Meny Stäng

Björn Gustavsson – Högstämda iakttagelser i snabbt ljus

Av Cornelia Hermansson

Björn Gustavsson | Mörkret lyser mig
Megamanus | 2016

 

Björn Gustavssons Mörkret lyser mig.
Björn Gustavssons Mörkret lyser mig.

Tämligen direkt blir jag fångad av titeln till Gustavssons diktsamling, den är enkel och personlig, Mörkret lyser mig är en bra öppning. Tyvärr bjuder sen samlingen på vissa problem. Lyriken berättar om ljus och mörker. Bilder av människor som vandrar i verkliga landskap, ofta i skog och bland dalar, men också inuti sig själva. Människor som möter sina egna iakttagelser. Under de drygt 240 sidorna finner vi vanligtvis en rad per sida, som om iakttagelserna sorterats. Stundtals används radbrytning som grepp och än oftare tillägg av flera punkter. Existentiella minnen skrivs fram, men också vardagsting – ljuset som faller in över en bänk, ord på en pappersservett, sommarblommor som prunkar. Jag upplever flera dikter skrivna ur en meditativ utgångspunkt. Jag får snabba associationer från materialet till andlig lyrik, jag tänker på Höga visan och Profeten av Kahlil Gibran. Men Gustavsson har problem med de allt för slitna klichéerna.

Halvspruckna lerkrukor… bänkar med flagnade färger… tjärade korgar… vita gamla fönsterkarmar… rostiga järnspaljéer…
Kom, här är vårt paradis.

En annan dikt lyder:

Livet är:
livet.
Vi vet precis
ingenting
Livet är sin egen gåta

Tidigt blir bokens dragning till det sublima och högstämda tydlig. Gustavssons intentioner att beskriva kärlek och andlighet är som uppskruvade på maxvolym. Allt för snabbt kommer känslan av ansträngd dramatik, detta gör helheten haltande och klichéartad. Intrycket att diktsamlingen består av trolska, generella aforismer är inte till gagn.

Kärleken så allt uppfyllande att kvinnan nu mitt i natten vaknar i ett flöde av ljus; som i en ström av växande förväntan – och hon anar att hennes värld fullständigt kommer att förvandlas och att detta bara är början på ett äventyr som kommer att föra henne långväga – och hon ser framför sig ett stort skepp närma sig en strand och där står en kvinna – och det är ju hon, klädd i en underbar vit klänning – och nu gör hon sig redo för att gå ombord på detta äventyr som kommit för att hämta henne – och bara några steg upp på landgången möts hon av den älskade och hans leende så betvingande starkt att hon vaknar ännu en gång

Huvudkritiken blir att Mörkret lyser mig lider brist på risktaganden och ett mer varierat bildspråk. Ett annat dilemma är att motivationen att skriva fram berättelser om kärlek och eftertanke väl i resultat hamnar i ett ältande av redan tunna bildvärldar, män och kvinnor i öknen, glada barn på sommaren, mannen som ”läser filosofiska verk” vid sitt skrivbord. Dessa slitna berättelser pågår genom hela samlingen och har vid slutet blivit ett problem för läsaren. Om det på något sätt går att relatera till alla bilder, genom klichéerna, har någon av dem då trovärdighet? Jag tänker, genom läsningen och de kritiska lägena i boken, på villkoren för skrivandet. Hur kan vi skriva om kärlek? Hur ser villkoren ut när vi vill närma oss någonting gemensamt, något högstämt eller det privata?

Som sista tanke, med en viss tacksam referens till själva innehållet, kan jag uppleva att det vilar ett fint ljus över Gustavssons texter. Det finns stor vilja bakom dikterna, en meditation lyser igenom. Om inte annat är Mörkret lyser mig ett bra exempel på nödvändigheten att skriva, vår längtan dit, allt annat till trots. Den styrkan går att skönja.

Kroppens ljus
i tankens mörker

Tankens ljus
i kroppens mörker