Meny Stäng

Tomas Tranströmer – Klippbok utan diskrepanser

Av Peter Nyberg

Tomas Tranströmer | I arbetets utkanter
Albert Bonniers förlag | 2015
Redaktör: Magnus Halldin

Tomas Tranströmer. Foto: Yanan Li.
Tomas Tranströmer. Foto: Yanan Li.

Min fru är förtjust i att överraska sina vänner med klippböcker. Hon har lådor med lösa bokstäver och stämplar, framkallar bilder som formklipps och har noteringar sparade på små lappar i olika färger. Speciellt efter resor eller fester brukar en klippbok dyka upp, elegant inslagen och överräckt med vinflaska. Minnet är centralt – minnet av en trevlighet. Eller ett liv. Tomas Tranströmers I arbetets utkanter är en sådan klippbok, überproffsigt formgiven av Nina Ulmaja.

Magnus Halldin berättar i sin inledning att han under närmare två år tillsammans med nobelpristagarens hustru Monica arbetade sig igenom poetens hemarkiv bestående av ”dagböcker, manuskript, brev, fotografier och tidningsklipp”. Syftet sägs ha varit att skapa en ”blandbok”, uppbyggd i kronologisk ordning med minimala redaktionella ingrepp, men med en del förklaringar och tillrättalägganden om tid och plats i notiser. Faksimilet har varit princip under förutsättning att texterna inte blivit för svårlästa, då har renskrivning skett. Arbetet måste ha varit njutning.

Faksimilprincipen har flera fördelar. Framför allt förhindrar den förbättringar och omskrivningar av Tranströmers texter. Som läsare ser vi till exempel att 19-åringens stavning är tämligen rasslig i brev till modern och att hans anspända förhållningssätt till världen är som många andra unga mäns: glatt naivt. Den unge Tranströmer blir nu en trevligt vardaglig bekantskap och det är ett intryck som bevaras genom läsningen: för att vara en kristen mystiker med extrem densitet i sina texter är Tomas Tranströmer ganska ordinär som person. Det extraordinära finns i hans seende och i formuleringarna av detsamma.

Tomas Tranströmers I arbetets utkanter.