Meny Stäng

Jonas Gren – Leklysten språkfröjd om politiskt allvar

Av Carola Mikaelsson

Jonas Gren | Antropocen: Dikt för en ny epok
10TAL Bok | 2016

Jonas Gren. Foto: Linda Gren
Jonas Gren. Foto: Linda Gren

I människans epok, ”som av ledande naturvetenskapliga forskare fått namnet antropocen”, har Jonas Gren skrivit sin tredje diktsamling. Precis som i hans tidigare utgivna verk finns ett politiskt perspektiv, och det är med Lantmäteriet, från 2014, den största likheten finns, både vad gäller form och innehåll. Med fokus på ekologi och miljö på global nivå diktar Gren till synes fritt inom konceptets ramar. Så kan vi läsa en dikt som består av endast en versrad, Varför är vi inte hästar?, och en som löper över ett par-tre sidor, en dikt som bitvis följer en metrisk struktur och en annan som är synnerligen obunden, utspridd på ett uppslag. Något som däremot är återkommande är stilgreppet upprepning, vilket gör sig ytterst väl i den dikt där frasen: Det här är också ett kalhygge, utgör varannan versrad, som känns besläktad med en dikt i Lantmäteriet, där en plats metamorfos, som synliggör hur människan härjat genom tiderna, beskrivs.

Jonas Grens Antropocen: Dikt för en ny epok
Jonas Grens Antropocen: Dikt för en ny epok

Diktsamlingen är indelad i sju avdelningar av olika längd: Människan i människans tidsålder, Credo, Mörkervarelser, Djuptiden, Innan stoftet brinner, Kråkmorgon samt Nekrocen. Tilltalet varierar, liksom form och förekomsten av stilfigurer. Det ger mig känslan av att Gren är en poet som låter dikten avgöra hur den vill bli uttryckt, samtidigt som han har fallenhet för att tänka i koncept. Som att innehållet ibland för med sig en önskan om form.

Överlag gör Jonas Gren det enkelt att förstå, genom att ibland ­­gestalta förlopp:

Det börjar med läckorna i taket   Insipprande
vatten som uppviglare   Landar
på kalkstensbyster   Akvareller   Rinner
genom bokhyllor och hårddiskar   Nothäften
och ritningar   Mikrobsamhällena
tågar in   God dag   Nu är vi här   Allesamman

Men det finns även andra inslag, som exempelvis ordet mikrob på femte raden i strofen ovan. Förutom att skriva studerar Jonas Gren en master i socialekologiska system, och i Antropocen utmärker sig kunskapen i form av facktermer och specifika företeelser. Jag litar på jaget, känner att det är en person som vet vad den pratar om, som har koll på såväl ekologin som ekopoesin. Dikterna blir ändå inte svårtillgängliga, utan känns tvärtom alltid nära, både i tid och rum. Gren är en ekopoet att räkna med, och jag tänker att det behövs; under läsningen, som tog plats utomhus, ekade en mening som kom från en lättklädd figur med blicken på en tärna och ett par fiskmåsar som flög förbi: äckliga jävla djur. Mesofil hade jag kunnat genmäla om jag hade haft Antropocen bakom (läs hellre: i) mig, och längre fram i boken får jag stöd, då orden får mig att tänka på människans futtighet:

Se människan

Svavlets   Vattnets
Vätets   Hållplats

[…]

Jag är unik
och spelar ingen roll

Så småningom
kommer ingen veta
att jag funnits

Något som också känns igen från Grens tidigare verk är den beundransvärda lättheten i formuleringarna. Det finns lysande exempel på oanade men självklara rim, i synnerhet assonanser, som det snillrika Gäddorna Jedoma Generna. Kvaliteten är jämn, men i en dikt (s. 59-60) tänker jag att den första strofen hade förtjänat att stå för sig själv, ja, till och med att resten av den hade kunnat strykas helt, då både strukturen och innehållet i de tio fyrradiga strofer som följer känns naiva, som utkast. Men sammantaget är läsningen av Antropocen givande, såsom varande såväl en politisk och allvarlig läsning som en språkfröjd och en leklysten stund och plats.