Meny Stäng

Charlotte Qvandt – Existentiell vegetation att undersöka

Av Cornelia Hermansson

Epikris | Charlotte Qvandt
Sadura | 2016

Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.
Charlotte Qvandt. Foto: Karl Skagerberg.

Inledningsvis i Charlotte Qvandts nya bok Epikris möter vi ett register, en förklaring över bokens innehåll. ”Sammanställd dokumentation, journal” lyder första meningen. Sedan följer bakgrund, översikt, genomförd undersökning, resultat och slutsatser. Det står tidigt klart att lyriken kommer ta form med hjälp av medicinska indelningar och stadier. Qvandt använder sig av forskningens och sjukvårdens krassa, och livsviktiga, uppdelning som medel för poesin.

/Daganteckningar/

Patienten anländer vid sitt första besök hos läkaren och bär på
frågor

Patienten undrar över sin egen överlevnad. Hur det kommer sig
att pulsen dundrat på

Längre in i boken:

/Ingrepp/

Inför ingreppet injiceras radioaktiv kontrast
Ett ljus kommer att kastas ut ur all vävnad

Vid anträffande av
för undersökningen relevant fynd
kommer detta att dokumenteras

Charlottes Qvandts Epikris.
Charlottes Qvandts Epikris.

Qvandts lyrik spelar med ett medicinskt litterärt grepp som jag känner igen från andra litterära verk, det är lätt att associera till. Kroppen och obduktionen som fysisk utgångspunkt, men också metaforisk möjlighet. Jag tänker på författare som Franz Kafka och Karin Johannisson, och på Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj. Kroppen och själen, den stundande döden, sjukhuset är återkommande centrala platser och teman för romaner och diktsamlingar. Vi har en litteraturhistoria fylld av förundran inför lekamens förändring och själens bo. Samtidigt är Qvandts lyrik inte kopplad till historia utan byggd på iakttagelser. Förloppet och bortgången, omsorgen och krassheten, friskheten och vården. Den litterära längtan verkar mot både naturens och den egna kroppens förlopp.

Epikris är Qvandts sjätte diktsamling, samtidigt är hon i år aktuell med antologin Om detta sjunger vi inte ensamma på bokförlaget ETC, tillsammans med Anna Jörgensdotter. Kroppen har varit central i Qvandts tidigare verk. Undersökningen och bearbetningen blir avgörande metoder, ett fältarbete in i lyriken. Del för del av kroppen genomsökt i Epikris. Själva utformningen av diktsamlingen och skrivandet blir troget en medicinsk principfasthet. Först skallben, hals och hjärna, sedan buken och könsdelarna. Qvandts lyrik förhåller sig hela tiden till innehåll. Vad består vi av, vad rinner ut, vad symboliserar det? Samtidigt är samlingen inte ett förstoringsglas mot den fysiska kroppen utan snarare mot själva existensen och förloppet av den. Kroppen blir en existentiell vegetation att undersöka.

Benens revor och skåror utgör kartor
klimatzoner
oändliga typer av natur sprider sig
som blod i vatten

En annan dikt lyder:

Vidderna plockas isär till brottstycken av tid
för att kunna omfamnas av hud
Tiden har ingen fysisk del,

den kan däremot svälja kropp

Boken är principfast, konceptuell och proffsig, och där finns möjligtvis hindret för lyriken. Jag vill att texterna ska blöda ut, både rent fysiskt över sidorna, men framför allt i syfte att ge mer till läsaren. Det är ingen fattig diktsamling, men intrycket kan ändå bitvis bli onödigt tunt. Mot slutet kommer dock en vändning. Pärlor, rymd och nebulosor förs in. Kanske för att döden närmar sig? Storheten hälsar på och kroppen sveps. Här är Qvandt i sitt esse, och avslutet blir ett milt och starkt crescendo. Ridån går ner. Kroppen förs ut. Det är en stark skildring, trots det sparsmakade.