Meny Stäng

Emily Dickinson – Brev som skapar en spricka i mytbildningen

Av Frida Jonsson

Emily Dickinson | Brev I: Brev till de närmaste.
Ellerströms | År: 2016

Emily Dickinson

Den är provocerande. Tystnaden. Den ger sanningen en röst, sägs det. Eremiter på bergstoppar, scenen i en film när någon ensam hör klockans tickande, Simon and Garfunkel.

Och Emily Dickinson.

Dickinson representerar en form av självvald dövhet för världens larm och brus som inte bara är provocerande, utan också underligt symtomatisk för vår tid. Kanske är det Susan Cains ”introvert revolution” som får mig att inse det, eller något som ljuder ”don´t listen to them haters” i mitt bakhuvud och som jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. I vår värld av ständiga intryck verkar vi drivas av en vilja att tysta ned det som vi betraktar som oväsentligt för att den sanna betydelsen – ”den inre rösten” – ska framträda, det stora vita mot skriftens svarta.

I Dickinsonkännaren Josefin Holmströms magnifika introduktion till brevsamlingen Brev I. Till de närmaste beskriver hon mytbildningen kring Emily Dickinson som både sann och falsk på samma gång. Myten om den isolerade och folkskygga Dickinson fascinerade redan under hennes egen samtid och tar sig i skrivande stund uttryck exempelvis såhär på Wikipedia: ”Dickinson själv levde dock till stor del ett tillbakadraget och introvert liv”. Detta upprepas omformulerat åtminstone två gånger till. Det är det som har format eftervärldens berättelser om henne allra mest, och därmed tar eftervärlden för givet att det även formade henne allra mest. Hennes vilja till ensamhet, tyst på sitt rum.

Hon själv lika undflyende som sina egna dikter. I´m Nobody. Who Are You?

Ända tills Holmström skriver att hon i urvalet av Dickinsons extensiva brevskrivande valt ut de brev som visar på den ”privata Dickinson”, och som är ”nödvändig läsning för den som vill sätta sig in i hennes tankeuniversum”.

Mystiken, tätnar.

Emily Dickinsons Brev I

Brevväxlingen mellan Emily Dickinson och nära vänner och familj är temat för Brev I, medan den ännu outgivna Brev II kommer att fokusera på kontakten med kända författare och berömda personer. Bland de närmaste finner vi bl.a. Susan, nära vän och ”intellektuellt bollplank”, sedermera svägerska, brodern Austin och den religiösa barndomsvännen Abiah Root.

Det allra första brevet i samlingen är ett brev vill Susan och börjar så här: ”Jag fällde en tår, Susie, för din skull – för att denna ”ljuva silvermåne” sänder sitt leende in över mig och Vinnie, och sedan färdas så långväga innan den når dig”, sedan fortsätter hon ”du har förresten aldrig berättat om det finns en måne i Baltimore – så hur ska jag veta, Susie, att du överhuvudtaget får se hennes väna anlete?” I ett annat brev till Susan skriver Dickinson om sin saknad efter Susan: ” Du får förlåta mina tårar Susie, de är så glada över att få trilla att jag inte har hjärta att banna dem och hålla dem tillbaka”.

Också den studerande Austin saknar hon, och passar på att upplysa om vad som hänt på hemmafronten: ”Det är alla nyheter jag kan komma på för tillfället, men det finns en gammal historia, Austin, som du kanske gärna vill höra – det är att vi tänker på dig hela långa dagen och jämt talar om dig när vi är tillsammans och om det gyllene band som binder oss samman.” Och till Abiah: ”Med detta i beaktande, Abiah, kan nog ditt hjärta ha överseende, förlåta alla tomma ord och otillfredsställande känslor rörande det Sabbats-tema vi just har berört.”

Tilltalet är intimt och känsloladdat.

Kanske lite för mycket. Till en början vet man inte om man avundas adressaterna eller tycker synd om dem. Dialoger av Viktor Hugo framstår som mindre konstlade än dessa ömhetsbetygelser och redogörelser, och breven är fyllda av någon form av överspända, melodramatiska glädjeutrop – ”Sådana tårar är som skurar, min vän, och när leenden skiner igenom dem kallar änglarna dem regnbågar och efterliknar dem i himlen” – som nästan kan få en frireligiös att verka lite pessimistiskt lagd: ” Jag är så glad, kära Susie, att våra hjärtan alltid är rena, prydliga och vackra, så att jag inte behöver skämmas.”

Fascinerande.

Men det är efter denna den första, skummande, läsningens anblick som jag kommer att tänka på Oscar Wildes ”All bad poetry springs from genuine feeling.” Då slår det mig, inte bara att det är motsägelser som håller världen samman, utan också att det som klingar falskt är just det genuina inuti Dickinson. Det låter som en förolämpning, men jag närmar mig här en försiktig insikt om vad det är som Holmström menar när hon skriver att man kan märka hur hennes poetiska röst växer fram i brevväxlingen med Susan. Dickinson blir helt enkelt skickligare brev för brev på att skildra genuin känsla, äkta poesi, och jag drar undan det seende inom mig där allt är roande och uppsluppet, och sjunker istället in i ett långsamt tilltagande tillstånd av reflekterande hänförelse. Den som karakteriserar poesins verkan, den klarsynta berusningen.

I ett av breven till Susan skriver Dickinson att vännen nog också skulle gilla de tre, ”trevliga” böcker hon just läst, men att ”de förhäxar mig inte. De innehåller inga promenader i skogen – inga låga, enträgna viskningar, ingen stulen kärlek, bara syndfria liv och människor som älskar Gud och sina föräldrar och rättar sig efter de gällande lagarna.” Här har vi, äntligen, en fascinerande personlighet, i denna värld av muppar, tänker jag och fortsätter att läsa vidare. Vid en omläsning inser jag att i stort sett alla brev innehåller ett djup som det tog ett tag för mig att stiga ned till, men nu när jag väl nått ned vill jag inte sluta. Trots det avstånd som skiljer mig från Dickinson, befinner vi oss ändå på samma plats.

Just att befinna sig på samma plats, en icke-kroppslig, poetisk plats tillsammans, trots att man är separerade i rummet, är ett tema som flyter genom Dickinsons brev, och därmed kanske, inser läsaren, genom hennes liv, som en källa ur vilken hon hämtar sin inspiration, sin poesi. Dickinsons brev till dem hon älskar präglas av försäkringar om att ensamheten i hennes rum inte kan utplåna kärlek eller längtan. ”För de trofasta är Frånvaro endast förtätad närvaro” skriver hon vid ett tillfälle till den saknade Susan som hon har bråkat med, och den meningen blir som en kommentar på hela eftervärldens mytologiserande av henne. Ensamheten, tystnaden i skrivkammaren är verklig, men verkligheten kan inte förändra sanningen: Emily Dickinsons isolation separerade henne inte ifrån resten av mänskligheten. Den förde henne närmare oss. I vår värld av ständiga intryck kanske det kan lära oss något om att inte underskatta det ensamma, det tysta.
Precis som med allt riktigt gott skrivande, särskilt poesin, så är Emily Dickinsons brev alltså lika aktuella nu som när de skrevs.

Ellerströms volym är vacker, i ett litet format med en subtil, lila färg som svarar på innehållet mycket väl, men varför är volymen så tunn? Man hinner just börja bilda sig en förståelse kring hennes förhållande till Susan, Austin och de övriga innan den avbryts. Holmström skriver att den ”privata” Dickinson har styrt urvalet – men vad är det som har valts bort? Särskilt som hon skrev så många brev till dem. Vilka brev till de närmaste anses ”mindre privata?” I samlingen finns inte heller några av de brevväxlingar hon hade med Susan om sin poesi, men den bortgallringen välkomnar jag – Dickinson hade mer poesi i sig än vad hon skrev ned som dikter, och ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv är Brev I. Till de närmaste värdefull. Särskilt ur ett svenskt perspektiv, då det här är första gången som hennes korrespondens översatts till svenska.

Undflyende, eller inte, Emily Dickinsons liv, poesi och isolation har provocerat fram myter länge nu, så jag hoppas och tror att en volym som denna även kan förlösa något som resulterar i mer läsning och forskning om henne.