Meny Stäng

Valerio Magrelli – De stora existentiella frågorna i krass vardaglighet

Av Emelie Eleonora Wiman- Lindqvist

Valerio Magrelli | Ordets frånsida
ellerströms | 2016

Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.
Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.

Mitt i läsningen av Ordets frånsida slås jag av att Valerio Magrellis syn på poesi på många sätt överensstämmer med den franske poeten och författaren Michel Houellebecqs. Precis som Houellebecq har Magrelli en romantiserad syn på poesi, där innovativ språklig kreativitet på den formella nivån liksom kreativ originalitet får stå tillbaka. Istället använder de poesin som ett sätt att betrakta världen. Det hindrar varken Houellebecq (som utforskar gamla klassicistiska versmått som alexandrinen och octosyllaben) eller Magrelli (som mycket eftersinnat använder sig av den italienska lyriska traditionen, både genom intertextuella referenser och genom att spinna vidare på framgångsrika koncept) från att ändå utforska språkets och genrernas möjligheter att omskapas, återskapas, beblandas.

Valerio Magrelli är en av Italiens mest uppmärksammade samtida poeter. Han föddes 1957 i Rom, där han fortfarande bor. Debuten kom 1980 med den hyllade diktsamlingen Ora serrata retinae och följdes av ytterligare sex diktsamlingar. En skral produktion kan tyckas, men Magrelli är vad man skulle kunna kalla för en mångsysslare. Han är, förutom att vara verksam som poet, också professor i franska vid universitetet i Cassino samt översättare av först och främst franskspråkig litteratur. Utöver sina diktsamlingar har han bland annat publicerat litterära studier över Joubert, Valéry och Baudelaire samt ett antal essäistiska prosaverk. Ett om sin far, ett annat om sin faiblesse för att åka tåg, ett tredje om filmskaparen Fellinis teckningar och så en fjärde: Millennium Poetry, från förra året, som utgör en historisk- kronologisk antologi om italiensk poesi som varvas med korta essäer. Magrelli är också kritiker i La Republica.

Valerio Magrellis Ordets frånsida.
Valerio Magrellis Ordets frånsida.

Med Ordets frånsida introduceras han nu för en svensk publik. Bakom detta står Ellerströms förlag som alltså presenterar ett urval ur de sex diktsamlingarna. Bakom urvalet och översättningen står Lars-Håkan Svensson, som också är professor i engelska. I sin gedigna och precisa översättning lyckas Svensson verkligen få fram Magrellis stilistik, ja själva grundtonen (om det nu finns en sådan) i dennes, bitvis snåriga, metapoesi. Under en lugn och mjuk yta lurar farliga underströmmar och mörka bråddjup – det vi vet (det kända) kontrasteras mot det vi inte vet (det okända). Ett ledmotiv som inte enbart vidrör det gap mellan Jaget och Duet visavi Jaget och Omgivningen, det undersöker också gränsen mellan det konkreta och det abstrakta.

Detta föga unika tema laddas med en nypa ångest, en nypa mystik och ett kryddmått humor. Alla bidrar förstås till att denna poetiska läckerhet smakar så gott, men jag fäster mig mest vid mysticismen liksom den elegiska ton som Magrelli skickligt luckrar upp sin poesi med. Jag kan inte låta bli att tänka på den lätt övernaturliga tillvaro som Tomas Tranströmer frammanar i sina dikter. Denna tillvaro bygger inte på doktriner utan snarare på en övertygelse (eller förhoppning?) om att världen är fylld av sammanhang, närvaro och okända rum. I dikten ”Romanska bågar” ur diktsamlingen För levande och döda (1989) heter det ”och inom dem alla öppnade sig valv efter valv oändligt”. Hos Magrelli (för att ta ett exempel ur debutsamlingen):

Men det måste finnas en inre led
något slags genväg
från huvud till fot
tvärs genom armar, mage
och det som Homeros
i sin artonde sång kallar blygd.
En särskild stig
djupt inne i kroppen,
en ven som ingen har lagt märke till
eller en farbar flod,
en spårvagnslinje
eller en tunnel. En idé
som ställts på sned mot en vägg
som ett paraply
och sedan glömts bort.

Metapoesi kan vara genial och fantastisk. Den kan också vara fruktansvärt tråkig, pubertal och patetisk. Men här fungerar det bra. Till och med mycket bra. Även om Magrelli klagar över att det ”ofta är stiltje på sidan” och att han ”inte har många teman, / strängt taget bara ett, / nämligen temat självt, som nu” och basunerar ut att ”min kropp är ett solsystem” och att han ”på min färd runt mig själv /stöter ihop med allt som jag berövats. / Jag är min egen solförmörkelse […] (Hallå Majakovskij!) blir det inte en exkursion av det privata rövhålet utan istället en undersökning av, å ena sidan, språkets gränser: Var börjar texten och var slutar den? Räcker språket verkligen till? Kan vi lita på det? Går det, via poesin, att konkretisera själen?

Jag, liksom Magrelli, svarar nog nej på den frågan. Snarare visar hans dikter på det tomrum som uppstår när vi försöker sätta ord på existentiella tillstånd. Vad var det egentligen som blev kvar av det där ögonblicket när det kläddes i ord? Flög det iväg eller framträder det i sin fulla nakenhet, krankt och banalt?

Å andra sidan, vilket har sin källa i detta ambivalenta förhållande till språket, tar sig Magrelli an en annan stor konflikt (med en självironisk – dock inte cynisk! – udd),  skrivkrampens förödande inverkan på en författarsjäl:

Att inte ha något att skriva om
medför en barnslig, oändlig plåga,
liknande den man känner när man letar
efter ett hotellrum i främmande land.
Man söker överallt,
allt är redan upptaget,
försök någon annanstans
men det är sent och goda råd är dyra.
Så var ska vi sova i natt?

Ibland får jag intrycket att Magrelli letar efter det sanna språket eller med hans egna ord: ”Jag söker en skrivandets hållning, / ljuset och stunden som återger det / och i en teckning avbildar dess linjer, / dess diagram och grad, / dess matematiska moder.”  Låt mig därför modifiera mitt tidigare påstående något: att Magrelli enbart skulle vara sysselsatt med innehåll och helt förbise språkets formella aspekter stämmer helt enkelt inte. Det experimenteras både med hypertexter, som utgör Il sagune amaro från 2014 och, som i Didascalie per la lettur di un gironale (1999), dagstidningens (som trycksak betraktat) olika element såsom: datum, streckkod, dagens helgon, brev från läsekretsen, kultursidan och så vidare. För att ge några exempel. Det bör också tilläggas att, som Lars-Håkan Svensson också mycket riktigt påpekar i efterordet, ”de oftast mycket korta dikterna kan i förstone ge intrycket av torra, nästan vetenskapliga precisa notiser, men är i själva verket lyriska fantasier om varseblivnings- och kunskapsteoretiska spörsmål. Vad gör vi när vi ser och när vi tänker?”

Att på ett så underfundigt vis leka med människans perceptionsförmåga visar Magrelli gott prov på, kanske mest i Disturbi del sistema binario (2006) som utforskar Wittgensteins berömda ank-hare och denna figurs dubbelidentitet. Magrelli gör det genom att parvis låta dikterna granska dubbelhetens mångbottnade natur. Varje uppslag består således av en kursiverad dikt på vänstersidan och en på högersidan. I detta pendlande framträder, så klart, en tudelad bild av ett subjekt eller objekt, men även två sidor av dubbelheten själv: den kan vara trolös och opålitlig, men också som en möjlighet, en enorm kraft som kan leda till förändring.

Huruvida Magrelli tror på poesins förmåga att förändra världen låter jag vara osagt, oskrivet. Däremot råder det inga tvivel om att han söker efter språkets rötter. I detta sökande vävs kropp, tanke och ord samman med visuella intryck. Tankarna tar form genom reflektioner över det en poet håller på med, nämligen att flytta ord:

Den nedtyngde flyttkarlen
som tömmer mitt rum
utför samma arbete som jag.
Också jag är en flyttkarl
fast jag flyttar ord, ord
som inte är mina
och handhar främmande
föremål utan att förstå
vad det är jag flyttar.
Det är mig själv jag flyttar på […]

Oavsett om man har en romantisk syn eller inte på poesi, om man vurmar för form eller innehåll är det väl ändå ett självklart faktum att all poesi, liksom alla konstnärliga uttryck förhåller sig till världen, på ett eller annat sätt. Den stora pusselbiten som skaver är jaget och jagets position i poesin. Det romantiska jaget, förstått som en helhet, har hos Magrelli (samt Houellebecq och oräkneliga andra poeter och författare som vaknat upp ur sin törnrosasömn) ersatts av en betydligt mer vacklande och splittrat postmodernistisk nomad som på sin vandring genom en dekonstruerad värld försöker lappa ihop skärvorna bäst det går. Bombastiskt kan man tycka, men trots de stora existentiella frågorna och den molande elegiska basgången utmärker sig Magrellis dikter av en krass vardaglighet. Lägg sedan på ett stänk av humor och vips (!) så ser vi blinkningar till Dario Fo där en tablå över en gråkall tisdagseftermiddag kan öppna sig mot absurditetens avgrund.

Att Ellerströms haft den goda smaken att ge ut ett potpurri av Magrellis poetiska verk hittills är väl värt en eloge. Men även om det inte går att anmärka på vare sig urval eller översättning kan jag inte låta bli att sörja det faktum att det är en mycket splittrad bild av författarskapet som jag blir presenterad för. Känslan förföljer mig under läsningen och repareras en smula i och med Svenssons fylliga efterord. Många gåtor får här sin förklaring, men det jag helst hade sett är Magrellis diktsamlingar översatta i sin helhet. Först då hade hans poetiska universum fått expandera i sin fulla rätt. Att, som nu, bara få tillträde till ett hörn av detta, en bråkdel av en galax bland många, känns trist.

Men. Trots detta. Att under ett par vibrerande varma sommardagar ha fått stifta bekantskap med dessa små betraktelser över stora saker och varats olidliga lätthet, och en så pass levande poesi får mig att inte bara hisna, det får mig att omfamna omläsningen. Eller som Magrelli formulerar det:

Dikter måste ständigt läsas om,
läsas, läsas om, läsas på nytt, laddas om;
varje läsning är en omladdning,
de är maskiner som laddar innebörd […]

Och det känns som en tröst. Jag kan, när som helst, vända tillbaka till Ordets frånsida och läsa dikterna. Igen, igen och igen.