Meny Stäng

Tomas Tranströmer – Klippbok utan diskrepanser

Av Peter Nyberg

Tomas Tranströmer | I arbetets utkanter
Albert Bonniers förlag | 2015
Redaktör: Magnus Halldin

Tomas Tranströmer. Foto: Yanan Li.
Tomas Tranströmer. Foto: Yanan Li.

Min fru är förtjust i att överraska sina vänner med klippböcker. Hon har lådor med lösa bokstäver och stämplar, framkallar bilder som formklipps och har noteringar sparade på små lappar i olika färger. Speciellt efter resor eller fester brukar en klippbok dyka upp, elegant inslagen och överräckt med vinflaska. Minnet är centralt – minnet av en trevlighet. Eller ett liv. Tomas Tranströmers I arbetets utkanter är en sådan klippbok, überproffsigt formgiven av Nina Ulmaja.

Magnus Halldin berättar i sin inledning att han under närmare två år tillsammans med nobelpristagarens hustru Monica arbetade sig igenom poetens hemarkiv bestående av ”dagböcker, manuskript, brev, fotografier och tidningsklipp”. Syftet sägs ha varit att skapa en ”blandbok”, uppbyggd i kronologisk ordning med minimala redaktionella ingrepp, men med en del förklaringar och tillrättalägganden om tid och plats i notiser. Faksimilet har varit princip under förutsättning att texterna inte blivit för svårlästa, då har renskrivning skett. Arbetet måste ha varit njutning.

Faksimilprincipen har flera fördelar. Framför allt förhindrar den förbättringar och omskrivningar av Tranströmers texter. Som läsare ser vi till exempel att 19-åringens stavning är tämligen rasslig i brev till modern och att hans anspända förhållningssätt till världen är som många andra unga mäns: glatt naivt. Den unge Tranströmer blir nu en trevligt vardaglig bekantskap och det är ett intryck som bevaras genom läsningen: för att vara en kristen mystiker med extrem densitet i sina texter är Tomas Tranströmer ganska ordinär som person. Det extraordinära finns i hans seende och i formuleringarna av detsamma.

Tomas Tranströmers I arbetets utkanter.
Tomas Tranströmers I arbetets utkanter.

Flera gånger återkommer variationer på idén att poesin i viss mån måste närma sig berättelsen. 1956, två år efter debuten, skriver Tranströmer till Lars Ahlin: ”Ju mer en berättelse berättar, desto närmare kommer den poesin och ju konsekventare poesin utvecklar sig desto närmare kommer den berättelsen. (Titta på Perse.) Den plats där dessa ledbrutna konstarter omsider får syn på varann är visionens plats. […] Berättelsen får inte falla för frestelsen att bli ”poetisk” och poesin får inte bli generad över sig själv och snegla mot andra.”

Genom hela sin skrivande karriär återkommer Tranströmer till idéer om poesi och poesins vara. I den meningen går I arbetets utkanter också att se som en fragmentarisk poetik.
Inte minst närmar sig texterna poetiken i de stycken där Tranströmer pratar om sin egen poesi eller om översättningar av densamma. I det enda stycke där han skriver med indignation berättar poeten att han bjuds in till sammanhang där han ska finnas med i rollen som ”poeten”, men ingen är egentligen intresserad av poesi utan av vad de andra inbjudna har att erbjuda. Han poängterar dock att han gärna kommer till sammanhang där människor är intresserade av hans poesi och vill diskutera den.

Tomas Tranströmer diskuterade således gärna sin poesi. Det känns oerhört sunt, men omodernt. Generationskamraten Lars Gustafsson berättade också gärna om sin poesi, i övrigt tycks i Sverige råda konsensus rörande idén att läsarens tolkning gäller och att den inte ska utmanas. När diskuterade/analyserade/funderade senast en poet runt sin egen poesi i ett offentligt sammanhang? Här reder till exempel Tomas Tranströmer i diskussion med Jan Erik Vold i tidskriften Samtiden ut bakgrunden till dikten ”Molokai” (Ur Det vilda torget) tillsammans med ledtrådar och tolkningar av flera andra dikter. Också ett annat drag blir tydligt i samtalet: Tranströmers seende.

När Tomas Tranströmer berättar om sina bilder verkar de anlända så naturligt. Jag antar att det är den stora begåvningens ointagliga försprång – inget tycks komplicerat. Ett par exempel: När Tomas och Monica Tranströmer besöker ön Molokai där det finns en leprakoloni och en staty av fader Damien ser han precis det som beskrivs i dikten ”Molokai”. Men poeten bygger i slutet av dikten också in ett intryck från Egypten då paret närmade sig den berömda sfinxen bakifrån: ”Men vi ser de här händelserna från fel håll: ett stenröse istället för sfinxens ansikte”. När Tranströmer med Robert Bly diskuterar översättningen av ”Andrum i juli” finns raderna ”Bryggorna åldras fortare än människor. / De har silvergrått virke och stenar i magen.” är det en iakttagelse som är helt konkret: svenska bryggor vid insjöar är byggda på stenar. När Tomas Tranströmer får en extra dag i ”Venezia” går han in i en romansk kyrka och uppskattar valven: ”Ingenting överblickbart, den ena rymden som gömmer sig bakom den andra, som människolivet självt – jag blev så rörd att jag måste ledas ut förblindad av tårar”, skriver han till tonsättaren Thomas Jennefelt. Därefter får vi som läsare vara med och se framväxten av den nära nog sönderälskade dikten ”Romanska bågar”.

Precis som min frus klippböcker är I arbetets utkanter en berättelse om en trevlig händelse, en hygglig människas liv, en människa vars förmåga att se och formulera omvärlden som bilder var utöver begriplighet. Urvalet är lagom fascinerande, bilderna trevliga och välarrangerade. Här finns nästan ingen diskrepans, ingen fulhet. För så är det med klippböcker: de görs för att bevara några få vackra ögonblick i tiden.