Meny Stäng

Claudia Rankines – Rasism i en amerikansk dikt

Av Kerstin Gansmark

Claudia Rankine| Medborgare – en amerikansk dikt
Albert Bonniers | 2017
Översättning av Marie Silkeberg och Jenny Tunedal

Claudia Rankine. Foto: John Lucas

”Jag känner mig som mest färgad när jag ställs mot en skarp vit bakgrund”

I begreppet medborgare ligger tanken Alla människors lika värde, något som amerikanerna var först i världen med att skriva in i grundlagen. Medborgare kallar amerikanska Claudia Rankine denna bok, en titel med sprängkraft i sammanhanget. Framsidan visar ryggen på en svart luvtröja mot en kritvit bakgrund. Den svarta luvtröjan är tom men har kvar formen av att ha suttit på en människa. Rankine är född på Jamaica 1963, uppvuxen i Kingston och New York och idag professor i poesi vid Yale University i Kalifornien. Medborgare är hennes femte bok, mycket omskriven och prisad.

Världen där ute hävdar att detta bara delvis har med dig att göra. Det som
händer dig tillhör dig inte, har bara delvis med dig att göra. Det är inte
ditt.  Inte bara ditt.
Och än börjar en värld sin rasande utradering –
Vem är du att säga jag till mig?

Författaren tar ett brett grepp om ämnet rasistrelaterad stress. Börjar med ett avsnitt med dikter och korta episoder på prosa, fortsätter med en essä, återgår till dikter och små prosastycken och fortsätter med korta lyriska rader, återger videotexter i ett samarbete med sin man och avslutar med korta lyriska rader. Däremellan instuckna bilder och foton i både färg och svartvitt. Resultatet blir en form utanför det vanliga, speglande kraft och mod.

Caudia Rankins Medborgare

En tanke i essän är att en svart konstnär inte kan skildra något personligt, för hur hen än gör, hur hen än målar blir det en ”slaveriblomma”. Det kvittar att diktjaget genom sina prestationer har VIP-status när hon flyger, hon är lika svart ändå när en vit liten flicka inte vill sitta bredvid henne på den enda lediga platsen. Tennisstjärnan Serena Williams döms gång på gång orättvist på viktiga matcher, tills hon en dag får nog: slår sönder racketen och får poängavdrag för dåligt uppförande. Rättvist denna gång, men ack så förståelig reaktion, menar diktjaget. Den svarta kroppen var som ett rött skynke för domaren, skulle inte vara där på den vita tennisbanan, sin fantastiska skicklighet till trots.

Diktjaget är tolv år gammal och den vita bänkkamraten ber henne luta sig litet så att hon kan skriva av hennes svar. Efteråt tackar fuskaren henne genom att säga att hon ”luktar gott” och att hennes drag ”ser nästan vita ut”. En man i universitetsvärlden anförtror aningslöst diktjaget att ”hans dekan kräver att han anställer en icke-vit person fast det finns så många stora författare därute”. Stor författare är alltså inte en icke-vit person. ”Varför besvärar det dig inte att säga så till mig?” frågar jaget i dikten.

Exemplen på vardagsrasism som knappt märks är många. Diktjaget går så långt som till ordet ”utradering” men blir avfärdad som överkänslig. Bry dig inte, säger folk.

 

Du vet att känslor rubbar jämvikt eftersom alla du frågar skrattar det där
    överslätande skrattet: alla de ha-ha som vill ha ostörda perspektiv. Var    
    inte löjlig. Ingen av de andra svarta vännerna känner så och visst, du
    känner det du känner även om det du uppfattar inte har något att göra
    med det som är…

Ett kapitel i boken som ”stör” genom sin avvikande form är manus till ett antal videoinstallationer som författaren gjort tillsammans med sin man. Hon har skrivit manus och han filmat. Jag hittade dessa också på nätet med hennes röst. En installation heter Till minne av Trayvon Martin, en annan Till minne av James Craig Anderson, båda välkända offer för rasistrelaterat våld. Flera boksidor täcks av namn på döda eller hotade män och kvinnor, inte bara svarta utan även andra identiteter, till exempel ”stora algeriska skit”. Mängden fall är slående.

Martin Luther King började sitt berömda tal I have a dream med att säga att han kommit för att lösa in en check, att det fattades en bit i de stolta orden om Alla människors lika värde. Claudia Rankines Medborgare visar att så är det fortfarande. Det fattas en bit i jämställdheten.

    Denna ändlösa kamp för att uppnå och visa fram och befästa en mänsklig
identitet, mänsklig auktoritet, innehåller trots all sin fasa något mycket
vackert.

Medborgareen amerikansk dikt är skärande vacker och angelägen poesi.