Meny Stäng

Björn Wickenberg & Fredrik Ahlfors – Marknadsföringsfraser som konceptpoesi

Av Calle Flognman

Den här diktsamlingen ges ut i samarbete med | Björn Wickenberg & Fredrik Ahlfors 
Trombone | 2016

Fredrik Ahlfors & Björn Wickenberg. Foton från Trombone förlag.
Fredrik Ahlfors & Björn Wickenberg. Foton från Trombone förlag.

Björn Wickenberg var för några år sedan aktuell med Landsortsdjupet, avslutningen på en poetisk trilogi. I Den här diktsamlingen ges ut i samarbete med gör han gemensam sak med Fredrik Ahlfors, förlaget Trombones primus motor, som vid sidan av en rad utgåvor lyrik senast var aktuell med romanen Daniil Charms och jag. Bokens vaniljgula framsida avslutar titeln med en handfull varumärken: Hangmatta, Rehdo, Saatchi&Saatchi, Trombone och bioteknikjätten Roche. Det får mig att ana att det inte är någon traditionell diktsamling som ligger framför mig. Det inledande välbekanta citatet ”Art is what you can get away with” av Andy Warhol stärker mig i min aning.

Men varumärkena då, hur kommer de in i bilden? Jag frågade författarna. Fredrik Ahlfors svarade:

Vi sände ut en förfrågan till företag om de ville sponsra en diktsamling. När vi fått in tillräckligt många jakande svar för att täcka tryckkostnaderna sa vi stopp. Dessa ser du på framsidan av boken. Innehållet är utsaxade meningar från reklamskyltar och annonser som fogats samman till dikter.

Den här diktsamlingen ges ut i samarbete med kan placeras i den brokiga och upprörande litterära undergenren konceptpoesi. Under strikta former samplar Wickenberg och Ahlfors ur den publika marknadsföringens meddelanden, organiserat som två ibland haikuliknande treradingar på varje sida, exempelvis

Tågrörelse.
Höst i nya hjulspår.
En dag räcker inte.
 
Europa från 299:-
Tänk på avståndet
mellan fakta och fördom.

Den som ser poesi som känslornas och inlevelsens domän har inte mycket att hämta här- den här boken är en tankens konstruktion. Marknadsföringens fraser bildar i Wickenberg och Ahlfors urval en tidskapsel för dessa meddelanden och det är urvalet som bär samlingens konstnärlighet, ett urval som även om idén var densamma skulle blivit helt annorlunda med andra författare och i en annan tid. Samtiden som kalejdoskop; samma bitar bildar efter en liten vridning ett nytt mönster.

Konceptuellt skrivande av det slag som ges i Den här diktsamlingen… ansluter sig inte till den grundläggande litterära sändare-mottagare-modellen och det kan förarga den som förväntar sig att texten vänder sig till en läsare. Att sampling dessutom är tillåtet ses ofta inte heller med så blida ögon. Men för att ta en sportmetafor (sport är ju som alla vet mycket populärt) så kan man inte ställa två sporter mot varandra. Någon gillar simhopp, en annan gillar fotboll, ytterligare någon gillar båda eller inget av dem. Tanken på att anhängare av det ena eller andra skulle vilja förgöra den sport de själva inte gillar blir bara löjlig. Så också med poesins olika grenar.

Två amerikanska poeter som ägnat en del möda åt konceptpoesins teori är Robert Fitterman och Vanessa Place. I sin Notes on Conceptualisms försöker de reda ut vad konceptpoesi kan vara. Bland mycket annat lyfter de fram att skrivakten inte behöver vara kreativ och att läsakten är överflödig. Själva tanken på idén bakom verket kan räcka. Så sett ansluter sig Wickenberg och Ahlfors till konceptualismen genom att koppla bort idén från tanken på boken som handelsvara. Genom företagssponsringen har de frigjort sin bok från kravet på inkomst från försäljning. Bokköparen är överflödig.

En annan sak som Fitterman och Place lyfter fram är hur detta icke-kreativa skrivande kan kommentera det omgivande samhället genom att sätta något utvalt inom en ny ram (reframing). Som konst á la Marcel Duchamps urinoar eller som textsamplingar. Med sina urklipp vill Wickenberg och Ahlfors visa på det absurda flöde information vi omges av. Det liknar ett av Fittermans projekt Metropolis, en jättedikt som rapar upp det urbana konsumtionslandskap som i ett köpcentrum möter blicken, en text lika livlös som den verklighet den sätter inom sin ram. Så sett är Den här diktsamlingen…  inte helt lyckad. Det fåtal välordnade citat som ges upplever jag inte stämmer så väl överens med min uppfattning av det mediala konsumentbombardemanget. Författarna kunde gärna ha lagt fram mycket mer på fatet. Men å andra sidan är läsningen sekundär till idén, så mitt missnöje förblir en marginalanteckning.

Det konceptuella skrivandet ja, det är inget nytt. Redan 1796 stal Diderot en passage ur Tristram Shandy av Laurence Sterne för att spinna loss kring den. Andra kända exempel är dadaisten Tristan Tzara som i början av 1900-talet klippte upp en tidningsnotis och omarrangerade strimlorna till dikt, den märklige George Perec som ingick i Oulipo-kretsen och som text försökte uttömma en plats i Paris. Ännu ett exempel är Kenneth Goldsmiths Printing out the internet som snarare än poesi kan ses som konstprojekt. Eller? Gränserna är flytande. Det finns också svenska exempel som Åke Hodells I gevär från 1963, Ida Börjels Konsumentköplagen: juris lyrik och den geniala Apoptos från 2014 av Siri Bårdskär som skildrar celler programmerade till självmord för att ge plats åt andra celler.

Att konceptpoesin skulle vara död, som en recensentkollega nyligen påstod, är ett yttrande som inte verkar ha någon större avlivande verkan på konceptpoesin. Det bygger på tanken att poesin är ett slutet rum där det orena måste städas bort för att ge plats åt något slags äkta poesi; en syn jag inte delar. Det blir inte fullt. Poesins rum är ett expanderande rum där Den här diktsamlingen ges ut i samarbete med har en given plats. Läs den! Eller inte!