Meny Stäng

Daniel Mårs – Illusioner som grund eller outgrundlighet

Av Frida Jonsson

Daniel Mårs | Simonillusioner
Brombergs | 2016

Daniel Mårs. Foto: Stella Michaelsdotter.

Simonillusioner kan sägas skildra Erosgestaltens mångskiftande skepnad. Ibland uppenbarar den sig som en gåva:

Simon
är ett paket
med perfekta kanter
en glittrande
gräddtårta

Och ibland uppenbarar sig Eros som hämndlysten, en förbannelse:

Simon
är en svajande falafelpåse
när bildörren öppnas
och någon skriker
Stick hem bögjävlar

Daniel Mårs Simonillusioner

Allting i denna poesi, det sinnliga, upplevelserna, platserna, verkar smälta samman och bildar tillsammans en helhet – Simon – lika skiftande som regnbågens färg. Det här är regnbågsdiktning på mer än ett sätt. Diktjaget har en utpräglad manlig homosexuell identitet och enligt den tunna volymens baksidestext är denna debut av Daniel Mårs en skildring av såväl kåthet som homofobi, av såväl längtan som krossade hjärtan.

Det är svårt att läsa samlingen, eller skriva den här texten, utan att börja se sig om över axeln efter den där Simon. Ett personnamn som representerar något större än en enskild person fungerar väl i litterära texter, som i den briljanta ”Ophelia” av Natalie Merchant, men det kan också vara förrädiskt och ge en nästan lite komisk effekt. Så långt går det dock inte i Simonillusioner. Till skillnad från många andra röster om denna debut tänker jag inte låtsas att jag inte har en aning om vad Mårs försöker uttrycka eller vad han vill förmedla. Men ibland faller det platt, ibland fungerar det. Ibland är man som läsare fullständigt absorberad i dikten, ibland är man likgiltig inför dess mening.

Viktor Sklovskijs begrepp ”främmandegöring” kommer till mig varje gång jag tillägnar mig ett gott, nytt konstverk. Det kommer som en bevingad varelse på axeln, en ängel eller demon beroende på mitt generella humör, och viskar i mitt öra. Det som viskas är alltid något som har varit fördolt för mig tidigare, åtminstone på en medveten nivå. Kanske har denna upplevelse sin grund i att vi undermedvetet föreställer oss sanningen som bakom oss snarare än framför oss. Vi är inte den som jagar sanningen, som vi så gärna vill tro, vi är den jagade. I mötet med en konstupplevelse som skakar om oss reagerar vi som när monstret kommer närmare oss i drömmen eller som när vår förälskelse står framför oss – vi ryser, vi blir på spänn, vi får känslan av att något snart kommer få oss att falla.

Denna varelse, som vi för sakens skull kan kalla för Simon, uppenbarar sig alltså inte om texten misslyckas med att främmandegöra livet. Det skönlitterära ska kännas som den undermedvetna sanningen som smyger upp bakom din rygg. Som när ljusen fladdrar till i ett mörkt rum: vad var det där? Det är just denna upplevelse, främmandegöringen, som stundtals saknas i Mårs diktsamling. Vissa av dikterna framstår istället som korta rapporter från vardagslivet, som ögonblicksbilder utan skärpa där det inte är uppenbart vad det är menat att man ska se:

Simon
är biljardbordet du lutar dig över
ett telefonnummer
nerkladdat
på hamburgerkvittot
en lädersoffa du vaknar upp i
servitrisens obekvämhet
när hon bär fram det femte glaset Guinness

Det går att föreställa sig vad som har hänt, man spinner själv vidare på den större berättelsen som detta fragment ingår i. Utan tvivel är vardagen den rätta platsen att undersöka längtan och frustration på, det är ju där vi lever och upplever, men här återger dikterna situationer som inte blir främmandegörande, som inte tillför något av vår egen upplevelse av Simon. Det är Simon som är den grundläggande strukturen i samlingen och det som gör formen enhetlig och repetitiv. Varje dikt börjar med Simon och sedan följer en beskrivning av en aspekt eller en skepnad av honom. Det som Mårs undersöker är Simons ambivalenta väsen – det är både inbjudande och förnekande, både kåthet och homofobi – och det är diktsamlingens största styrka. Det här är inget försök att teckna en svartvit bild av varken livet eller kärleken, istället är Simon både paradiset och ormen. Ambivalensen. Men alla människor har ambivalenta känslor, och för att Simon ska kännas relevant för läsare måste denna inneboende konflikt hos kärleken höjas upp ur det vardagliga:

Simon
är mossen
där du slängt alla värdesaker
ett armbandsur
en mobilladdare
en täljd trähäst
en krigsdokumentär

Här är det tydligt att objekten i sig själva inte är det mest relevanta, snarare den filosofiska och poetiska betydelse de får då de betecknas som Simon. Dessa ting blir då något utöver sig själva, de avslöjar världens dolda vägar mellan det materiella, objektiva och det enskilda, spirituella. Det är intentionen. Men dikten är för kort, tingen för få, för intetsägande för att de ska få läsaren att uppleva verkligheten ur ett annat perspektiv, ett främmandegörande perspektiv. Istället tänker man direkt på en moss med en massa saker slängda utan att uppleva den emotionella respons och den eftertanke som berör oss när varelsen viskar oss i nacken.

Dikterna i samlingen är mycket korta och framstår som fragmentariska för läsaren. Eftersom varje dikt skildrar en aspekt av Simon byggs samlingen därmed på som med byggklossar tills man har erhållit ett poetiskt tankebygge som kallas – ja ni fattar. En debut är svår, det är mycket som ska falla på plats och en hel del åsikter från en massa håll som man som debutant måste förhålla sig till. Idén är god med Simonillusioner, men det framstår som om den publicerats för tidigt och borde ha fyllts ut mer. Volymen är tunn, och detta i kombination med dikternas längd gör att ambitionen sträcker sig längre än utförandet. Längd behöver inte betyda kvalitet, men däremot får en diktsamling inte kännas tom. Detta har dock inget att göra med Mårs språk. En diktsamling måste inte vara ”svår” eller fylld med blomsterspråk. Ett minimalistiskt och vardagsnära tilltal kan höjas upp till en högre poetisk sfär av en poet som är tillräckligt skicklig.

Jag hyser förhoppningar om att Daniel Mårs i framtiden kanske kommer att bli en av dessa poeter. Vissa av fragmenten lyckas mycket väl med att på skönlitteraturens sätt utvidga livserfarenheten, eller att främmandegöra, och väcka dolda insikter och känslor till liv. Inte bara utifrån det enskilda själslivets perspektiv utan också utifrån mänsklighetens gemensamma perspektiv. Och vilken konst värd namnet gör inte det?

Simon
är ett genomsnitt på två personer
i varje lektionssal

Simon
är det svarta lammet som föds och blir ditt
ett svart lamm som aldrig går till slakt
en naturlig död
av svart ull
(…)

En verklighet som vi vet existerar, men som vi inte alltid vill se förrän någon viskar det i vårt öra. Tur att Mårs påminner oss om det.