Meny Stäng

Kiki Dimoula – Humor, melankoli, lätthet, djup och elegans

Av Kerstin Gansmark

Kiki Dimoula | i kroppens främmande land
Ellerströms förlag | 2016
Översättare: Ann-Margaret Mellberg, Jan Henrik Swahn

Kiki Dimoula. Foto: Nikos Kokkalias
Kiki Dimoula. Foto: Nikos Kokkalias

Samlingsvolymen i kroppens främmande land omfattar ett urval från tretton diktsamlingar av Kiki Demoula mellan åren 1956 och 2014. Hon är född 1931 i Aten, är flerfaldigt prisbelönt och internationellt uppmärksammad. Dimoula är medlem i grekiska Akademin och räknas sen länge som en av de främsta poeterna i sitt land. Hon blev översatt till svenska första gången 1995.

Kiki Dimoulas i kroppens främmande land: Dikter 1956-2014
Kiki Dimoulas i kroppens främmande land: Dikter 1956-2014

Diktjaget sitter förankrat i en konkret verklighet, hemmet, tar sig med möda ut men vill alltid genast åka hem igen, ”denna djävulska benägenhet att återvända.” Fantasi och drömmar omvandlar den banala vardagen; den obekväma känslan av instängdhet blir själva drivkraften för poesin.

Under ett besök hos en målare förundras diktjaget över hur många färgtuber han har och ser genast vilka möjligheter det ger. Sorg kan målas över, svarta fönsterluckor kan bli röda. En guldram runt ett foto kan få ett fattigt bondpar att se ut som godsägare. Inget behöver vara vad det ser ut som, det kan vara precis tvärtom; målaren, fotografen, poeten bestämmer.

Är båten din
eller är den stulen?
Är modet ditt
eller fotografiets?
Styr du eller styrs?
Fanns rodret där från början
eller monterade fotografen
dit ett sådant på det roderlösa
Liksom man förr försåg
våra plöjande förfäder
på inramade fotografier
med slipsar

Det finns gott om statyer i boken, gudar som stelnat till konst i trädgårdar och parker. I en viss staty ser diktjaget en kvinna ”vars hållning röjer viljan att komma loss”, återigen med fantasins hjälp en förvandling av det som synes vara.

När avståndet försvinner klarnar drömmen:
bakbundna är dina händer

Alla väljer att kalla dig staty
mitt val av tilltal blir i stället kvinna.

Dimoula har inget budskap, bara en oändligt djup sorgsenhet över sakernas tillstånd. Det gäller hela hennes produktion som den ser ut i denna samlingsvolym. I botten ligger dock en styrka som bär. ”Hallå, gubbar, skriv ömtålig på mig också” säger hon i en sen dikt till flyttkarlarna med sina kartonger. Tilltalet är vardagligt, ämnena likaså även om de helt oförutsägbart kan sluta i en metafysisk värld.

Ensamhet är ett tema. Dimoula är sen länge änka och har vuxna barn. I en dikt ur en sen samling beklagar sig en väninna över tjuvar i huset. Diktjaget önskar i det tysta inget högre än att någon skulle bryta sig in hos henne. ”Med flit lämnar jag kaffekannan olåst.” Så trevligt med en kaffekanna och en dörr som står olåst och så sorgligt att ingen är där. Hon ber för ”huggtänder i dörren”, ”lampor som gungar”, får in orden ”skäggväxt” och ”rakning” i sin fantasi.

som om någon rakade sig i badrummet
och min blottade känsla fick skäggväxt
medan dess förnekelse låg bakbunden
till händer och fötter på golvet

I en dikt grälar hon på maken för att han är död. Hon står framför ett foto med piskan i hand och skäller ut honom för att han inte lever vilket han kunde ha gjort. ”Som blinda kan gå eller armlösa hålla i penseln med tårna.” Han ska inte göra sig märkvärdig. Döden är ett ”svepskäl” hon inte vill veta av och nu ska det bli intressant att se vad den döde maken säger när hon kommer och hälsar på.
Till Jesus säger diktjaget frankt apropå temat döden:

Det är klart att Du ska uppstå!
Vilken död vill inte det?
Vem skulle inte kandidera för något sådant?

Antingen vidrör jag Dig, Jesus
Eller så får Du uppstå för gott från mig.

Kiki Dimoula har liknats vid Wislawa Szymborska i sitt tilltal av stora som små företeelser. Något så banalt som damm ägnas en flera sidor lång dikt och går ut på att damm får finnas. Hon tycker synd om husmödrarna som jagar runt efter dammråttor. Inte heller är hon någon god husmor när det gäller blommor, det är krukorna hon vill åt, orsaken är originell:

De tuktade
den vilda, otyglade jorden
gjorde den till ett fogligt husdjur.

Dimoula har humor, liksom Szymborska. Orsaken till att hon, över åttio år gammal, ännu inte blivit hämtad till Hades är den grekiska finanskrisen, skriver hon i en av de senaste dikterna. Ingen har haft råd att skaffa färjkarlar. Acheron, gränsflod till Hades, går inte med på avbetalningar, si. Men, så småningom ändå, vet hon:

Så fort du klivit ner i båten
klär de av dig
ingenting får du behålla
inte ens din allra sista insikt
att det finns ingen som väntar på dig
när du kliver i land.
Inte ens ett inte.

Humor, melankoli, lätthet, djup och elegans kännetecknar denna poet; en stark röst som vet att den har allt. Himmel, hav, båtar, olivträd, fönsterluckor och cikador om vart annat. Liv och död. Språk.

Kom förbi någon gång i min sömn
oftast är jag där
utom när månen gråter
då jag går ut på balkongen
för att fråga vad det är som händer.