Meny Stäng

Valerio Magrelli – De stora existentiella frågorna i krass vardaglighet

Av Emelie Eleonora Wiman- Lindqvist

Valerio Magrelli | Ordets frånsida
ellerströms | 2016

Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.
Valerio Magrelli. Foto: Carlo Carletti.

Mitt i läsningen av Ordets frånsida slås jag av att Valerio Magrellis syn på poesi på många sätt överensstämmer med den franske poeten och författaren Michel Houellebecqs. Precis som Houellebecq har Magrelli en romantiserad syn på poesi, där innovativ språklig kreativitet på den formella nivån liksom kreativ originalitet får stå tillbaka. Istället använder de poesin som ett sätt att betrakta världen. Det hindrar varken Houellebecq (som utforskar gamla klassicistiska versmått som alexandrinen och octosyllaben) eller Magrelli (som mycket eftersinnat använder sig av den italienska lyriska traditionen, både genom intertextuella referenser och genom att spinna vidare på framgångsrika koncept) från att ändå utforska språkets och genrernas möjligheter att omskapas, återskapas, beblandas.

Valerio Magrelli är en av Italiens mest uppmärksammade samtida poeter. Han föddes 1957 i Rom, där han fortfarande bor. Debuten kom 1980 med den hyllade diktsamlingen Ora serrata retinae och följdes av ytterligare sex diktsamlingar. En skral produktion kan tyckas, men Magrelli är vad man skulle kunna kalla för en mångsysslare. Han är, förutom att vara verksam som poet, också professor i franska vid universitetet i Cassino samt översättare av först och främst franskspråkig litteratur. Utöver sina diktsamlingar har han bland annat publicerat litterära studier över Joubert, Valéry och Baudelaire samt ett antal essäistiska prosaverk. Ett om sin far, ett annat om sin faiblesse för att åka tåg, ett tredje om filmskaparen Fellinis teckningar och så en fjärde: Millennium Poetry, från förra året, som utgör en historisk- kronologisk antologi om italiensk poesi som varvas med korta essäer. Magrelli är också kritiker i La Republica.

Valerio Magrellis Ordets frånsida.
Valerio Magrellis Ordets frånsida.

Med Ordets frånsida introduceras han nu för en svensk publik. Bakom detta står Ellerströms förlag som alltså presenterar ett urval ur de sex diktsamlingarna. Bakom urvalet och översättningen står Lars-Håkan Svensson, som också är professor i engelska. I sin gedigna och precisa översättning lyckas Svensson verkligen få fram Magrellis stilistik, ja själva grundtonen (om det nu finns en sådan) i dennes, bitvis snåriga, metapoesi. Under en lugn och mjuk yta lurar farliga underströmmar och mörka bråddjup – det vi vet (det kända) kontrasteras mot det vi inte vet (det okända). Ett ledmotiv som inte enbart vidrör det gap mellan Jaget och Duet visavi Jaget och Omgivningen, det undersöker också gränsen mellan det konkreta och det abstrakta.

Detta föga unika tema laddas med en nypa ångest, en nypa mystik och ett kryddmått humor. Alla bidrar förstås till att denna poetiska läckerhet smakar så gott, men jag fäster mig mest vid mysticismen liksom den elegiska ton som Magrelli skickligt luckrar upp sin poesi med. Jag kan inte låta bli att tänka på den lätt övernaturliga tillvaro som Tomas Tranströmer frammanar i sina dikter. Denna tillvaro bygger inte på doktriner utan snarare på en övertygelse (eller förhoppning?) om att världen är fylld av sammanhang, närvaro och okända rum. I dikten ”Romanska bågar” ur diktsamlingen För levande och döda (1989) heter det ”och inom dem alla öppnade sig valv efter valv oändligt”. Hos Magrelli (för att ta ett exempel ur debutsamlingen):

Men det måste finnas en inre led
något slags genväg
från huvud till fot
tvärs genom armar, mage
och det som Homeros
i sin artonde sång kallar blygd.
En särskild stig
djupt inne i kroppen,
en ven som ingen har lagt märke till
eller en farbar flod,
en spårvagnslinje
eller en tunnel. En idé
som ställts på sned mot en vägg
som ett paraply
och sedan glömts bort.

Metapoesi kan vara genial och fantastisk. Den kan också vara fruktansvärt tråkig, pubertal och patetisk. Men här fungerar det bra. Till och med mycket bra. Även om Magrelli klagar över att det ”ofta är stiltje på sidan” och att han ”inte har många teman, / strängt taget bara ett, / nämligen temat självt, som nu” och basunerar ut att ”min kropp är ett solsystem” och att han ”på min färd runt mig själv /stöter ihop med allt som jag berövats. / Jag är min egen solförmörkelse […] (Hallå Majakovskij!) blir det inte en exkursion av det privata rövhålet utan istället en undersökning av, å ena sidan, språkets gränser: Var börjar texten och var slutar den? Räcker språket verkligen till? Kan vi lita på det? Går det, via poesin, att konkretisera själen?

Jag, liksom Magrelli, svarar nog nej på den frågan. Snarare visar hans dikter på det tomrum som uppstår när vi försöker sätta ord på existentiella tillstånd. Vad var det egentligen som blev kvar av det där ögonblicket när det kläddes i ord? Flög det iväg eller framträder det i sin fulla nakenhet, krankt och banalt?

Å andra sidan, vilket har sin källa i detta ambivalenta förhållande till språket, tar sig Magrelli an en annan stor konflikt (med en självironisk – dock inte cynisk! – udd),  skrivkrampens förödande inverkan på en författarsjäl:

Att inte ha något att skriva om
medför en barnslig, oändlig plåga,
liknande den man känner när man letar
efter ett hotellrum i främmande land.
Man söker överallt,
allt är redan upptaget,
försök någon annanstans
men det är sent och goda råd är dyra.
Så var ska vi sova i natt?

Ibland får jag intrycket att Magrelli letar efter det sanna språket eller med hans egna ord: ”Jag söker en skrivandets hållning, / ljuset och stunden som återger det / och i en teckning avbildar dess linjer, / dess diagram och grad, / dess matematiska moder.”  Låt mig därför modifiera mitt tidigare påstående något: att Magrelli enbart skulle vara sysselsatt med innehåll och helt förbise språkets formella aspekter stämmer helt enkelt inte. Det experimenteras både med hypertexter, som utgör Il sagune amaro från 2014 och, som i Didascalie per la lettur di un gironale (1999), dagstidningens (som trycksak betraktat) olika element såsom: datum, streckkod, dagens helgon, brev från läsekretsen, kultursidan och så vidare. För att ge några exempel. Det bör också tilläggas att, som Lars-Håkan Svensson också mycket riktigt på