Meny Stäng

Birgitta Lillpers – Manual för hur man överlever

Av Håkan Sandell

Birgitta Lillpers | Anteckningar om hö
Wahlström & Widstrand | 2016

Birgitta Lillpers. Foto: Gunnel Johansson.
Birgitta Lillpers. Foto: Gunnel Johansson.

Endast diktsamlingen har jag läst, inga andra recensioner som skulle kunna bidraga med nycklar, ingen intervju. Fast det behövs inte heller. Vad man snart förstår speglar samlingen hur berättarrösten – jag antar med det poeten själv – kämpar med sin strålbehandling mot cancer. Detta dubbelexponeras med höst och döende sommar, men också med inkretsande miljöhot, och skänker en konceptuell helhet, kanske onödvändig, vilken ekar i samlingens titel. Kärleksfullt nämns blomnamn efter blomnamn, blinkande av egenart och färgmönster. Inför förgängligheten. Med ett den ryska poesins tonfall talas om ”Smycket med biet/ hade varit en sak att föra hem/ kedjan dinglande över ett finger”. Är smycket måhända biet själv, som plockats upp på fingret? Men ”den snart döda skaffar inte/ prydnadssaker”. En sådan sorg är nästan omöjligt tung att lyssna till, men samlingens dikter skaffar sig strategier för att kunna förbli läsbar dikt, njutbar dikt, skulle jag vilja säga, men man känner sig då cynisk.

Birgitta Lillpers Anteckningar om hö
Birgitta Lillpers Anteckningar om hö

Den tragiska livsupplevelsen kan förstås vara riskabel för den estetiska balansen. Som när Lillpers skriver; ”Ser unga kvinnor med dåliga ben/ och alltför billiga, snedgångna /skodon.” Vad är det för en social iakttagelse egentligen, det klingar farligt nära en Cornelis-snyftis som ”Somliga går med trasiga skor”. Stackars unga kvinnor, som inte kan sko sig rätt, liksom. Och vad är det för en radindelning, varför skall ”skodon” stå ensamt på en rad, är det måhända en betoning, SKODON!? (Andra gånger är sådan raduppdelning fint motiverad; ”Döden/ ett tyst/ hö…höet/ är ett helt/ rike”). Men man kan också välja att höra diktrader som dessa om snedgånga skor i ett mildare, finurligare, kanske lätt självironiskt tonfall. Poeten är laid back, melankoliskt kommenterande vad hon ser omkring sig. Sorterat osorterade intryck sipprar in i dikterna.

Man finner här många starka ögonblick. I den något yviga alltför ofokuserade ordmassa som diktsamlingen som helhet utgör, ligger gömt och inbäddat ett obestämt antal briljanta avsnitt, vilka har intresserat mig mycket. Sommaren dör redan på bokens första sidor, med jungfrulin, nattviol, backnejlika, buddleja, ”bruntonade rödklöver”, och där vattenklöver stiger likt ett blekt blå ljus ur en kartong, som det formuleras. Att de alla skall kammas samman som hö är redan en dominerande trop. Hösten kommer och amiralfjärilarna försvinner i ”höstklockan/och den vansinniga öppenheten/ över vägen”, som det så vackert heter. Skogarna svartnar, och stjärnorna tycks som ”stora, kalla, magra/ kakor”. ”Liljorna” beskrivs med sina ”mörka ställningar ur jorden”. Det ger sammanlagt en detaljrikedom från naturen som man bara är van vid från Göran Sonnevi, och kanske hos Inger Christensen. Men tonfallet är ett annat och egentligen svårbeskrivet. En ihjälsvulten rävunge blir ”ett pergament utan skrift” funnen i älggräset. Och långt borta tornar fabriker och storstäder upp sig i sitt naturfrånvända och på något vis kusliga liv. Är allt detta också dömt att bli hö?

I mitten av boken så ”börjar snön falla”, vintern sträcker ut sin perfekta metafor över sjukdomen, ”rymden är ljusblå, rund/ och livsfarlig”. Julmånen stiger full över åkrarna. Vitt blir också höet – höet igen, på gamla svartvita fotografier från det försvunna jordbrukssamhällets tid. Det vita breder ut sig, även strålningen föreställs som vit. Poeten drömmer; ”Och om jag varit/ en gammalrysk, adlig/ kvinna med konstsamling”, men är snart tillbaka i en mer prosaisk vardag; ”jag är sjuk/ i ett vitt landsting”. Också smaken försvinner, tydligen av strålbehandlingen, och hö-emblemet återkommer; ”Krogen erbjuder föda/ pocherad i hö/ tillagad med rökt höolja”. Förfärligt, men också måleriskt träffande, för det tillfälligt förlorade sinnet. Och på många sidor än lägger sig den tigande snön i vad som kanske ändå rymmer ett språk. Fram tills ”morgonens antikguld” stiger över smältlandskapet.

Katharsis undviker diktsamlingen, eller kanske stoppar den bara mitt i, likt på en dagbokssida, i det oavslutade. Boken är möjligen för ledsen för att användas i sjukhusens eftervårdsprogram, men poesi skall inte användas, man kan likafullt se diktsamlingen som en manual för hur man trots allt överlever i den snövita öknen, tröstad bara av det ovissa.

Samlingen rymmer en resedikt som egentligen inte passar in i bokens komposition. Just därför vill jag gärna återge den i sin helhet, i dess fascinerande förfrämlingsgjorda stämning.

Manchester, nattöppet gym:

i den upplysta rutan
högt upp
i högt hus
springer han
om och om igen
i mjuka meandrar
undan, inåt,
tonar bort, bort,
återkommer, konturen av en
om och om igen återuppstånden.

Här i rummet en sovande
i drömmen anfäktad av förpliktelsen
att ikläda sig rollen som försvarsminister.