Meny Stäng

Eva Ribich – Det är vatten så långt jag kan se och längre

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers förlag, 74 sidor

 

Jag läser Eva Ribichs femte diktverk Det är vatten så långt jag kan se och längre medan jag installerar Google Chrome på datorn. Även om min dator är smulan överlastad och rätt gammal är det anmärkningsvärt att jag hinner färdigt boken medan programmet installeras. Jag är ingen snabbläsare och jag slarvar inte i läsningen utan det är en ordinär förstaläsning. Förutom att boken tar slut samtidigt som jag kan börja surfa med en annan webbläsare än Explorer.

Det är vatten så långt jag kan se och längre följer upp den hyllade Ljuset kommer in underifrån för vilken Ribich fick Gerard Bonniers lyrikpris. Priset har tilldelats Sveriges absolut främsta poeter och Ribich fick det utan tvekan välförtjänt. Ljuset kommer in underifrån gestaltar på ett suveränt sätt barnets perspektiv på tillvaron.

Att genast konstatera är att det barnsliga perspektivet bytts ut. Utgångspunkten är istället boken och filmen Den tunna röda linjen. På diktbokens hyperpixliga framsida vars färger enbart är röda och svarta syns soldaterna, möjligen ur filmen. Även dikterna är uppställda på bokens sidor på ett sådant sätt att de genom boken bildar en tunn linje, med några brott. Eftersom varje sida enbart innehåller två rader och boken begränsar sig till 74 sidor blir också läsningen snabb, som konstaterats.

Till skillnad från föregående diktsamling finns här endast en episod, om än indelad i elva avsnitt. Episodernas dramaturgi följer filmens dito, det är lätt att hitta anslag, presentationsdel, stegring, kulmen och avtoning.

Berättaren upplever det som händer som overkligt, som om han inte riktigt är närvarande. Frånvarokänslan återkommer några gånger. Kanske går det att ana en inre problematik som inte direkt har med kriget att göra. Med Joseph Conrads Mörkrets Hjärta, som ju är en nedstigning i människan mörkaste väsen, i bakhuvudet går det att tolka dikten till en analogi. Kanske är dikterna i själva verket en nedstigning i en individs inre. Perspektivet är markerat fäst vid en individ, men jag har svår att tolka symbolerna runt omkring individen som något annat än vad de sägs vara.

Inte heller insikten att Apocalyps Now, som liksom Den tunna röda linjen är stor amerikansk krigsfilm, bygger på Joseph Conrads roman hjälper mig i tolkningarna.

Stilen är konkret och enkel. Även det bidrar till den snabba läsningen: ”Kläderna är tunga under vattnet. De är som svepningar / kring våra kroppar. Vi vrider oss fram, vadar.”

Även om poeten här och var i texten lyckas förtäta och göra berättelsen nyansrik, som i citatet ovan, har jag svårt att riktigt gripas av Det är vatten så långt jag kan se och längre. Ingenstans får jag intrycket av att poeten skulle sitta inne med insikter om krig och våld som är specifika för henne. Att göra en hel bok som ekfras på en film är en intressant idé men bara om ekfrasen i sig tillför något. Ribich har inte riktigt lyckats i det avseendet. Inte heller som metafor för en nerdykning i en individs psyke fungerar texten till fullo även om vissa nyanser tonar fram med antalet läsningar.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 − 2 =