Meny Stäng

Reza Rezvani – Nödvändig och absurdistisk lyrik med fyndigheter

Av Cornelia Hermansson

Reza Rezvani | Skapelsekanal i mellanvärlden
NordieT | 2016

 

 

När blev jag svensk?
Jag blev svensk den 16 mars 1995
när jag fick svenskt medborgarskap

När blev jag svensk?
Jag blev svensk den 28 november 1989
när jag satte min fot på frusen mark 

När blev jag svensk?
Jag blev svensk den andra april 1989
när jag fick mitt Sverigefödda barn

Reza Rezvanis Skapelsekanal i Mellanvärlden

Så lyder ett utdrag ur en dikt av Reza Rezvani från hans nya diktsamling Skapelsekanal i mellanvärlden. 2010 skrev Rezvani tillsammans med Anna Franklin boken Den osynliga litteraturskatten om författare i exil, för bokförlaget Tranan. Nu är alltså Rezvani aktuell med Skapelsekanal i mellanvärlden, denna gång publicerad på nordienT förlag. Ett förlag startat av Namdar Nasser med ambitioner att ”publicera persisk litteratur översatt till svenska och vice versa”. Boken är tunn men välformad och dikterna uppdelade i numrerade avdelningar. Inledningsvis hittar man ett förord av Carl-Göran Ekerwald och han avslutar sin kommentar med slutsatsen: Så säg mig då, vad ”signalerar” hans poesi? – Erfarenhet och ett soligt sinne”. Där väcks både ett intresse – och efter läsningen – också medhåll.

Rezvani skriver nämligen med en ton som jag inte alltid vet var jag ska placera. Den är i vissa fall naiv, sökande, och samtidigt tydligt berättande, visande. Den vill få mig att både fråga och förstå. Det gör läsningen vänlig och på ett gynnsamt sätt, svårplacerad. Starkast är dikten som inleder den här recensionen. Rezvani gör en både humoristisk och glasklar beskådan av vad mellanförskapet kan vara. Diktens avslut visar på humoristisk kvalité i skrivandet, men ger också en tydlig känga till de som anser att vi bör delas in i vi och de.

När blev jag svensk?
Jag blev svensk när jorden äntligen hittade
sin nuvarande bana runt solen 

När blev jag svensk?
Min svenskhet är minst 5 miljoner år gammal
såsom jorden
Vad jag var innan dess vet jag inte
antagligen dock inte svensk

Tidigare i höstas läste jag Allt om eld av Daniel Boyacioglu. En bok som förutom att vara ett lysande exempel på rapp poesi med den förlorade kärleken som tematik, också är en stark berättelse om mellanförskapet. Som Rezvanis titel antyder är mellanförskapet en röd tråd även i denna samling. Tala till mig är en av dikterna som har starkast uttryck. Den är stenhård, nödvändig, enkel och laddad. Det är stark poesi.

Tala till mig
om ensamheten inför döden
om den stund de matar vilda hundar
med din döda kropp
om den stund då du försvinner för gott
utan att någon ens kan hitta ditt stoft

Dikten, med sin råa kroppslighet, påminner bland annat om de vittnesmål från sovjetiska barn som Svetlana Aleksijevitj samlat in och berättat om i De sista vittnena. Rezvani spelar dock Skapelsekanal i mellanvärlden igenom med dubbla kort. Stundtals är lyriken vass och allvarlig, men plötsligt berättar den skrönor, exempelvis om dalkullor. Vi kastas av och an och ibland går det fort. Det finns en absurdistiskt ton och vilja. Idén, humorn och lekfullheten är inte fel, men utgången är varierande. Samtidigt noterar Ekerwald att Rezvani har ett fint parlando och jag instämmer – även om vissa toner kan vara väl klämmiga.

Titta! En dalkulla! Kommer upp ur Dalälven!
Och där, en till! Hennes tvillingsyster!
Kom vi tar dem hem till oss
ställer dem på gräsmattan i solen för att torka
vi tar varsin dalkulla under armen och marscherar till närmaste fäbod
där står gamla ruckel och förfallna lador
bredvid välskötta hus som övergivits av häxor
under en bjälke tittar Hans och Greta fram
nu har dalkullorna hunnit smälta och rinna bort

Rezvani har i flera artiklar blivit nämnd som exilförfattarnas röst utåt, på senare år från både Fria tidningen och DN. Hans kulturella palett från Iran, Tyskland och Sverige nämns, men det berättas också om de personliga erfarenheterna av krig och fred, frihet och frihetsberövande. Reflektionerna över just dessa teman finns igenom större delen av samlingen, men gestaltade på många olika sätt. Här finns också upplevelserna av hemlängtan, kärlekens beröring och universums storhet. Kanske försöker poesin, utan att det nödvändigtvis har varit Rezvanis avsikt, fånga livets stora och sköra tillfälle. Han är politisk och humoristisk, men framförallt är han en nyfiken poet.