Meny Stäng

Mattias Alkberg – På gränsen mellan övertydlighet, hast och mångtydighet

Av David Zimmerman

Ön | Mattias Alkberg
Teg Publishing | 2016

Mattias Alkberg. Foto: Caroline Andersson
Mattias Alkberg. Foto: Caroline Andersson

Ö – en bokstav, slutet på alfabetet, den melankoliska slutpunkten där allt börjar om igen. Bokstaven ser ut som ett tröstlöst ansikte som spejar ut över alfabetets – språkets – avgrund. Ön är också en idyllisk stenklump i den svenska skärgården, eller något högst klaustrofobiskt som någon lämnats att dö på till havs. I Mattias Alkbergs senaste diktsamling Ön, den sjunde i ordningen och utgiven på Teg Publishing, trängs en rik mångtydighet: där finns ett Sverige fullt av lögnaktiga idyller, värderingar, krav och orättvisor; där finns isoleringen och gemenskapen (ingen människa är en ö – eller?); likaså språkets och diktens ensamhet och svårighet att överbrygga denna isolation. Allt skrivet i en blandning av humor, melankoli och ursinne.

Dikterna kan börja i en lugn men orolig bild, av natur och människor, ett slags idyll-Sverige: ”Himlen är hög och blå” och ”Grannarna lever om ute på gården något slags återträff”. Snart förs läsaren ut ur det självklara och ramlar ner i ett Alice-i-underlandet-hål. Några meningar senare är vi i undergången: ”Två stormar ska rulla in / En från ost och en från havet”. På samma sätt används en närhet till språkets vanor och klichéer ibland för att, genom att mutera det bekanta till konstiga imperativ alstra ny mening (lite som Elis Burrau gör i sin debut Och vi fortsatte att göra någonting rörande), som dessa lite Burrau-klingande rader:

Det finns hela tiden en kontext
En underförstådd och hemlig kontext

Hur kan du säga att det inte gäller dig
Var en vinnare eller försvinnare

Spela enligt reglerna
Betala med pengar du borde ha

Mattias Alkbergs Ön
Mattias Alkbergs Ön

Att läsa Mattias Alkberg utan att tänka på hans musik är svårt. Jag vet ju att dikterna ska verka i sig själva, men Alkberg-personans skugga tar sig in i dikten. Ofta finns en musikalisk vighet i språket, i upprepningar som känns talade eller framsjungna, som teman och melodier.

Musikaliteten märks också i rytmen. En känsla av hastighet driver på läsningen och sammanfogar också boken i en helhet. Tempot hjälper mig också att hasta förbi en del stycken som inte håller samma nivå, när den politiska bitterheten blir, jag vet inte, lite tråkig. Diktjagets brist på politisk aktualitet känns självömkande ibland: ”Min historia är inte lika intressant som andras / Den är för allmän”. Inte heller känns vissa typografiska äventyr (en slags språkmaterialistisk flört med Anna Hallberg eller Johan Jönson) särskilt motiverade i innehållet.

Alkberg talar till mig som starkast när det politiska gapandet tonas ned och istället verkar på håll, via en fint frammejslad melankoli, i rader som: ”Ja vågor i ett hav som ser ut som annat som moln som ser ut som annat / För att vi ska kunna förstå måste vi förstå annars fungerar inte våra hjärnor”. Eller varför inte som när vissa dikter, exempelvis ”MÅNADERNA”, lite långsamt sjunger fram något vackert om att leva i allmänhet, hela tiden på gränsen till något banalt:

Eets sorgsna majton
Maj

Månaden då det börjar om
Och skräcken långt bort i november

Halkan och blötan står i kö
Väntar väntar på att någon ska dö

Gränsen mellan det som övertygar och det som känns för hastigt i denna samling är hårfin, men som helhet dröjer sig Ön kvar, med sin mångtydighet intakt.