Meny Stäng

Jonas Bergh – Många spår utan djup

Av Freja Arvidsson 

Jonas Bergh | jag letar efter halsband
Megafon & Den blinde Argus | 2016

Detalj från framsidan av jag letar efter halsband.

Jonas Berghs sextonde bok och första diktsamling jag letar efter halsband börjar med vattnet upp till knäna. Bland drunknande människor står en förtvivlad person och greppar efter kroppar, halsband och liv. Lyssnandes på en helikopter som flyger i luften och även den letar efter människor. Vattnet rinner sedan diktsamlingen igenom. Vattnet som en icke önskvärd flyktväg. Vattnet som en gräns mellan Malmö och Danmark. Broar över vatten som en livsfarlig gräns att ta sig över. Snålblåsten från havet in i Malmö.

Jonas Bergh jag letar efter halsband.

Diktsamlingen berättas av en person som cyklandes genom Malmö minns sin uppväxt och personer ur sitt förflutna, samtidigt med mötet av ett ogreppbart politiskt nuläge, och hen frågar sig vad som hänt med värdesättandet av människors liv. Halsbandsletandet i titeln och i bokens början går att koppla till den så kallade ”smyckeslagen” som infördes i Danmark 2016. Den som gav dansk polis tillåtelse att visitera flyktingar för att ta pengar, värdesaker och just halsband med motivet att det skulle täcka kostnaderna för nyanlända. Nyhetssändningarnas “flyktingkrisen” ekar i bakgrunden av berättelsen. Är påträngande i börjans panik, men ebbar ut ju längre dikterna går. Först verkar detta vara en diktsamling som handlar om flyktvägar där människor dör på gränser, och om flyktingpolitik som stänger allt som stängas kan. Men snarare handlar det om att det inte riktigt finns någon som bryr sig. Det hela är lite jobbigt, lite obekvämt, någonting ingen vill röra vid, varken jaget eller de runtomkring.

hon har ingenstans att bo
jag har en flickvän, två barn och ett hem
jag har fortfarande syskon och föräldrar
vi står på bron över flyktens tågspår
vi ser en råtta springa förbi
vi hör blåstens sus över ängen
hon vill kyssa mig på kinden
hon får fast jag inte vill

Flyktingkrisen är en kuliss. En kontrast till dikternas egentliga kärna. Jag läser dikterna som att de är menade att problematisera och reflektera kring vår syn på just nationsgränser, flykt och människors liv. Men med det tänkande, pratade språket tar diktjagets tankar över. Den egna uppväxten. Tillbaka till Landskrona. Till en tandläkarpappa. Till mamma, farmor, farfar och andra släktingar. Diktsamlingen blir en självbiografi som kretsar kring den klassiska frågan ”Varför har vi inte lärt oss nåt av historien?” Det är också svårt att hitta ett återkommande tempo i de olika dikterna. Med det pratande tempot känns många inte färdiga utan verkar ha formen de fick då de först kom till. Det blir spännande ibland, i de passager som rymmer en kärlekshistoria.

men vi vet att det går över
vi vet ditt mjuka skinn
vi vet hur det känns att vinna

(…)

vi ser fåglarna lägga sig i himlen
vi blir ett avtryck i den här stan
det finns inget mer att sakna

Här kommer den egentliga handlingen fram. Texten blir mer direkt och ärlig. Vackrare.

Jag gillar också de paralleller Bergh drar till smycken, halsband och värde. Men med sina många karaktärer, tidshopp och språkstilar rymmer jag letar efter halsband väldigt många spår utan att få ett djup. Som att handlingen försökt fyllas med något viktigt utan ett faktiskt engagemang. Vilket också speglar sig i språket. Maxat med ett flytande prat, med rim som försöker göra något roligt av ett absurdum.

det hinns inte med några skrik
när du är ett mosat lik

Det slår hål på känslan. Distanserar mig från textens innehåll och riktning och tyvärr lämnar diktsamlingen mig ungefär lika oberörd som jaget, vi:et och de andra som rör sig i bakgrunden.