Meny Stäng

Oscar Nilsson Tornborg – Laddad vardaglighet utan dramatik

Av Cornelia Hermansson
Oscar Nilsson Tornborg | En dag har stormen redan dragit förbi
Sadura förlag | 2016

Oscar Nilsson Tornborg. Foto: Sadura förlag
Oscar Nilsson Tornborg. Foto:  Tomas Sonnerup

Det skulle kunna vara den mest universella formen av melankoli: en dag har alla kommande dagar redan passerat. En dag har dagarna redan varit. Tiden som passerar. Oscar Nilsson Tornborgs En dag har stormen redan dragit förbi är en diktsamling med fästpunkt i en vedertagen existentiell känsla. Samtidigt bygger dikterna inte nödvändigtvis på känslor, snarare på iakttagelser. Barnet är centralt i narrativet, men också ett verktyg för lyriken.

Oscar Nilsson Tornborgs En dag har stormen redan dragit förbi.
Oscar Nilsson Tornborgs En dag har stormen redan dragit förbi.

Mor och far och barnets ögon. Brunnslock, BMX-cyklar, gräsmattor och tiden mellan klockan 07 och 16. Vardagen är den bästa myllan. Gräv där du står. Nilsson Tornborg gör detta, och jag får den enkla och starka känslan av barndom, och ett möte med barnets blick och öden när det gräver i världen, och i bästa fall ger den nytt sken. Tankarna går till andra poeter med vardagen och barnet som utgångspunkt; någonstans i bakhuvudet skvalpar Sonja Åkessons dikter Småbarn och Gnag. Samtidigt är Nilsson Tornborgs poesi olik Åkessons på så många sätt. En annan poet jag tänker på är Viktor Johansson och pojkbarndomen som häckar i så många skrymslen.

Dikterna i En dag har stormen redan dragit förbi är som mätstickor, lackmuspapper och temperaturmätare. Som ett snitt in i livet. Normaliteten, den enkla smärtan, alla vanliga dagar, både de vi minns och de som försvinner. I grunden är det en inställning jag uppskattar – den vardag som inte blir intressant genom spännande, utlämnande händelser utan den vardag som är sin egen, vår egen, oavsett dramatiska kurvor. Ingenting är laddat här hos Nilsson Tornborg, samtidigt är allt laddat. Fragment av liv och död som förföljer både diktjaget och läsaren. Det är som om en ljus, blå och ganska trist färg vilar över raderna, men den blir ändå vacker och ärlig:

Tidigt förstod jag
att jag var helt normal.

Att inget med mig
var avvikande.

Näsflikarna, huden
under ögonen,

håret och läpparna,
den jämna haklinjen.

Ansiktet på skolfotografiet,
i mitten där, förfärande

tydligt.

Men det är något med samlingen som också känns lite långdraget. Kanske är det att jaget aldrig brusar upp, att tempot inte förändras eller att vissa bilder känns väl enkla, och till och från blir det släpigt. Jag hade önskat fler tempobyten och växlingar, fler risker. Möjligtvis är denna längtan en större iakttagelse som inte bara handlar om En dag har stormen redan dragit förbi, men det är något som fattas för mig. Kanske för att dikterna egentligen är riktigt bra, men hålls stringent till en viss form eller balans. Flera stycken ur En dag har stormen redan dragit förbi har samma inverkan som analoga fotografier. Det är som att stå i nuet och vara medveten om just det, men ändå bära känslan av att allt är över. Ett slags melankoli. Den luftiga textmassan och de enkla situationerna gör boken mycket tillgänglig. Det märks att det inte är en debutant som skriver, och jag tillstår: Nilsson Tornborgs titel berör mig mer än många formuleringar på länge.