Meny Stäng

Thomas C. Ericsson & Marie Lundquist – Dikten slingrar sig runt bokstäverna

Av Håkan Sandell

Thomas C. Ericsson | Bokstäverna
Bokförlaget Megafon & Den blinde Argus | 2017

Marie Lundquist | Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det
Albert Bonniers förlag | 2017

Marie Lundquist, foto: Thomas Wågström. Thomas C. Eriksson, foto: Magnus Grehn.

Två diktböcker har landat på mitt bord. Två Hc.03-böcker vilka lika gärna kan beskrivas som hybrider mellan aforismsamling och poetik. Först ut är Thomas C. Ericsson, undergroundförläggare, musikfestivalsarrangör, poet, som utkommer med en 29-sidig katalogdikt, en diktform i modern tid introducerad av den franske poeten Guillaume Apollinaire, och där var diktrad inleds med samma ord. Det ger diktformen en expansiv stil där det poetiska värdet anses ligga någonstans mellan raderna (effekten upplöser det fasta perspektivet och etiketteras av litteraturvetenskaplig jargong som ”space”), så här:

/…/Bokstäverna har hundratusen skepnader
Bokstävernas autonoma nervsystem
Bokstäverna som växer ur din mun

Bäst brukar det fungera när versraderna följer en stämning eller någon form av associativ logik. Poeten tycks anknyta till såväl Inger Christensen (diktsamlingen Alfabet) och Erik Lindegren (i Mannen utan väg). I det förra fallet snarast en form av inventarielista, en skeppskatalog över allt vad man förmår peka ut och beteckna. Danskarna talar då gärna om “systemdigt”, diktning som bygger på vissa förelagda regler. Konceptuell poesi skulle man möjligen numera benämna det på svenska.

Diktstilen ger en viss hård objektivitet, och även om det här även förekommer citatteknik kan det vara frestande att eftersöka spåren av det personliga. Som vid all fri association röjer sig personligheten och personlighetens värderingar. Och då dessa ”bokstäver” snarast gäller lyrikens universum tangerar poeten såväl det aforistiska som en indirekt definition av önskemål kring vad poesi bör vara. Poesi skall tydligtvis strömma från det undermedvetna (”Bokstäverna i den slumrande sömnen”), poesin skall vara innovativ och forma det aldrig tidigare skådade (”Bokstäverna i ögats blinda fläck”, poesin skall vara profetisk och avantgarde (”Bokstävernas gryningsgångare”), poesin skall vara rebellisk (”Bokstäverna är förlorarnas slagfält”).

På detta sätt läst avtecknar sig Thomas C. Ericsson som en poet med alla de ultraromantiska attributen i bagaget. Och så sällsynt som detta börjar bli i vår krasst förnuftiga litterära samtid så känns det ändå bra skönt. Även om det knappast är en effektiv estetisk strategi. (Man är långt från fronten. Det svider inte till.) De mer lyckade poetiska bilderna i långdikten är inte utan sublimitet, och så kan man ju också läsa, för skönhetsvärdets skull:

/…/Bokstäverna är varaktigare än kopparormens svans
Bokstävernas visum till avlägsna länder
Bokstäverna projiceras som fjärilar mot den mörka väggen
Bokstäverna är en vissling från underjorden
Bokstäverna är svarta som sten
Bokstäverna låtsas inte att du är någon annan
Bokstävernas detaljerade regler för mardrömmar
Bokstäverna någonstans bland löven på marken
Bokstävernas pryda societet
Bokstävernas långa bleka skuggor
Bokstäverna är porten mellan jord och himmel
Bokstäverna vill höra orden som du alltid drömt om

Långt från undergroundens lövtunna, tunnsådda och inte minst svårfunna publikationer är så en påkostat inbunden volym från vad arga författare i gamla dagar kallade för ”Herrarna Bonniers”. Den ståtliga titeln täcker i guldtryck hela omslaget på havsgrön botten: ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det ”. Författare är Marie Lundquist, en av landets ledande poeter, och här med sin tionde bok. Född på 1950-talet, som helt vanligt är också när man letar efter den allra bästa poesin ute i Europa. Den sista generationen poeter med en romantisk grundförståelse av diktens väsen, till synes oanfrätt av dekonstruktion.

Även här inleds alla rader med samma ord men då med det högtidligare:”Dikten…”.

Var rad står isolerad på sin sida som i en aforismsamling. Sentenserna utgör lika stor del självbärande poesi som poetikregler. Det romantiska förhållningssättet är här än mer markant och genomgående, (”Dikten navigerar efter nattens sista cigarrett”) och kan låna röst åt andra välbekanta kulturella troper och tankemönster som ursprunglighetstro (”Dikten är en inälva som ryms i munnen”) och tystnadsmystik (”Dikten parasiterar på tystnaden”). Djupare tänkt är redan inledningssentensens ”Dikten finns redan här/ det är bara att bända loss/ ikonen ur orden”, som verkar gestalta en sakralisering av poesin, och mer radikalt att väcka föreställningen om ett slags pre-existens för poesin, i hur dikten kan upplevas finnas till redan innan eller medan den formuleras.

Min enda invändning – liksom ovannämnde T. C. Ericsson är jag helt ett barn av subkulturerna – gäller hur Lundquist några gånger tycks anse sig formulera en subversivitet å poesins vägnar medan hon i själva verket befinner sig långt innanför de accepterade kritstrecken. Att dikten ”är en utbrytarkung på de bokstavstrogna bröllop” kan ju inte anses radikalt, utan följer rekommendationerna för antifundamentalistisk liberal svensk grundsyn. Likaså ger vårt samhälle nog en guldstjärna i skrivboken för ”Dikten är en skelögd ängel/ som genomskådar tron”. Nej, en rebell med applåder är inte en rebell. Vad är ”Dikten gräver ner moderkakan/ under språkets rötter” mer än en vinkning åt écriture féminine. Plakatpoesi för den senast tronsatta ideologiska ismen.

Det mesta av boken är inte så. Stor skönhet brottas med avancerade tankar. Poesi och språk är två olikartade storheter för Marie Lundquist, hon har gått långt på vägen av förståelse för poesins immaterialitet (”Dikten är fantomsmärtornas hemvist”), och formuleringar som ”Dikten vet att varje rad måste ha minst ett slut att förgripa sig på” ekar i Mallarmés rådgivande ord om ”aldrig inledningar” och ”börja mitt i”. Lundquist vet att poesins styrka ligger i dess snabba rörelse och bildväxlingar, att den alltid är ”redo att ta livet av nästa rad innan den talat färdigt”. Hon kan vara lika aforistiskt brutal som sin namne modernistpionjären Artur Lundkvist; ”Dikten knäcker pojknackar/ i jakt på vekhetens mysterium”. Här finns mycket av vulkaner, blod och himlakroppar. Neruda och latinamerikanerna gör sig påminda långt i bakgrunden.

Bland formuleringarnas lyckligaste ögonblick ges jag känslan av att Marie Lundquist med sin förklädda eller rättare sagt avklädda poetik, önskar rädda undan något oerhört, där endast att granska detta vore att vanhelga. Som när ”Dikten lägger munnen mot papperet/ kysser det obefintliga”, och likaså, i dettas förlängning, när ”Dikten drar in doften av tillhörighet/ sparar den för ett vitare papper”. Ibland skriver här Lundquist bara väldigt vackert, men det är just det, det är aldrig ”bara” vackert. Poesi och poetik uppgår i sin innersta naturs högre enhet;

/…/Dikten är en midvinternatt injicerad i blodomloppet
Dikten nystar upp Ariadnetråden/ lindar den runt sin hals
Dikten hämtar ner månens skära/ använder den som samvete
Dikten kupar handen över en blå resonans
Dikten är ett partitur för lövblåsare
Dikten slingar sig runt bokstäverna i ett falliskt monogram
Dikten vattnar de fem sår serafen givit den
Dikten simmar ut i sitt eget fostervatten och självantänder
Dikten lägger fem talkade fingrar mot den spända strängen
Dikten hamrar ut tungan till ett blad av guld