Meny Stäng

Valerio Magrelli – De stora existentiella frågorna i krass vardaglighet

Av Emelie Eleonora Wiman- Lindqvist

Valerio Magrelli | Ordets frånsida
ellerströms | 2016

Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.
Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.

Mitt i läsningen av Ordets frånsida slås jag av att Valerio Magrellis syn på poesi på många sätt överensstämmer med den franske poeten och författaren Michel Houellebecqs. Precis som Houellebecq har Magrelli en romantiserad syn på poesi, där innovativ språklig kreativitet på den formella nivån liksom kreativ originalitet får stå tillbaka. Istället använder de poesin som ett sätt att betrakta världen. Det hindrar varken Houellebecq (som utforskar gamla klassicistiska versmått som alexandrinen och octosyllaben) eller Magrelli (som mycket eftersinnat använder sig av den italienska lyriska traditionen, både genom intertextuella referenser och genom att spinna vidare på framgångsrika koncept) från att ändå utforska språkets och genrernas möjligheter att omskapas, återskapas, beblandas.

Valerio Magrelli är en av Italiens mest uppmärksammade samtida poeter. Han föddes 1957 i Rom, där han fortfarande bor. Debuten kom 1980 med den hyllade diktsamlingen Ora serrata retinae och följdes av ytterligare sex diktsamlingar. En skral produktion kan tyckas, men Magrelli är vad man skulle kunna kalla för en mångsysslare. Han är, förutom att vara verksam som poet, också professor i franska vid universitetet i Cassino samt översättare av först och främst franskspråkig litteratur. Utöver sina diktsamlingar har han bland annat publicerat litterära studier över Joubert, Valéry och Baudelaire samt ett antal essäistiska prosaverk. Ett om sin far, ett annat om sin faiblesse för att åka tåg, ett tredje om filmskaparen Fellinis teckningar och så en fjärde: Millennium Poetry, från förra året, som utgör en historisk- kronologisk antologi om italiensk poesi som varvas med korta essäer. Magrelli är också kritiker i La Republica.