Meny Stäng

Liana Langa – Välarbetad översättning av lettisk poet

Av Adam Lundvall

Liana Langa | De obehöriga
Bokförlaget Edda | 2016

Liana Langas De obehöriga

Den flerfaldigt prisbelönta lettiska författaren Liana Langa finns nu, tack vare Bokförlaget Eddas publikation av Juris Kronbergs tolkningar, att läsa i svensk språkdräkt. Hon är född 1960, debuterade 1997 och har efter debuten författat ytterligare tre diktböcker och en samling reseessäer. Med dessa publikationer har hon kommit att betraktats som en av de främsta, samtida lettiska poeterna. De obehöriga innehåller hennes två senaste diktsamlingar: Antennhäfte (2006) och Vargbär (2010). Juris Kronbergs är översättare och förespråkare för lettisk litteratur och har bland annat tilldelats Svenska akademiens tolkningspris. I min läsning av De obehöriga märker jag ingenting som sticker ut vad gäller svenskan. Bokförlaget Eddas ambition med den så kallade Gröna Serien, i vilken denna titel ingår, är att översätta internationell poesi till svenska. Och hellre i helheter än utdrag vilket är mycket välkommet, då det ger läsaren en chans att komma in innanför originalverkens ramverk. De obehöriga är med andra ord en lättmotiverad publikation.

Langas poesi rör sig hastigt mellan olika geografiska platser i Lettland, såsom den lilla krogen Galanteria N. i den lyckade sviten med samma titel eller livsmedelspaviljongen på marknaden i Čiekurkalns i ”Slaktarens måltid”, för att sedan ta en svängom ner i havet, ut i skogen, upp i rymden och sedan tillbaka igen. Tankar och berättelser; människor och ting; det specifika i olika ögonblicksscenarion i Lettland och det allmängiltiga i att leva – blandas i en existentialistisk, meditativ vals där ”döden och livet / sexigt klängande om varandras halsar” gång på gång framträder mellan raderna och utgör dansgolvets medelpunkt.

Liana Langas De obehöriga

De flesta av dikterna är uppbyggda i längre strofer som inte sällan tar oförutsedda vändningar. Det finns en tydlig anknytning till absurdismen, exempelvis kan det låta såhär: ”I det postmoderna templet gick glasbjällrorna sönder, och prästen som lagt sig i splittret började spinna som en katt”. Men ett naturlyriskt – ja, nästan tranströmerskt – bildspråk fungerar tillsammans med de korta nedslagen i ett samtida Lettland som en ansatsbräda för Langas diktande. På den punkten ansluter hon sig delvis till den lettiska poetiska traditionen: naturen har alltsedan de tidigaste lettiska folksångerna tjänat som en gemensam referenspunkt. I Langas poesi finns emellertid inga spår ifrån denna tidigare romantiska hållningen. Diktjaget förhåller sig sakligt och objektivt till sin miljö, och de scenarion som utspelar sig däri. Kanske är det studierna i engelsk 1900-tals litteratur vilka hon bedrev på 90-talet i USA som har format detta aningen distanserade förhållningssätt? Hennes vistelse i USA har framlyfts som en avgörande faktor vad gäller hennes poetiska stil: Langa kan å ena sidan ses som en fortsättning på den lettiska traditionen, å andra sidan som en motsättning. Langas poesi flödar av referenser till engelskspråkig litteratur, såsom J.D. Salinger, Emily Dickinson och W.H. Auden. Denna dynamik mellan den lettiska traditionen och den engelskspråkiga litteraturen tycker även jag är spännande.

Poemens syntax varierar mellan kortare uppbrutna rader till längre prosalyriska dikter, men i huvudsak består dikterna av längre strofer – och det är också i detta format Langa lyckas bäst. Lika varierande som syntaxen tillåts vara är också de olika perspektiven som dikterna fångar. I en dikt kan det vara en granne som är stupfull ännu en gång och ryter ”Kräk, Kräk!”, vilket Langa sedan kallar för ”ett ord, av en mästare svarvat”; i en annan kan det röra sig om ”drottningen av kolonilotten” som kliver på tåget Aizkraunkle – Riga; och i en tredje betraktar diktens jag en ung partifunktionär med fru som går på Frihetsgatan, för att sedan därpå observera att ”vid Nevskas kyrka är det alltid samma tanter som stöttar sin tro”, varefter vi förs iväg till abstraktare formuleringar och funderingar.

Ett fåtal dikter är rytmiska och rimmade på ett sätt som påminner mig om delar i T.S. Eliots The Waste Land. Elliot är också en författare som jag får associationer till när jag läser De obehöriga. Jag tror det främst beror på den fria och varierande formen i Langas dikter, men det finns också likheter med hur Eliot blandar det finkulturella med populärkultur. I en dikt talas det om Kavafis med referenser till grekisk mytologi, medan den förträffliga diktsviten ”SMS till händer och stenar” är uppbyggd av korta, fragmentariska texter som påminner om SMS-formatet.

Denna språkliga och formmässiga smältdegel tycker jag kan förtydligas ytterligare i följande utdrag ifrån ”Slaktarens måltid”, vilken jag läser som en programförklarande dikt:

Var är du, 17 november 2004?

Den smältande snöns själ, en råtta springer genom paviljongen
i-i-i-i-i-i-i-i-i

Mitt språk har födelsedag idag
och det går i första klass

Här är mitt språk
Här är mitt språk
Här är mitt Jerusalem
Här är mitt Falluja

Diktjaget synes mig identifiera sig med det lettiska samhället och dess kultur. Langa skriver på så sätt in sig i denna tradition. Därefter, får vi veta att hennes språk har födelsedag idag och går i första klass. Detta betyder knappast att hennes poetiska språk är outvecklat, utan snarare att hon har en förstaklasselevs nyfikenhet på att utforska olika perspektiv, former och tankar. Ett annat utdrag ifrån samma dikt betraktar jag som Langas resande mellan de olika perspektiven som hennes dikter rör sig mellan:

ställer jag kosan åt Söder, skall jag förlora
ställer jag kosan åt Norr, skall jag förälska
ställer jag kosan åt Väst, skall jag försvinna
ställer jag kosan åt Öst, skall jag bli sångare

Beträffande de två samlingarnas komposition noterar jag att de skiljer sig en smula sinsemellan. Antennhäfte jobbar på ett cykliskt sätt, med ett antal längre sviter som dock varvas med mer självständiga dikter. Vargbär är uppdelat i två delar med titlarna ”Verser” och ”Sviter”. Här är diktsviter och poem, som snarare verkar vara ämnade att läsas var för sig, skilda ifrån varandra. Det tycker jag är synd eftersom min läsning av ”Verser” blev lite för hackig; medan ”Sviter” inte ger samma möjlighet som i Antennhäfte till att landa mellan de olika utsvävningarna, som Langas tankevärld erbjuder. ”Sviter” bara fortsätter att mala på utan att jag riktigt får chansen att stanna upp, andas och ta in vad jag nyss har läst. Det finns likväl mycket att hämta även i Vargbär. Och i sin helhet gör De obehöriga ett mycket positivt intryck på mig. Med tanke på den engelska översättningen som utkom förra året av Langa – Deadly Nightshade: Selected Poems (Guernica Editions, 2015) – och nu denna svenska översättning, kanske en törs sia om att hon snart rentav kommer bli en internationellt erkänd poet?