Meny Stäng

Lasse Söderberg – En livslång smak för det oväntade

Av Håkan Sandell

Lasse Söderberg | Den som ingenting vet
Edition Tegnér | 2016

Lasse Söderberg. Foto: Bengt Oberger. CC BY-SA 4.0

Ett litet vitt häfte, åtta diktrader på var sida. Poeten är Lasse Söderberg, som (om)debuterade på W&W i länge svunna 1955. Han har aldrig skrivit bättre än nu, under detta decenniums 2010-tal, hur kan det komma sig, låt se.

Den svenska senmodernismen efter kriget ärvde från särskilt Artur Lundkvist en ordrik flödande stil som då bara lätt hejdats in av den så kallade 40-talismens poeter (Karl Vennberg, osv). Medan Tomas Tranströmer, och på sitt även Lars Forsell, stramade in stilen, och också Söderberg gick på Tranströmer-linjen (Artur Lundkvist beklagade sig över detta i en recension – ack, litteraturhistoria). Man skrev ordknappare, mer komprimerat men fortfarande med känsla för den välvalda metaforen.

I Lasse Söderbergs eget författarskap gick skiljelinjen mellan förstlingsverket Akrobaterna och de närmast följande samlingarna, med En dörr med lås, 1965, som ett huvudverk, och har sedan blivit trogen denna komprimerade men fortfarande väsentligen bildspråkliga poesismak. Efter Tranströmers frånfälle för några år sedan, följt av även Folke Isakssons, står Söderberg kvar som en tämligen ensam företrädare för en ordstram klassisk-modernism. Otidsenligt måhända, sett med litteraturkronologiska och kulturevolutionistiska modeller, men jag kunde inte bry mig mindre, frågan är i stället vilka resultat som uppnås.

Redan i föregående dikthäfte, En svart vind blåser (också 2016) odlas med stor perfektion dessa dubbelradiga fyra strofer per dikt. Samlingen tar sig an resemotiv från bland annat Syrien och Irak. Söderberg odlar sina ideal, republikanska och ateistiska, fast unde