Meny Stäng

Lasse Söderberg – En livslång smak för det oväntade

Av Håkan Sandell

Lasse Söderberg | Den som ingenting vet
Edition Tegnér | 2016

Lasse Söderberg. Foto: Bengt Oberger. CC BY-SA 4.0

Ett litet vitt häfte, åtta diktrader på var sida. Poeten är Lasse Söderberg, som (om)debuterade på W&W i länge svunna 1955. Han har aldrig skrivit bättre än nu, under detta decenniums 2010-tal, hur kan det komma sig, låt se.

Den svenska senmodernismen efter kriget ärvde från särskilt Artur Lundkvist en ordrik flödande stil som då bara lätt hejdats in av den så kallade 40-talismens poeter (Karl Vennberg, osv). Medan Tomas Tranströmer, och på sitt även Lars Forsell, stramade in stilen, och också Söderberg gick på Tranströmer-linjen (Artur Lundkvist beklagade sig över detta i en recension – ack, litteraturhistoria). Man skrev ordknappare, mer komprimerat men fortfarande med känsla för den välvalda metaforen.

I Lasse Söderbergs eget författarskap gick skiljelinjen mellan förstlingsverket Akrobaterna och de närmast följande samlingarna, med En dörr med lås, 1965, som ett huvudverk, och har sedan blivit trogen denna komprimerade men fortfarande väsentligen bildspråkliga poesismak. Efter Tranströmers frånfälle för några år sedan, följt av även Folke Isakssons, står Söderberg kvar som en tämligen ensam företrädare för en ordstram klassisk-modernism. Otidsenligt måhända, sett med litteraturkronologiska och kulturevolutionistiska modeller, men jag kunde inte bry mig mindre, frågan är i stället vilka resultat som uppnås.

Redan i föregående dikthäfte, En svart vind blåser (också 2016) odlas med stor perfektion dessa dubbelradiga fyra strofer per dikt. Samlingen tar sig an resemotiv från bland annat Syrien och Irak. Söderberg odlar sina ideal, republikanska och ateistiska, fast under senare år med en liten dörrspringa ljus öppen mot mystiken. Men det väsentliga för poeten är den egna prövningen av världen, kritiskt och sinneburet, att helt enkelt med nakna sinnen låta orden känna på världen eller orden hemsökas av världen. Däremot inte att använda poesi till att fylla i ideologiska korsord eller att upprepa välbekanta svar.

Som socialist har Söderberg förblivit av den gamla sorten, oanfrätt av den politiska korrekthetens nya tonangivare. Det tillåter honom att skriva mindre tillrättalagt och betydligt roligare.

Här från ”Israel” (tänk på kartbilden av landet);

Landet liknar en stenålderskniv.

Här från Irak:

Då tränger våra livvakter ihop sig
i ett av sovrummen för att festa.

Av festyran återstår strax
en back urdruckna läskedrycksflaskor.

Här från Jordanien;

Mannen radar upp sina tre hustrur
framför kameran,

men säger inte åt dem att le.
Senare, när han visar fotot från resan

för bekanta kommer han att säga:
Här är den romerska ruinen,

här Axa, här Fatima, här Marién.
Kanske ler de, kanske inte.

Jag får kort sagt mer ut av att läsa Lasse Söderberg än av våra tillrättalagda morgonmedier. Men nu så till hans senast nyutkomna lilla diwan Den som ingenting vet. I just denna tycks mig det finslipade i poetens stil särskilt väl synliggöras. Diktens plats är Johannes av Korsets (1542-1591) gamla kloster i Salamanca-provinsen (som vår poet besökte redan som ung tidigt 60-tal tillsammans med fotografen Christer Strömholm). Diktboken är retrospektiv, talar mest bara till sig själv, vågar ställa de stora frågorna. För den unge är döden dramaföreställning, för den åldrade ett väntrum; ”Jag hör dödsuret ticka,/ trämasken ticka, materien ticka”.

Dikterna i den långa vindlande sviten lever av sitt eget vitala bildskapande, med träffsäkra iakttagelser, orden faller välrundade som från en droppande kran. Det viktigaste verkar vara att läsa världen förutsättningslöst, att inte tro på sin första tanke (ofta inprogrammerad) utan att vänta lite. Redan från sin första sida håller diktsviten i vart fall denne läsare förtrollad:

I den glömda dalgången
tycktes tiden förbrukad:

gräs över ord, grått
över grönt, sten över tanke,

en söndervittrande mur
och klockstapeln vars skugga

liknade en giljotin.
Insekterna spikade fast ögonblicket.

Att författaren har sin bakgrund i surrealismen och i gamla Paris-dagar (1950-talet) hängde i kretsen runt André Breton, har lämnat kvar en livslång smak för det oväntade, för det fantastiska, rentav excentriska. Men till detta har lagts ett dämpat tonfall som får mig att tänka på den klassiska konsten och tron på välprövat hantverksmästarskap. Där djupen döljs snarare än varudemonstrerande framräckes mot en. Vågar man med en ordmyntning kalla Lasse Söderberg för en klassicistisk surrealist? Eller är det bara jag, några gånger halvt mot min vilja, som tycker att dessa dikter också om på sitt mest osovrade, lätt ironiska, mest knäppa humör, är enastående:

Liksom eremiten i sin grotta
betraktar jag min tånagel

och säger: Den är här.
Tånageln är här och foten

som tånageln tillhör
och hela den övriga kroppen

som är tånagelns bihang.
Tånageln är universums början.