Meny Stäng

Leif Holmstrand – Vid mardrömmens mål

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 122 sidor

 

Det finns något sympatiskt med en manlig stickningskonstnär och poet vars vurm är skräckfilm. När Leif Holmstrand dessutom gör något som skulle kunna betecknas som skräckfilmspoesi kan utgångspunkten knappast bli mer lockande. Längst bak i Holmstrands nyutkomna fjärde diktbok Vid mardrömmens mål finns en rad filmer som legat till grund för poesin, bland andra Motorsågsmassakern, Frankenstein, Frankensteins brud, Cujo, Psycho, The Ring, Zombie Holocaust och Nosferatu. Idel genreklassiker.

En av de tydligaste överföringarna från skräckfilmens värld till poesins handlar om den fundamentala råheten inom genren: Det lustfyllda delandet av kroppar, hud som läggs över ansiktet som en mask, leken som eufemism för dödandet.

Utgångspunkten är som sagt utmärkt: Holmstrand lägger beslag på en, visserligen ur cineastisk synvinkel söndertolkad, värld som mig veterligen aldrig översatts till poesi. Till en början lyckas han förvalta stoffet i små mycket laddade dikter:

De kommer för att häkta oss men vi är redan
döda.
Jag reser mig ur högen, åter levande och mörk,
och tittar på mitt land,
hemlös,
allas herre

Jag börjar roa mig

Den avslutande eufemismen blir oerhört effektiv. Skräckfilmsmiljön finns angiven, liksom den humor som är kännetecknade för genren. I början av Vid mardrömmens mål har flera av dikterna samma typ av spänning. Därefter trubbas boken (möjligen läsaren) av.

I långa stycken analyserar poeten filmerna i den akademisk prosans form. Abstraktionsnivån skjuter i höjden, inte till följd av att innehållet i sig kompliceras utan till följd av att språkbruket gör det, vilket leder till att det komplicerade plötsligt finns i formen, inte i innehållet. I början av boken är det tvärtom, den enkla, knappa formen fylls av avancerat innehåll. Det infinner sig en mättnad på grovheter ungefär samtidigt som det naivt abstrakta hejdar läsningen ytterligare. Författaren tycks ställa sig framför verket och täcka för det.

I de inledande dikterna spelar poeten med hålrum, passager som läsaren själv får fylla ut med hjälp av orden. Eftersom dessa kontrasterar varandra på ett djävulskt sätt skapas en spänning som är mycket stark, speciellt om man som läsare kan fylla ut dessa tomrum med minnen från filmerna som anges i dikternas titlar. ”Inseminoid” är ett tydligt exempel:

Genom ett transperent plaströr
pumpas
stora klumpar ljus marmelad
in i mamma,
som blir farlig.

Det är mellan den trygga laddningen i ord som ”marmelad” och ”mamma” och den betydligt läskigare laddningen i orden ”farlig” och ”transperent plaströr” som spänningen i dikten skapas. ”Mamma blir farlig” är samma eufemism som den tidigare beskrivna ”leken” och att farligheten tycks ha att göra med klumparna av marmelad som pumpas in i mamma gör också dem i grunden positivt laddade orden onda. Överföringen är lysande.

Den här typen av spänningsskapande avtonar som konstaterat efterhand. Den första tredjedelen framkallar verkligen skräckrysningar, de avslutande två tredjedelarna är mest som allvarligt menat splatter, på gränsen till det triviala och främst effekter.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fyra =

<