Meny Stäng

Emily Dickinson – Brev som skapar en spricka i mytbildningen

Av Frida Jonsson

Emily Dickinson | Brev I: Brev till de närmaste.
Ellerströms | År: 2016

Emily Dickinson

Den är provocerande. Tystnaden. Den ger sanningen en röst, sägs det. Eremiter på bergstoppar, scenen i en film när någon ensam hör klockans tickande, Simon and Garfunkel.

Och Emily Dickinson.

Dickinson representerar en form av självvald dövhet för världens larm och brus som inte bara är provocerande, utan också underligt symtomatisk för vår tid. Kanske är det Susan Cains ”introvert revolution” som får mig att inse det, eller något som ljuder ”don´t listen to them haters” i mitt bakhuvud och som jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. I vår värld av ständiga intryck verkar vi drivas av en vilja att tysta ned det som vi betraktar som oväsentligt för att den sanna betydelsen – ”den inre rösten” – ska framträda, det stora vita mot skriftens svarta.

I Dickinsonkännaren Josefin Holmströms magnifika introduktion till brevsamlingen Brev I. Till de närmaste beskriver hon mytbildningen kring Emily Dickinson som både sann och falsk på samma gång. Myten om den isolerade och folkskygga Dickinson fascinerade redan under hennes egen samtid och tar sig i skrivande stund uttryck exempelvis såhär på Wikipedia: ”Dickinson själv levde dock till stor del ett tillbakadraget och introvert liv”. Detta upprepas omformulerat åtminstone två gånger till. Det är det som har format eftervärldens berättelser om henne allra mest, och därmed tar eftervärlden för givet att det även formade henne allra mest. Hennes vilja till ensamhet, tyst på sitt rum.

Hon själv lika undflyende som sina egna dikter. I´m Nobody. Who Are You?

Ända tills Holmström skriver att hon i urvalet av Dickinsons extensiva brevskrivande valt ut de brev som visar på den ”privata Dickinson”, och som är ”nödvändig läsning för den som vill sätta sig in i hennes tankeuniversum”.

Mystiken, tätnar.