Meny Stäng

Rainer Maria Rilke – Intim handledning i konsten att skriva dikt

Av Christer Boberg

Rainer Maria Rilke | Brev till en ung poet
Wolf & Theory | 2015
Översättning av Leo Hallerstam

Erich Maria Rilke 1906. Fotograf okänd.
Rainer Maria Rilke 1906. Fotograf okänd.

Den tunna volymen Brev till en ung poet innehåller tio brev som Rainer Maria Rilke skrev till Franz Kappus i början av nittonhundratalet. Kappus är på väg att göra karriär inom det militära men vill egentligen bli poet. Han sänder ett första brev för att få bekräftelse och få sina dikter bedömda, men även för att uttrycka sin frustration över det dagliga livet som kadett – och den utstakade karriären som väntar. Hans belägenhet är inte oviktig i sammanhanget, för Rilkes brev handlar egentligen mycket mer om att utveckla en livshållning än att ge handfasta skrivtips och diskutera vad som är god eller dålig dikt. Brevväxlingen inleds med en tillsägelse att Kappus måste upphöra med att ängslas över refuseringar och hålla på att jämföra sina dikter med andras. I stället uppmanas han att gå in i sig själv för att syna grunden för skrivandet: ”Och om det ur denna vändning inåt, denna nedsänkning i din egen värld, kommer dikter, då kommer du inte ens att överväga att fråga någon om det är bra dikter.”

Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet.
Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet.

Rilkes syn på ensamhet är både vid och radikal. Han säger redan i första brevet till Kappus att inget ”berör ett konstverk så lite som kritiska ord” och fördjupar sin tankegång vid ett senare tillfälle: ”Konstverk är oändligt ensamma, och ingenting når dem så lite som kritik.” Upprepade gånger understryker Rilke det avgörande sambandet mellan ensamhet och dikt, men menar då inte primärt fysisk avskildhet vid stunderna för skrivande. Snarare handlar det om en rent existentiell erfarenhet och, vilket här är det viktigaste, en sorts själslig disciplin: ”Låt ditt omdöme ha sin egen lugna, ostörda utveckling; som i likhet med varje framsteg måste komma djupt inifrån utan att tvingas fram eller påskyndas på något sätt. Allt handlar om detta: att bära inom sig och sedan föda.” Rilke understryker det självständiga arbetet, utan ängslan och utan det klibbiga behovet att ständigt söka bekräftelse och beröm från läsare, kritiker och kollegor. Den verkliga konstnärliga gemenskapen tycks paradoxalt nog finnas i ensamheten.. Och då vill det till att man som Rilke kan formulera den, ge uttryck för vilken avgörande betydelse den har, för att på så sätt kunna upprätta den sköra men älskvärda relationen mellan likar – vilket sker på ett sådant givmilt vis i den här brevväxlingen.

Direkt gripande är Rilkes koppling till barndomen och barnets relation till de vuxna. Han gör det hela till ett allmänt hållet resonemang, men att det är frågan om självupplevda, konkreta erfarenheter och iakttagelser går inte att ta miste på. Barnet har en helt annan förmåga att inhämta kunskap, skriver Rilke, och hänvisar till barnets ”kloka icke-förståelse”. Till skillnad från de vuxna är barnet fortfarande i direktkontakt med livet, utan distanserande konventioner. Även här får lönearbete och yrkesliv stå för det förljugna och futila. Därmed inte sagt att Rilke menar att Kappus skall säga upp sig eller att människor helt sonika skall strunta i att arbeta. Det är statusen som det moderna yrkeslivet har som Rilke vänder sig mot. Den vuxne underkastar sig sociala strukturer och ytliga gemenskaper bara för att det skall vara så, för att det blivit norm. Den vuxne gör våld på sin egenart och sin ensamhet. I själva verket är ensamheten ett grundtillstånd: ”Och om vi återgår till ensamheten, så blir det allt tydligare att den i grunden är något som vi inte kan välja eller avstå från. Vi är ensamma. Vi kan lura oss själva och låtsas som om det inte vore så. Det är allt.” Underförstått så är det poetens uppgift att behålla barnets blick och förståelse av världen, att leva i den ”såsom man var ensam som barn”.

Brev till en ung poet är med andra ord så långt ifrån dagens skrivtipsböcker man kan komma. Det finns inga genvägar, det finns inga käcka goda råd eller praktiska övningar, bara ensamhet och självständighet. Samt ett oupphörligt läsande och skrivande, vilket en brevsamling som den här är ett resultat av. Dels gnistrar breven av genuint intresse och ren passion, dels är de i sig själva exempel på eftertänksam och genomarbetad skrivkonst. Att skriva brev vilar på ren praxis, vilket Rilke så ömkligt påpekar i ett av sina brev till herr Kappus: ”Och även idag är skrivandet svårt, för jag har redan varit tvungen att skriva så många brev att min hand har blivit trött.” I ett annat brev kopierar Rilke för hand en av Kappus dikter och returnerar den: ”Det är den bästa av dina dikter som jag har fått läsa. Och nu ger jag dig den här avskriften, därför att jag vet att det är en viktig ny erfarenhet att läsa sitt arbete nedtecknat av någon annan. Läs de här raderna som om de var främmande för dig, och du kommer att känna i ditt innersta hur mycket de är dina.”

En mer intim handledning per korrespondens i konsten att skriva dikt har jag svårt att tänka mig.