finns en ruin, en sorg som saknar svar.”