Meny Stäng

Eva Kristina Olsson – Meditation över kitsch och skräck

Av David Zimmerman

Eva Kristina Olsson | Det ängelsgröna sakramentet
Albert Bonniers | 2017

Eva Kristina Olsson. Foto: Ulf I Eriksson.

Inom den kristna mystiken är så kallade ”enhetsupplevelser med det absoluta” centrala, upplevelsen av hur människans distans till Gud löses upp. Sakramentet, som kan beteckna både en ritual och ritualens fysiska element (som bröd eller dopvatten), ska försätta en i en sådan absolut gudomlig närvaro, kanske bortom språkets räckvidd. Den enda erfarenhet jag själv kan relatera till som, lite välvilligt, skulle närma sig mystik är upplevelsen av bra poesi eller musik. I sin fjortonde bok, den gravt märkliga och vackra långdikten Det ängelsgröna sakramentet frambesvärjer Eva Kristina Olsson en sånär religiös upplevelse av att stå vid en gräns av ljus mot det absoluta.

den pistagegröna kroppen och vingarnas ljusare skrik
är din rädsla synlighetens levande ingenting
detta gröna ljus
det levande och det döda
föder ett stigande ljus
det visar ingenting
detta ingenting som du älskar
detta som visar sitt ingenting
jag kommer till dig

Eva Kristina Olssons Det ängelsgröna sakramentet

Ett jag, ett du, en hon, och ett slags änglaväsen smälter samman med varandra och vandrar ned för en tolvstegstrappa. Jag läser det som ett sakralt inträde i världen, fyllt av rädsla: ”Du är rädd / var inte rädd / var rädd / var inte rädd / ingen föder dig / bara min längtan / min ängellängtan”. Och när ängelns vingar till slut lösts upp i mörker avslutas dikten med orden ”till änglarna och mina första 12 år”, vilket förstärker känslan av att följa en individs skapelseberättelse. En berättelse som börjar i ett skört och änglalikt tillstånd där närvaro och direkthet råder, och slutar i språkets medierade och vuxna mörker: ”namnet jag / bara namn”. Tolv år som sker i ett enda skälvande nedstigande.

hon kom till jorden för att se en gullviva
dricka stavars grönska ur ängelsgröna ingen : ur det åttonde steget :
ditt sakrament: du kom till jorden för att se en gullviva
som lämnat stavens cirkel
för att skänka ditt namn
i de ängelsgröna vingarnas krets
med det brutna löftets rening
du kom till jorden för att se en ängel

Eva Kristina Olssons strama stil, som upprepar sig och motsäger sig själv, skapar trots sin minimalism en tät massa av absurda bilder och möjliga betydelser. Jag påminns om Helena Österlunds Ordet och färgerna, som precis som Olsson med en nästan barnslig enkelhet bråkar med gränsen mellan språk och värld. Att Olssons bok endast är 49 sidor talar till hennes fördel: mer än så av detta allvar orkar man inte, tror jag.

tätt tätt trädda till de pistagegröna vingarnas cirklar
till det helt svarta ordet som inte är ditt sakrament
svärtan som inte är någon
ordet som inte är något ord
ängelsgröna som inte är ängelsgröna
som aldrig är ingenting
det som alltid aldrig
är något
detta svarta lämnade

Olssons mässande om pistagegröna blomstänglar och vingar, löften och rening, riskerar att bli patetiskt och religiöst kladdigt, ett slags kitsch – och ibland tippar det nästan över dit – men till min förvåning drabbas jag verkligen av det akuta allvaret och av skräcken som finns där någonstans. Att läsa boken i ett svep blir en mäktig form av meditation. Eva Kristina Olssons rytmiska stämma är självklar nog att övervinna obegripligheten och kitschen och faktiskt nå fram till en svindlande metafysisk nollpunkt där allt är ljus och oro. En nollpunkt som får mig att tappa andan för ett ögonblick.