Meny Stäng

Mattias Alkberg – På gränsen mellan övertydlighet, hast och mångtydighet

Av David Zimmerman

Ön | Mattias Alkberg
Teg Publishing | 2016

Mattias Alkberg. Foto: Caroline Andersson
Mattias Alkberg. Foto: Caroline Andersson

Ö – en bokstav, slutet på alfabetet, den melankoliska slutpunkten där allt börjar om igen. Bokstaven ser ut som ett tröstlöst ansikte som spejar ut över alfabetets – språkets – avgrund. Ön är också en idyllisk stenklump i den svenska skärgården, eller något högst klaustrofobiskt som någon lämnats att dö på till havs. I Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön, den sjunde i ordningen och utgiven på Teg Publishing, trängs en rik mångtydighet: där finns ett Sverige fullt av lögnaktiga idyller, värderingar, krav och orättvisor; där finns isoleringen och gemenskapen (ingen människa är en ö – eller?); likaså språkets och diktens ensamhet och svårighet att överbrygga denna isolation. Allt skrivet i en blandning av humor, melankoli och ursinne.

Dikterna kan börja i en lugn men orolig bild, av natur och människor, ett slags idyll-Sverige: ”Himlen är hög och blå” och ”Grannarna lever om ute på gården något slags återträff”. Snart förs läsaren ut ur det självklara och ramlar ner i ett Alice-i-underlandet-hål. Några meningar senare är vi i undergången: ”Två stormar ska rulla in / En från ost och en från havet”. På samma sätt används en närhet till språkets vanor och klichéer ibland för att, genom att mutera det bekanta till konstiga imperativ alstra ny mening (lite som Elis Burrau gör i sin debut Och vi fortsatte att göra någonting rörande), som dessa lite Burrau-klingande rader:

Det finns hela tiden en kontext
En underförstådd och hemlig kontext

Hur kan du säga att det inte gäller dig
Var en vinnare eller försvinnare

Spela enligt reglerna
Betala med pengar du borde ha