Meny Stäng

Niclas Nilsson – Love Me Tender

Av Peter Nyberg
W & W, 64 sidor

 

En utgångspunkt för poesin i Niclas Nilssons andra diktbok Love Me Tender finns, enligt förlagets säljtext, på International hotell i augusti 1970 när Elvis sjunger just Love Me Tender. Scenen är väldokumenterad och finns på Youtube. Elvis har på sig sin klassiska vita sparkdräkt med fransar och glittrande detaljer. Under numret lägger Elvis ifrån sig micken och går ut i människohavet framför scenen där han tar männen i hand och kysser de kvinnor han attraheras av. Elvis är svettig men till fullkomlighet omsvärmad. Jag undrar vad kvinnorna som vågar sig fram men inte blir kyssta tänkte efteråt? En del av männen är nog också ute efter en kyss, flera av dem sträcker på halsen och lutar sig framåt. Ingen av dem får vad de efterlängtar.

Första delen av Nilssons Love Me tender ska, återigen enligt förlaget, handla om förhållandet mellan den personliga och den offentliga Elvis. Scenen är alltså någon typ av ingång till dikterna. Elvis nedgång i publiken kan tänkas vara ett försök att göra den offentliga sångaren intim med, åtminstone de snygga, kvinnorna nedanför scenen. I dikterna låter Nilsson kroppen uppfyllas av ljus, till en början positivt laddat, efterhand självförbrännande: ”Tiger Man / Sparkade in köttets dörrar”. Men bilden sparkar inte in några dörrar, den ger ingen ingång till texten. En förklenande del av min hjärna konstaterar att vi har att göra med en kåt rockstjärna som slätar av så många kvinnor han kan. Det hjälper inte förståelsen.

Efterhand konstaterar jag att dikt-jaget är glidande och att vi hamnat i en klangkammare. I bokens första del närmar vi oss Elvis, i den andra countrysångarna George Jones och hans fru Tammy Wynette, i den tredje den bibliska Job, i den fjärde delen tycks vi vara hos George Jones och Tammy Wynettes barn Georgette och den avslutande delen inleds med ett citat av Ron Silliman, men är i övrigt mycket abstrakt. Över de två avslutande delarna svävar också Zaha Hadids vision om ”Total City”.

Klangerna är stiliserade och ofta aningen förvridna: ”Vi kan inte stiga ner i samma flod en gång”. Här någonstans finner jag glädjen i läsningen, de bekanta orden som vrids till och tillåts leka med intellektet och situationen. Framför allt är det i den anglosaxiska traditionen som klangerna hör hemma. Allen Ginsberg kan höras eka liksom ovan nämnda countryartister och givetvis Elvis. Att just den anglosaxiska kulturen fått utgöra klangbotten här logiskt eftersom poeten också arbetar som översättare från engelskan.

Ett problem är att sammanbinda trådarna till en helhet. Även om enstaka rader är trollbindande och klangerna fascinerar saknar jag en helhet som förför mig. Möjligen är det en logisk följd av den estetiska idén att ”all förståelse är förtryck”, som det heter i Niclas Nilssons första bok Patriarkat (2005). Av bokens 64 sidor kräver jag en svettig kyss från idolen, men får endast ett handslag.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − tre =