Meny Stäng

Svetlana Cârstean & Athena Farrokhzad – Metatext som sträcker sig utanför samtidspoesins ärenden

Av Alexander Svedberg

Svetlana Cârstean & Athena Farrokhzad | Trado
Albert Bonniers & Rámus | 2016

Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Foto: Khashayar Naderehvandi
Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Foto: Khashayar Naderehvandi

 

Min far sa: Vem blir mållös i en dikt om språket
Min mormor sa: Vem blir blottad i en dikt om begäret
Min mor sa: Vem blir förråd i en dikt om förräderiet

Ur Vitsvit, av Athena Farrokhzad

Det hör inte till ovanligheterna att författare inte alltid varit nöjda med översättningar av deras verk. Den inflytelserike akademikern Johann Joachim Winckelmann skrev till exempel om den franska översättningen av hans Geschichte der Kunst des Alterthums att ”Varje bit har lösgjorts från den nästkommande, så att de framställs som lemmar vilka existerar för sig själva.” Ännu närmare till hands ligger dock David R. Slavitts syn på översättningen av prosa i kontrast till poesi: ”När du översätter prosa är du den ursprungliga författarens sekreterare, men när du översätter poesi är du hans partner.”

Slavitts uppdelning må vara svartvit, men det är sant att poesins användande av ett språks särskilda rytm och metaforer ofta orsakar översättaren en del huvudvärk. I Athena Farrokhzads och Svetlana Cârsteans samarbetsprojekt Trado dras kärnan i Slavitts uttalande till sin spets. Då författarna träffades talade nämligen inte någon av dem den andres språk, men trots detta bestämde de sig för att översätta varandras debutsamlingar till Farrokhzads svenska och Cârsteans rumänska. För att nå detta mål levde de tätt inpå varandra, som partners i varandras översättningsprocess. Det är denna erfarenhet som lagt grunden för Trado.

För att möta varandra i översättandet av Farrokhzads Vitsvit (2013) och Cârsteans Skruvstädsblomman (Floarea de menghină, 2008; sv. övers. 2013) skapade författarna ett nytt språk, Detta språk kallas för ”Trado”, ett namn som vuxit ur den delade stammen för översättning och förräderi på latin. Detta är naturligtvis inte ett språk i konventionell bemärkelse, utan ett samförstånd som bara kan utvecklas mellan personer som levt med varandra. Istället för att börja med att läsa texten vill de förstå människan bakom den. En central metafor för Trados utgångspunkt är Babels torn. Den språkförbistring som ofta associeras med tornet beskrivs dock som en möjlighet till större mångfald: ”Vi uppgår i betydelseförhandlingar för att ta oss till det språkliga förbundets högsta våning”. Att bjuda in läsaren i processen är i sig ett nytt grepp, och Trados tillvägagångssätt gör att den bäst beskrivs som en metatext (en kategori som annars är ganska glest befolkad inom den skandinaviska litteraturen). För att översätta den andras text var vi tvungna att läsa det hon hade läst”, står det i verkets gemensamma del. Inspirerad av detta valde jag att läsa Vitsvit och Skruvstädsblomman parallellt med Trado, för att på så vis lära känna de texter som legat till grund för samarbetet.

 Det råder ingen tvekan om att det var rätt val, då det snart blir uppenbart att Trado berör mycket mer än mötet mellan författarna i översättningsprocessen. För Farrokhzads och Cârsteans möte sker främst i överträdelsen av en gräns. Detta blir desto mer tydligt då jag läser Vitsvit och Skruvstädsblomman. I Vitsvit säger morbrodern ”Om du inte darrar när du korsar en gräns är det inte gränsen du har korsat”. Ett längre stycke i Trados gemensamma del berör också gränser och överträdelser, men dessa är istället förlagda till skrivandet:

Trots två olika länder, trots två olika språk, delade vi en gemensam erfarenhet kring förbudet att tala. Kring förbudet att blottlägga det förflutnas villkor. Förbudet att berätta för den andra. Och i och med detta förbud, begäret att överträda det. Begäret att förråda tystnadens pakt. Och i och med detta begär, skrivandet.

Liksom i Vitsvit är Farrokhzads del av Trado skriven i dialogform. I Trado introducerar Farrokhzad dock sig själv i dialogen, medan Vitsvit struktureras utifrån familjekörens förmaningar. I Vitsvit säger modern att ”Alla familjer har sina berättelser men för att de ska fram krävs någon med en särskild vilja att vanställa”. Att blottlägga dessa berättelser är Farrokhzads överträdelse, och de familjemedlemmar som kommenterar hennes skrivande i Vitsvit har i Trado ersatts av Cârstean:

Svetlana sa: Den vördnad med vilken du omskriver mig
som en skoningslös syster kompenserar inte
för den mor som gråter mellan raderna i dina
dikter.

När jag sedan läser Vitsvit kan jag spåra flera av de stycken som ligger till grund för Cârsteans utlåtanden:

Min mor sa: Bara den rad som utlöser mina tårar
anser du värdig att nedteckna.

I Skruvstädsblomman skriver Cârstean om att uppfinna en egen trädgård, för att slippa vandra i andras. ”Jag skriver för att få reda på vad min skrift är förmögen att förstöra”, skriver hon i Trado. Skruvstädsblomman handlar främst om politiska, historiska och sociala gränser, och deras inverkan på Cârstean som individ. Utgångspunkten är en kommodifiering av människan som påverkat sättet att tänka kring individ, kön och samhälle. Författarnas möte sker därmed utifrån olika erfarenheter, men relationen till deras respektive arv låter dem möta varandra som systrar i förräderiet:

se på mig nu
hjältinnan det är jag
min syster
känner du igen mig
förräderska
av dina föräldrar och ditt folk
liksom jag
det var i dina ögon jag förstod att det var du
var har du stridit fram till nu
den dag då vi möts 

Trados gemensamma del radar upp citat av kända författare och teoretiker, som alla ger sitt perspektiv på översättandets praktik. Även om det på ytan kan framstå som intellektuell manierism är citaten centrala för att kunna förstå vad Trado är. Jag bjuds in i respektive författares läsning av den andre, men specifikt i processen att finna en ny utgångspunkt för översättandets praktik.

Den gemensamma delen beskrivs bäst som en brygga för att möta Cârsteans och Farrokhzads process på djupet. Här ställs ofta frågan om huruvida översättningen av verkligheten ska översättas? Perspektiven skiftar dock på detaljnivå, och som läsare erbjuds jag möjligheten att reflektera kring min relation till språkets förmåga att förmedla erfarenheter. Kanske är det också detta som är projektets kärna? ”Det finns en stumhet som inte kan översättas”, säger modern i Vitsvit. I Trado skriver Cârstean ”Jag översätter det som inte står i ordboken”.

Kanske kan målsättningen bäst beskrivas som en översättningsprocess som berör de människor och gränser som ryms i mötet mellan författarnas internaliserade arv? ”Vi träder in i varandras historia av förräderi och upprättar nya familjerelationer”, skriver de. Att träda in i förräderiet är därmed också att träda in i översättningen av de världar som överträdelsen sker gentemot. Farrokhzad har vandrat i Cârsteans trädgårdar, och vice versa.

Vid en gräns är byte av språkdräkt en strategi för att passera. För att överleva måste man översätta sig själv. Man måste återge sig själv på den andras språk, så obehindrat att den andra inte känner igen en som en annan.

[—]
Och språket vi pratar
medan maskinen tvättar
bär inte namn
efter något land
det är bara
vårt gemensamma språk. 

Som enskilt projekt betraktat kan Trado inledningsvis framstå som spretigt, och då särskilt den gemensamma delen. Det är en stundtals långt ifrån lättrodd läsupplevelse, men här framstår Winckelmanns liknelse vid lösgjorda lemmar som relevant. Jag anser nämligen att sammanflätningen mellan Trado, Vitsvit och Skruvstädsblomman är så avgörande att de måste läsas tillsammans. Den polytonala förvirringen finns fortfarande där, men intertextualiteten tillåter nu istället verken att sjunga i kör. Först då går Trado från ett intressant experiment till en elegant metatext, vars ärende sträcker sig långt utanför samtidspoesins många landskap.