Meny Stäng

Göran Sonnevi – Skönhet, tankens komplexitet och humorlöshet

Av Håkan Sandell

Göran Sonnevi | Sekvenser mot Omega
Albert Bonniers Förlag | 2017

Göran Sonnevi. Foto: Stefan Tell.

Svensk poesi har utvecklat en tradition, inte så gammal, att klä sig i säck och aska. Gråmulet socialrealistisk och glestandad mellan orden. Det har jag tyckt sedan jag var tonåring och läste poeter som Göran Sonnevi eller Bengt Emil Johnsson. Tennyson talar om ”poets of sensation”, poeter som baserar sin poesi på vad som råkar ligga i deras väg. Ligger där en kotte på stigen dyker så kotten upp i den pågående dikten. När detta är som värst hos Sonnevi, jag läser den nyutkomna Sekvenser mot Omega, kan det låta så här, ”Ragnar kunde inte följa med  Han/ skulle till Stockholm för behandling”, eller ”Jag har tagit på mig rena kläder  Vi ska/ gå ut i dagen”. Stora delar av den svenska samtidspoesin arbetar tyvärr fortfarande just så.

Göran Sonnevis Sekvenser mot Omega

Denna recension skulle inte ha skrivits, inte av mig, om inte Sonnevi, som de flesta vet, även är en poet som använder språket på flera och helt andra plan. Då möter oss en slags schillersk stränghet eller hölderlinsk höghet; ”jag lyssnar nu inåt/ till upprorets/ klang, för-/ svinnande, växande/ igen, igen/ Dess nollpotential/ Dess varsamhet”. En återkommande metod hos Sonnevi är rentav en språksampling inte olik Ezra Pounds, där olika språkstilar, vardaglig, lyrisk, naturvetenskaplig osv, medvetet ställs mot varandra eller, som sagt, blandas. Pound framstår rentav i den nya boken som en samtalspartner (i den föregående diktsamlingen var det snarare Dante), i en kombination av det antagonistiskt konträra och det inlånade:

Jag ska inte vänta något   Det som föds finns bara i det avsiktslösa
Almqvist förstod det   Han förstod också, att konsten också är ond
Också förlorad? Som varje barn   Att vi från början är dödligt sårade
Jag är i tafatthetsspråket   Liksom du   Varje statsharmoni falsk
Det, som Platon inte förstod   Inte heller Ezra Pound   Under cikadorna

Sonnevi fördömer Pound, men deras kapitialismkritik är i själva verket besläktad, Pound menar att kapitalismen anstränger sig att osynliggöra sina mekanismer medan Sonnevi håller de för ändlöst genomskinliga, ”glasklara” som han själv säger, genomlysbara. Mot Pounds hierarkiska språk vill Sonnevi ställa ett nytt och annorlunda demokratiskt. Men jag förstår inte heller denna motsättning, Pounds språk i Cantos (1925) tycks mig tvärtom superdemokratiskt (hans åsikter hierarkiska). Ibland låter Sonnevi helt som Pound (eller om det är Pound som börjar låta som Sonnevi), och det är då menat som högsta beröm, berättar något om hur högt ribban har lagts, av språkkonstnären Sonnevi. På sitt mest sublima kan det låta så här:

Jag försöker tala med människor   Osäker i mitt omdöme? Ja, självklart
Vore jag inte det, vore jag redan styrd   STYR! Styråran av vatten
vilar i vatten   Hård, som diamant,   Kristallisationsformerna  i det
inre visar sig   Kristall mot kristall   Hur förblir jag levande i detta?
Förblir? Hur vet jag det, att jag inte redan är död? Och träden redan växer i
Hades   eller i Skärselden, i det jordiska paradiset   Som inte kan finnas
Portarna öppnas   Slår, i vinden   Innan de försiktigt stängs igen   Utplånade

Lika osäker i sitt omdöme har Sonnevi inte alltid varit. På det glada 70-talet välkomnade han de röda khmererna i Kampuchea som så; ”Idag är Phnom Penh en befriad stad/…/Segerns ögonblick, i en del/ av folkens långa kamp”. Sonnevi tycks anse sig orättvist kritiserad för detta, och i föregående (lysande) diktsamling Bok utan namn stod att läsa; ”Jag har sett kritiken mot mig, upprepad,/ att jag skulle föra en oändligt utdragen arrièregardesstrid, inte alltid/ glasklar, att vad jag stod för vore en slags osynlig maoism bortanför horisonten…” Jag anser det vara att blanda bort korten. I en dikt om Pol Pot i den nya boken heter det ”Så bröts han ut ur sitt/ monasterium i djungeln, den/ taggtrådsinhägnade mandalan”. Jag tycker inte om detta, fascinationen finns kvar, nu fascinationen inför det onda. Om en svensk poet skrivit dikt om hur Hitler bryts ut ur sitt kloster i bunkern och ur en betonggjuten mandala hade det enhälligt kallats för politisk kitsch.

Sonnevi har språk också för det onda, hans bild kring Khmer Rouge-milismannens människolever-blandade sprit är grotesk, men det onda är groteskt, här föreligger ingen halvskymning. Nej, men filosofiskt kan jag inte se den fundamentala skillnaden mellan Pounds misstag och Sonnevis misstag. Och så som man, i vissa ögonblick, förlåter Pound hans fascism, förlåter jag så gärna Sonnevi för hans gamla kommunism, inför rader som; ”Så kommer vinden/ från Paradiset/ i långa, svepande/ mjuka linjer”. Svaret verkar vara att ”Helvetet finns överallt”, att det inte finns någon absolut rättfärdighet, att allt är uppblandat med allt, eller att ”varje ton står mot varje ton”, kanske. Sonnevi skriver: ”Jag mötte den ljusa ängeln  Talade också med hennes mörker/ Identisk gestalt…” Detta är skrämmande, icke-vardagliga, insikter. Poeten som fallen och utvald. Men det är också denna – ultraromantik, skulle jag vilja kalla det, som gjort att Sonnevi, från och med 1990-talet, och aldrig så mycket som i de senaste diktsamlingarna, rest sig från den nyenkle gårdfarerihandlaren till att bli en diktargestalt av europeiska mått, en poet man vill slå en ring av eld kring.

Det finns en nivå av lätt pythiskt, berusat, tungotal numera i Sonnevis poesi, även i de vardagliga nivåerna, i kärleksdikterna till hustrun (”smakade din salivs ljuvlighet”), dödens hotande närvaro, det säkra ögat för klungorna av romani som det enda genuint levande inslaget i den omgivande materiella isdöden. Sonnevi har blivit en skådare eller bara begåvats med klarsyn, han ser det samtida svenska samhället för vad det är; ”Ett flertal unga människor arresterade   I attackerna var de maskerade/ Men det är som om hela samhället bar mask   Vargarna   Fåren   Alla andra”. Poeten har i tillägg blivit – länge varit – metafysiker, och tar en metafysikers risker, som där han inför ansiktet till en gammal tiggerska i Leipzig (i vilket han urskiljt dragen av Bachs porträtt!) låter dikten avrundas i något slags manikeisk vision; ”Hur jag för första gången ser/ demonin, mörkret   Och sedan trädens/ och blommornas ljusa dans, kontrapunktiskt”.

Om Sonnevis språk gärna tar utgångspunkt i det vardagligt välbekanta är det inte mindre giltigt att påpeka dess karaktär av symbolspråk, möjligt endast i poesi. Ideologisk osäkerhet och personlig nyansering har lett till att motsatspar som ljus och mörker blir inverterade. Hoppet är mörkt. Medan den politiska motståndshandlingens mord bär ljus på sina händer, men det likväl är blod, mörkt. All det slagets motsträviga dialektik skriva in i och ryms i den storform som Sonnevis dikter utgör. Ett slags avancerat prosaflöde som stoppas upp av lyriska skärvor och de många pauseringarna, eller motsatt beskrivet: lyriska byggstenar som blir till episka förlopp. På ett intimare plan finns den speciella lyriska ömheten hos Sonnevi kvar, hur han talar om och beskriver växter och fåglar, ja, i allt han vidrör med sina ord, ljusförhållanden, föräldrarnas minne, intryck från klassisk bildkonst.

Det finns mycket att hämta hos Sonnevi, inte bara för cult followers, utan också för de läsare som, likt mig själv, först har en del att svälja: det humorlösa gravallvaret, tvånget att alltid utgöra ett samvete, det tveksamma värdet av poetens utrikespolitiska tolkningar. Ett annat hinder kan formaten på diktsamlingarna vara (fast läser man Knausgård så), 300 sidor denna gång kunde ju nästan kallas en avmattning ställt mot de 800 sidorna i närmast föregående Bok utan namn (2012). Hellre maximalism än minimalism, men sämst fungerar detta när Sonnevis dikter vetter mot dagboksanteckningar, som hos Lars Norén, ingen redaktör hade vågat stryka. Vad som uppväger det är de vindlande sviterna, och sviternas komposition inbördes. Skönheten, tankekomplexiteten, ambitionen. Jag är inte speciellt i tvivel om att den formellt mest högt syftande poeten i landet, den i sitt poetiska vågstycke mest komplicerade, och effektuerande, heter Göran Sonnevi.

Låt mig avslutningsvis få återge en av de kortare dikterna i sin helhet, jag väljer bland dikternas modifierade sonettformer- och jag hade för övrigt mycket svårt att välja mellan den på sidan etthundrafemtiosju och den på sidan tvåhundrafyrtiotre, beundrande penselns lätthet:

I det strömmande regnet
gick jag ut, lyfte upp
den störtade tornsvalan
från marken, medan

jag talade till den   Den var
alldeles stilla i händerna
Kastade den sedan, högt,
upp   Dess vingar bar

Den flög genom regnet
ut över heden, utåt
mot havet   En annan

tornsvala mötte i luften
Kanske klarade den sig
Kände den djupa glädjen