Meny Stäng

Freke Räihä – Dokumentärlyrik blir närande litterär kost

Av Calle Flognman

Freke Räihä | Baggböleri
Smockadoll | 2015

Freke Räihä. Foto: Privat/Smockadoll.
Freke Räihä. Foto: Privat/Smockadoll.

Lossmen–Ekträsk-konflikten var en arbetskonflikt som ägde rum i Burträsks socken 1924–1931. Konflikten utspelade sig mellan å ena sidan tre stora skogsbolag och å andra sidan fackligt organiserade arbetare. Konflikten inleddes med att bolagen ställde som ultimatum till arbetarna att upplösa sina organisationer eller bli utan arbete, det vill säga lockoutas. Till bakgrunden hörde att bolagen i stort sett var de enda arbetsgivarna i området. Syndikalisterna vägrade att upphöra med sin organisering och förklarade bolagen i blockad.

Freke Räihäs Baggböleri.
Freke Räihäs Baggböleri.

Freke Räihäs lyrikbok Baggböleri tar avstamp i denna strid för drägliga arbetsförhållanden och mänsklig värdighet. Textarbetet utgår från dokument funna i Arbetarrörelsens arkiv, dokument som rikligt citeras och ger fog för att kalla den genre som Baggböleri vistas i för dokumentärlyrik.

Texterna pågår i några olika stilar. I stora stycken förefaller de som hämtade rakt ur bakgrundsdokumenten. Händelser och personer med namn, deras yttranden om arbete och vardag, förtryck och motstånd. Det är inte bara ”arbetare” utan de erkänns sin mänskliga unicitet som arbetarna Signar och Karl Lindfors, Josua Lindahl med många flera, men också trasproletärer som Luffar-Johansson. Namnen ger textens skeende en sällsynt trovärdighet och en partikularitet som ger händer, hud och ansikte åt det dokumentära anslaget.

I andra delar går Räihä i dialog med och citerar ur den politiska historien och i ytterligare andra delar ges texterna som dialoger. Här förbinds det tidiga nittonhundratalets kamp för värdighet med vår tid, att det är något i de svunna tidernas missförhållanden som klänger sig kvar och som fortfarande suger näring. Ännu ett stilgrepp som anlitas i Baggböleri är listor över ord och fraser som hämtats ur arkivdokument (med viss konstnärlig frihet).

Med tanke på ämnesvalet är denna bok en föredömligt lågmäld skrift som antyder och gör gester utan större åthävor när det hade varit alltför enkelt att till ämnet facklig kamp bli pamfletthojtande och flaggviftande. Jag känner mig inbjuden till texten. En bit in anar jag en förbindelse både till ämne och behandling till C.S. Giscombes mästerliga Giscome road.

Det som inte smakar mig lika väl är några typografiska hyss och det kletiga efterordet där författaren oblygt hyllas av kollegor, några som tidigare nämns vid namn i en passage inuti boken. Jag läser det som det numera närmast ritualiserade metainslaget i de senaste årens svenska textproduktion och roas inte. Dessa delar blir i min läsning ett avsteg från ett dokumentärt uppdrag, att närmast parasitiskt skriva in sig och sina fränder i förfädernas kamp. Det hade jag gärna sluppit. Hellre hade jag sett en mer renodlat självuppoffrande skrivgärning. Men ändå. När jag väl konstaterat att det är några skalbitar i palt’n, är den bok som ligger framför mig närande litterär kost som hedrar de som i så många år kämpade på svältgränsen för rätten att organisera sig kring en gemensam sak, det i en tid som inte ens är förfluten. Baggböleri nominerades till 2016 års upplaga av Norrlands litteraturpris. Det är välförtjänt.