Meny Stäng

Knuts Skujenieks – en ovanligt vacker motståndshandling

Av Kerstin Gansmark

Knuts Skujenieks | Lyrik och röster
Bokförlaget Edda | 2017
Översättning av Juris Kronberg

Knuts Skujenieks. Foto: Ministru Kabineta Balva.(CC-BY-SA-2.0)

Lyrik och röster av Knuts Skujenieks kom ut i Lettland 1978. Då tillhörde Lettland fortfarande Sovjetunionen och författaren, född 1936, hade sju år på sextiotalet i Gulag bakom sig. Orsak till deportationen hade varit att han, tjugofemårig, velat förnya författarförbundet i liberal riktning. Han hade också blivit påkommen med att ha västerländsk litteratur hemma. Västerländsk frihet var ju en huvudfiende i kalla krigets dagar.

Knuts Skujenieks Lyrik och röster.

Skujenieks kom med Lyrik och röster att räknas till Lettlands främsta poeter och är översatt till ett trettiotal språk, bland annat svenska sen 1990-talet. Författaren är också känd för egna översättningar från flera språk. 1998 fick han Tranströmerpriset tillsammans med en landsman, ett pris instiftat för att ”belöna ett högtstående författarskap i Tomas Tranströmers anda”.

Lyrik och röster, tillkommen under många år och under hård granskning av sovjetmyndigheterna, har en fint sammanhållen helhet. Som en sten som i havet slipats rund under en lång tid, vilket ger behaglig läsning. Temat är liv under förtryck men inte specifikt det sovjetiska. Här finns knappast några plats-eller tidsmarkörer, inga namn, bara ett allmängiltigt jag, du eller vi. Inga skiljetecken eller versaler stoppar upp raderna. Dikterna är skira som spets där hålrummen bildar mönstret och det outsagda diktens innehåll.

Att något har hänt som ändrat allt är ett återkommande motiv.

jag har inte längre det rätta ordet
jag gav det till trädet
och nu går jag omkring
med tom mun och tomma händer

träden vajar högt och lågt
trädet skrattar och slår rot
nära och fjärran

då griper jag med händerna
en utblommad kvist
och för en kort stund
känner jag med tungan igen mig själv

och dig

I en annan dikt samma sak med andra ord:


i detta livets myller i detta honungslopp
blir det tyst som efter ett svärd
det blod som rinner ner i dikten
de sipprar fram åt ett håll bara

och lämnar kvar en naken själ
som famnar hårt ett äppelträd

Förutom skildringar av brutal förlust finns det många dikter i form av uppmaningar. Gör så och så, så ska det och det hända, likt besvärjelser när inget annat hjälper.

Stick ner ett ord i vattnet
dra upp ett gyllne spö
vita får ska komma
för att glädja sig

svart jord ska komma
för att beklaga sig

liten mun ska komma för att kyssa dig

Naturen spelar stor roll. Den utsatta människan och naturen flätas ihop och blir ett. Som i dikten nedan där ett ”vi” är föremål för någons nedbrytande verksamhet. Men sälgen rår det anonyma, onda inte på. Sälgen står oberörd kvar, livet lever.


än torkar safterna på våra tänder
än bryts våra sköra lemmar av
än gråter våra lindar och smälter
och ingen ände siktas än
i våra blickar rinner floden fram
när stränderna av lera rämnar
står sälgen kvar vid livets rand

Från en botten av besvärjelser och helvetesskildringar sticker trygga begrepp som sälg, äppelträd, tall, björk, lind och gran upp liksom morkullor, trastar och blåbärsris med mera. Diktjaget är hemma där. Sol och is, sommar och vinter, hav och himmel utvidgar perspektivet.

av vindens hus är mina väggar
av korpens vingar är mitt tak

Författaren ville frihet och blev hårt straffad. Dock:

i vårt blod bär vi galtens seghet
i ögonbrynen hjortens frihet

våra händer knyts till knutar

över ödet reser vi tallar
kliver till brösthöjd in i himlen
vi förlåter ingen något någonstans

endast våra fötter är höst

Lyrik och röster är en ovanligt vacker motståndshandling, mindre politisk än allmänt existentiell.