Meny Stäng

Hanna Hallgren – Metaskrivande med Gaza som motiv

 Av Adam Lundvall

Hanna Hallgren | Det som övar annorlunda likt ett hjärta
Pequod Press | 2016

Hanna Hallgren. Foto: Jenny Tunedal.

Hanna Hallgren har sedan debuten Ett folk av händer (2001, Albert Bonniers förlag) publicerat sju diktböcker och är nu aktuell med den nya Det som övar annorlunda likt ett hjärta. På sidan av poesin är hon professor i litterär gestaltning vid Akademin Valand på Göteborgs universitet. Det är ett annorlunda litet dikthäfte med sina 26 sidor, som krävde ett antal genomläsningar innan jag började uppskatta verket och eventuellt förstå vad det är Hallgren försöker åstadkomma. Inledningsvis hade jag nämligen svårt att få ihop en enhetlig andemening av mer än ett fåtal rader i taget. Det irriterade mig. Poesi behöver emellertid inte alltid förstås, utan den ska upplevas.

Med den devisen i bakhuvudet närmade jag mig verket på nytt. Efter att ha gett det lite tid och tillåtit mig själv att göra fria associationer kring Hallgrens begreppsvärld, kom jag att uppskatta längre passager där orden glimmade till:

i skuggan/har vi ett namn/vi bär det framför oss
därför att vi hoppas/att namnet/bär/tiden inom sig/att det ska skäras
och öppnas/varligt som granatäpplets tårar

Ett par sidor före citatet ovan förekommer frasen ”då jag var en levande död” i kursiv stil. Detta för mina tankar till den klassiska myten om Persefone – hon som Hades förälskar sig i, bortrövar ner till underjorden och lurar kvar genom att få henne att äta ett granatäpple. Vidare är stycket en referens tillbaka till Hallgrens senaste diktbok Prolog till den litterära vetenskapsteorin (Pequod Press, 2014):

Jag vet inte var någonstans jag har varit, när jag var
en levande död, ”en som omfattat döden” – som om det gick / att leva så

Hanna Hallgrens Det som övar annorlunda likt ett hjärta

Verket författades efter hennes fars bortgång, och uttrycket ”då jag var en levande död” betecknar kanske något sorts sorgearbete. Detta illustrerar hur som helst på ett bra sätt hur Det som övar annorlunda likt ett hjärta fungerar – det finns åtskilliga intertextuella allusioner, såväl i annan litteratur som i Hallgrens egen bibliografi. Även om en inte listar ut alla kopplingar kan texten ändå uppskattas som den är. Det som övar annorlunda likt ett hjärta arbetar också på ett snarlik sätt som den förra diktsamlingen. Liksom där inleds även denna med ett citat av Ingeborg Bachman, nämligen: ”Laßt eine Weile jetzt. / Keins der Gehfühle sprechen, / Den Muskel Herz sich anders üben.” (Låt det vara ett tag nu. Ingen av känslorna talar, hjärtat övar muskeln annorlunda.) Det är säkerligen härifrån verkets titel härstammar.

Begreppet hjärta är centralt och det belyses ifrån många olika håll – mina reflektioner och tolkningar kretsade till att börja med kring död, kärlek, sjukdom, hopp och tro. Men även i detta verk finns det en verklig händelse som – på samma sätt som faderns bortgång – ligger mellan och bakom raderna. Det som övar annorlunda likt ett hjärta hålls nämligen samman av refrängen ”i väntan på längtan”:

i väntan på längtan
återtar jorden sina döda
en fullständig kärlek
som låter liljor växa
ur stillnade drömmar och stillnat blod
ur hjärtan som sover bland stenar
en fullständig kärlek
liksom döden trasig
ett ljudande gräs
just så enkel
det hela är inte helt
intill förvandling växt
– förstår du, lyft blicken och se]
i väntan på längtan
blir himlens fåglar till pilar …

Detta omkväde är en översättning av den Gazabaserade poeten El Souzi, som Hallgren och Jenny Tunedal hade kontakt med under Gazakriget 2014. Det var också vid den tidpunkten diktverket tog sin början. På detta enkla sätt breddas tankarna kring hjärtat ytterligare: Vad händer med ett hjärta som har pressats för hårt, till exempel i krig? Vad händer om en får panikångest, blir handlingsförlamad i en situation som kräver allt annat än passivitet? I en sådan situation som El Souzi möjligtvis vid något tillfälle hade oturen att befinna sig i … Så bräckligt hjärtat kan vara! Men på samma gång så kraftfullt!

Ett ord räcker snart,
det som övar annorlunda
Hjärtats muskel
som övar sig att säga liv med blod,
som strömmar genom stängda kamrar
och öppnar liv
i tillsynes stängda kamrar

Det finns bara en dikt som har en titel; en vet inte riktigt när en dikt slutar och en annan tar vid. Personligen läser jag hela boken som en enda dikt. Även om syntaxen och textens form delvis är mycket uppbruten och delvis fluktuerar känns verket väl sammanhållet, i bemärkelsen att Hallgren hela tiden återvänder till samma ord och uttryck men med olika vinklingar. Språket är hela tiden i förändring. ’Händer’, ’ögon’, ’munnar’ och ’hjärtan’ förekommer frekvent i både denna diktbok och den föregående, men deras innebörd förskjuts hela tiden. Språket är ingen lösning. Det är snarare ett redskap. Ett redskap för att komma fram till någon sorts sanning, eller iallafall försöka. En sanning som kanske till och med ligger bortom språket.

På sista sidan frågar sig Hallgren: ”Det går inte att skriva i, men går det att skriva runt?” Kan hända är det som Hallgren försöker antyda att det inte är värt eller ens möjligt för henne att explicit skriva om Gazakriget? I Prolog till den litterära vetenskapsteorin avhandlas faderns bortgång på ett mycket mer framträdande sätt än Gazakriget. Det gör verket mer direkt drabbande, men Hallgren tar likväl itu med Gazakriget på ett effektfullt sätt genom detta indirekta sätt. Det som övar annorlunda likt ett hjärta försöker i förlängningen gestalta själva skrivandet i sig – skrivandet som en strävan, en tänkande och reflekterande metod. Och det lyckas Hallgren väl med.