Meny Stäng

Gunnar Strandberg – I sprickorna mellan verkligheter

Av Agnes Vittstrand

Gunnar Strandberg | Växtsorg, djursång
Black Island books | 2016

Gunnar Strandberg. Foto: Peo Rask.

Växtsorg, djursång av Gunnar Strandberg är en samling dikter som handlar om att bli en del av världen, eller om sökandet efter djupare samband. Boken är grön med ormbunkar på. Jag drogs till den på grund av dess utseende, friskt och levande, men lite hotfullt.

Magi handlar om att skapa samband där samband annars inte skulle finnas, kausaliteter som vetenskapen inte skulle erkänna. Att lösa upp verklighetens gränser och blanda ihop saker. I dikterna läser jag en strävan efter att få syn på dessa upplösningar och sammanblandningar, och en längtan efter dem. Precis under verkligheten, eller i sprickorna mellan verkligheter finns något annat, något ursprungligt och äkta som dikterna strävar efter att komma nära. Vår civilisation verkar i dikterna vara oäkta och ickemagisk. Var sak är isolerad i sig själv och de magiska sambanden är avklippta av raka linjer, av tangentbord och krav på åtskillnad och inordning. Bristen på sammanhang i den avgränsade verkligheten föder en ensamhet.

Sökandet efter sammanhang fokuserar på naturen, på att uppgå i naturen, att existera som en del av alltet. Men jag uppfattar inte dikterna som trollformler för att uppnå detta, det är inte skapande ord, tror jag, utan beskrivande. De strävar efter att beskriva upplevda öppningar i verkligheten, inte efter att skapa nya. Kanske finns här en tro på ursprunglig godhet, eller gud.

Behållningen är att det är generöst, jag blir insläppt i en annan människas innersta, känns det som. Det verkar ärligt, men det saknas explosivitet och handlingskraft. Detta är en schaman som inte vill trolla.

Gunnar Strandbergs Växtsorg, djursång

Parasit är ett återkommande självhån, men parasiten om någon kan bli del av ett större sammanhang, den kan leva och dö i någon annan, och tas upp av värdkroppen. Det våldsamma i utplåningen, som är förutsättning för upplösning, syns sällan i dikterna. Eller; det är hela tiden där, men det räknas inte som en del av den upplösning som är efterlängtad. Jag tänker på förruttnelse och på döden. Döden kan verka så lockande för den som längtar efter vila och stillhet, men om man tänker på dödens känslomässiga effekter för nära och kära så blir det tydligt att den inte enbart kommer innebära vila. Den kommer vara hårt arbete för någon, och om verklighet och identitet är upplöst så är det inte säkert att man själv har möjlighet att vara avgränsad i relation till det. Bilden av upplösning framstår som idealiserad för mig, smärtan i sönderfallet erkänns men glöms bort eller förtigs, och jag förstår inte varför. Nåja, jag läser nog in mina egna psykos- och självskadeerfarenheter. Det texten beskriver ligger lite i perceptionens utkanter, det pratas bredvid och runt om, så det är möjligt att använda dikterna som projektionsyta. Men det är en styrka tycker jag att det går att få syn på sig själv i texten, för att den inte är full av självhävdelse och hårda budskap. Det är mjukt, som murkenhet och förruttnelse, ständig upplösning och längtan.

Växterna står nära i dikterna, vi delar deras verklighet och växterna sörjer. De sörjer djurens våldsamma framfart, de sörjer att den som står still blir använd. Djuren är aktiva, de sjunger och verkar, sliter sönder världen på djurs vis. De besitter handlingskraft. På något sätt verkar dikterna mer närvarande i det vegetativa. De står still, de sjunger inte, eller de vrålar i alla fall inte. Och kanske uppvärderar denna diktsamling passiviteten. Den som åtminstone inte gör någon skada. Det är lite oväntat och ganska trevligt, om än lite frustrerande. Kanske trollar schamanen ändå.