Meny Stäng

Red. Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt – Skilda röster ger kvalitet åt hastverk

Av Carola Mikaelsson

Om detta sjunger vi inte ensamma | Red. Anna Jörgensdotter & Charlotte Qvandt
Bokförlaget ETC | 2016

Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt & Anna-Jörgensdotter. Foto: Karl Skagerberg.

I förordet till Om detta sjunger vi inte ensamma, med förtydligandet ”Dikter till samtiden och världen”, skriver redaktörerna Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt att ”vi ställde oss frågan om det var någon som samlade dikter som talade om den värld så som den vi rör oss i dessa dagar. […] Det verkade inte, utifrån vår horisont, som att någon gjorde det.” Vidare skriver de att det inte finns ”ord för det här som händer just nu, det som hänt förut, det som inte fick hända igen” men också att det ”finns ord. / Vi har försökt samla in dem. Några av dem.”

Omdetta_omslag_hiresDet antologin kretsar kring, och det som inte kan – men ändå kan – fångas med ord är exempelvis ”Paris och Europas asylpolitik”, ”flyktingströmmen” och det som är resultatet av att vi byggt upp ”ett system som inte verkar i mänsklighetens tjänst.” Tjugoåtta poeter medverkar och enligt baksidestexten vill deras dikter mer än att vara ord. Vill vara tröst, men också en väg till tanke, kraft, och handling. För mig uppstår visserligen tanke när jag umgås med några av dikterna, men det känns långt till tröst, kraft och handling. Den väl tilltagna skaran av medverkande ger mycket riktigt en kör av röster, men det gör också att vi rör oss mest på ytan. Kanske är det för vissa läsare en styrka i att några bilder går om, med något olika toner och synvinklar, men jag hade gärna dröjt kvar längre i färre poeter än att få dessa ibland en – eller tvåsidiga inslag och sedan hoppa till nästa person i alfabetisk ordning. Och genast måste jag modifiera min utsaga, för en del poeter tränger trots allt djupt, med få ord och sidor, och berör. Såklart. Några av de dikter som talar mer till mig än andra är skrivna av Seluah Alsaati, Kjell Espmark, Hanna Hallgren, Jasim Mohamed, Petra Mölstad, Malte Persson och Helena Rådberg.

Som sig bör när det är olika diktare är stilarna, rösterna och tonerna vitt skilda. Här finns konkreta bilder likväl som abstrakta resonemang, här finns då och nu, här finns rim och verser, här finns estrad-rapp poesi och lågmäld dito. Två av olikheterna engagerar mig mer än de andra och det är tilltal, exempelvis du, och pronomenbruk: vilka som inkluderas i ”vi” eller ”de”/”dem”. Jag uppskattar hur en del använder ”vi” för de utsatta och ”de” för förövare och på så sätt gör läsaren till en människa med poeten.

Om detta sjunger vi inte ensamma är en diktsamling jag vänder och vrider på även fysiskt: den är inte snygg, men den är okej. Den känns relativt billig med sina papperspärmar och pappret i inlagan ser ut som om det vore klorblekt. Och det känns väldigt tråkigt, men frågan om varför den här antologin satts samman, hur urvalet motiverats, sett till både dikter och poeter, och med vilka resurser i fråga om tid och ekonomi dyker upp i mitt huvud. Jag upplever det inte som en väl bearbetad antologi utan snarare som en hastigt ihopsatt. Det gäller inte dikterna – den kvalitet antologin ändå har är poeternas förtjänst.