Meny Stäng

Maja Lee Langvad – Om att förväntas sluta vara arg någon gång

Av Freja Arvidsson

Maja Lee Langvad | Hon är arg: Ett vittnesmål om transnationell adoption
Albert Bonniers Förlag | 2016
Översättning av Kristoffer Folkhammar och Johanne Lykke Holm

Maja Lee Langvad. Foto: Sara Katrine Thiesen.

Sökes: Barn till barnlösa föräldrar. Inte tvärt om, inte föräldrar till föräldralösa barn. Då efterfrågan på barn är större än utbudet finns det barnahittare. Betalda av adoptionsbyråer är deras arbete att övertala utsatta föräldrar att adoptera bort sina barn. I Sydkorea tjänar adoptionsbyråer 15 miljoner dollar per år på adoption. Rätten att få adoptera ett barn går före rätten att ha råd att behålla sitt barn. Hon är arg. Det är inte konstigt att hon är arg. Det är konstigt att det inte är fler som är det.

Jag vet inte med vad jag ska börja. Det är sällan jag läser en text där varje rad tycks mig lika livsviktig. Maja Lee Langvads bok Hon är arg. Ett vittnesmål om transnationell adoption är ett långt reportage, en rasande faktatät dikt och ett omsorgsfullt utarbetat persongalleri med berättelser på individuella och strukturella nivåer. Varje stycke boken igenom börjar med ”Hon är arg…” och berättelserna tar avstamp i ilskan över att Lee Langvad som adopterad har blivit en vara. Som adoptionsbyråer tjänar pengar på. Som adoptionsbyråer letar efter. Som ses som det självklara botemedlet på en ofrivillig barnlöshet.

Hon är arg på sina adoptivföräldrar.

Hon är arg på adoptivföräldrar. Hon vet att adoptivföräldrar inte är dåliga människor, de är bara människor som alla andra, men för den sakens skull kan man inte komma ifrån det faktum att de har betalat pengar för att adoptera ett barn.

Hon är arg på adoptivföräldrar som har betalat pengar under bordet för att adoptera ett barn.

Hon är arg på anställda på adoptionsbyråer som tagit emot pengar under bordet från adoptivföräldrar.

Hon är arg på de anställda på adoptionsbyråerna.

Maja Lee Langvalds Hon är arg.

I början finns en innehållsförteckning, en kartläggning, över de personer som figurerar i Lee Langvads bok. Adopterade från Sydkorea, ensamstående mammor som har behållit sina barn och mammor som har adopterat bort sitt barn. Adoptivfamiljen och den biologiska familjen. Hennes tolk, flickvännen, vänner och dejter. Bekanta och övriga. Inbakat i texten finns deras repliker, åsikter och erfarenheter kopplade till adoption. Genom dessa får läsaren bland annat ta del av hur Misook blir ombedd att säga upp sig då hennes chef får veta att hon är gravid eller höra om hur Narae känt sig tvungen att adoptera bort sitt barn och på grund av att hon adopterade bort sitt barn haft så dåligt samvete att hon övervägt att ta livet av sig. Jag kan inte låta bli att tänka på hur Athena Farrokhzad i Vitsvit låter en mor, en far och en bror tala och ge en nära, först tillsynes individuell, röst till strukturella problem. Likt modern, fadern och brodern i Vitsvit sätter också Hon är args berättarröster ord på strukturella problem. Det är genomgående skickligt hur Lee Langvad växlar mellan de olika nivåerna av individ, struktur, förtryck och politik. Språket är tydligt, vasst och innehåller både självironi och humor. Men i ilskan ryms också sorgen, rädslan och oron. Sorgen över vänner som blivit sexuellt utnyttjade av sina adoptivpappor. Rädslan för att återigen bli lämnad. Oron över hälsan för den som inte känner till sin biologiska sjukdomshistorik.

Hon är arg över att adopterade koreaner i Danmark betraktas som mönsterexempel på lyckad integration. Hon tycker inte precis att man kan tala om lyckad integration med tanke på hur mycket det kostar adopterade koreaner att bli integrerade i det danska samhället. Att tro att man är vit är ett högt pris att betala. För att inte tala om det faktum att alla band till ens ursprungsland har kapats. Till och med bandet till ens biologiska familj…

Skarpheten och djupet i texten gör att jag inte blir arg när jag läser Hon är arg. Att det går att kritisera vår korrupta värld på ett sätt som så enkelt går att läsa gör mig snarare häpen och någonstans lättad. Jag läser ut boken och känner mig först då uppmanad till att vara arg. Ännu mer, ännu oftare, alltid på ett så genomtänkt sätt jag kan. Ilskan är användbar. Men ogenomtänkt gör den dig dum. Hon är arg handlar om kärnfamiljen, den ack så förbjudna att ifrågasätta. Om föräldraskap, om språk, om strukturer och om hur svårt det är att förstå. Den handlar om att stå mellan länder och om att förväntas assimileras. Om att vara dansk eller koreansk eller ingetdera och om vem som har rätten att bestämma det. Och framförallt handlar den om att förväntas sluta vara arg någon gång. Om hur ilskan inte har en självklar plats, att den hela tiden är besvärlig och obekväm. För andra. För de inte redan arga.