Meny Stäng

Lutz Seiler – Metaforisk lätthet med tyngd och allvar

Av Alexander Svedberg

Lutz Seiler | på fältlatin: dikter i urval
Bokförlaget Faethon | 2016
Översättning av Ludvig Berggren

En del diktsamlingar kräver sin tid. Ju äldre jag har blivit desto mer har läsning av poesi blivit en långsam process, där jag smakar på styckenas semantiska och prosodiska betydelser. I Lutz Seilers på fältlatin (Faethon 2016) är detta särskilt sant. Inte för att den är särskilt lång, eller för att dikterna överanvänder stora ord, men att enstaka ord, meningar, stycken och dikter finner genklang i urvalet som helhet.

Lutz Seilers På fältlatin

Lutz Seiler föddes i Gera-Langenberg 1963, i ett område beläget i dåvarande Östtyskland. 2016 översattes hans roman Kruso till svenska, och samtidigt släpptes även Ludvig Berggrens urval och översättning av Seilers lyrik, namngiven efter samlingen im felderlatein (2010). Boken i sig är mintgrön och tunn. Översättningens till synes blygsamma omfång – cirka 90 sidor poesi – rymmer dock lager på lager av tid. Allt tickar i Seilers poesi: faderns geigermätarhjärta, småsten på bladtoppar, kisel mot stenplattor och ruttnande potatis i skafferiet. Känslan av stiltje är bara på ytan, då alla världens beståndsdelar ständigt rör sig i det lilla. Jag färdas med diktjaget genom första delen av livet, från det lilla barnet i pech & blende (2000) och vierzig kilometer nacht (2003) till den unga kroppens uppvaknande i im felderlatein.

Dikter ur samlingen pech & blende inleder alltså Berggrens översättning. Här bjuder Seiler in mig i barnets lilla värld: bland ryska oljor och malm, moderns huslighet och hostningar som bottnar i gruvsamhällets krafsningar på jordskorpan.

“Vad som blåste på oss från stora befolkade träd var ursprungligen försänkt i samtalens tid, barkspråk var barkbröd och låg tungt i hemmet.”  Berggren översätter här originalets baumkuchen till barkbröd: “baumsprache war baumkuchen und lag schwer zu haus.” Målspråksanpassningen förlorar en del av den sötma som associeras med baumkuchen – ett bakverk – men vinner istället barkbrödets misär. Jag förstår hur Berggren tänker, men undrar ändå om baumkuchen inte var medvetet för att bryta mot diktens övriga svårmod? En sådan invändning är förstås en bagatell. Inga svenska motsvarigheter hade riktigt fångat implikationen i trädkakans utseende: lager av söt smet ringlad som årsringar. Kakan är tid, som i pech & blende blickar framåt mot de träd som befolkar samlingens senare dikter. Men ringarna tycks också vara en återspegling av barndomshemmets särskilda tidsflöde.

Detta intrikata sätt att konstruera dikter på präglar hela samlingen. Bildvärlden är nedbrytbar, och återskapas som sensoriska motsatspar: den uppbrutna jordskorpan ställs mot kött och ben, men också att andas ut bland äng och träd istället för att inandas urandamm. I pech & blende är omgivningen dock fortfarande främmande, och präglas av efterkrigsvärldens ängsliga ömsinthet:

[…] jag sjöng
en liten visa om donau fram
& tillbaks (jag var ett barn) den döda

settern cirkulerade intill min
högra arm över den vackra
balustraden han roterade
lätt och storartat i det nervösa
efterkrigslampljuset ett jack
i halsen djupnade började

pipa och dess stela
ögonskal slog
trögt upp och ner: du

skulle ha älskat mekaniken i dess blick
och varit allt ensammare
över snön bron & gamla visan.

Berggren är skicklig på att fånga källspråkets ömhet: er rotierte leicht & groß (“han roterade lätt och storartat”). För mig fångar det här fragmentet styrkan i Seilers poesi: ett öga riktat mot det mikroskopiska. När världen är liten blir händelserna större.

Översättningen är också genomgående stark, vilket blir särskilt märkbart när det rör sig om små detaljer, som att i dikten ”gravitation” översätta formuleringen insekten auf tönernen füssen – grundat i det idiomatiska uttrycket auf tönernen Füßen stehen: att sakna grund; fragilitet – med “insekter på lösan sand”. Utan att tappa orginalets subtilitet hittar Berggren en motsvarighet som fångar uttryckets innebörd, vilket senare i dikten också finner sin kontrapunkt:

[…] på kvällen vänder vi trötta tillbaka.
spindelbenet  
skälver ännu, långt efter sin haltande rest.

I takt med att diktjaget växer vidgas också världen. Där finns träd, insekter, vackra människor i tågvagnar och himlen på en söndag. I denna omgivning haltar klockorna, världen öppnas upp och förstärker känslan av tidlöshet: ”den eviga insekten & dess surr när normaluret stannar”. Olika flöden bildar kognitiva lager, som delar samtidighet, men inte rytm:

[…] du lyssnar förtrollat, kanske
finns ännu trollspindlarna
som gömmer sig i gamla radioröster, pyttesmå,
nogsamt gömda, bara
en klåda inne i örat
av relativitet.

Även i gruvgångens kilometerlånga natt och stelnade fauna gör tidlösheten sig påmind:

[…] snäckans all tid andas du sakta, med ett slag genom gälarna i detta mörker.

Mot samlingens andra del blir klassiska referenser allt vanligare. Diktjaget drömmer om Dodonas orakel och Swedenborgs mysticism, vilket jag som antikvetare känner igen mig i. Ibland kan jag tycka att Seilers referenslust börjar likna mytologisk namedropping, och att en del dikter hade vunnit på att inte vara fullt så referensfyllda. Samtidigt balanserar Seiler ibland sådana stycken mot vardagliga skeenden:

herdarnas strof eller härernas språk? om morgonen  
omgärdades granarna i moränernas avdunstning
av röster, spinkiga typer med höga vrister
som spelade fotboll med gummibollar sönderbitna
av deras hundar

Det är ofta svårt att värja sig mot Seilers poesi, både vad gäller dess skönhet, svärta, men också ett par oemotståndliga ordlekar. Småskolebarnets fascination för kosmonauten Yuri Gagarin byts mot fotbollens kamratskap, kallade kickonauterna (med hänvisning till Giorgios Seferis argonauter). Att veckla ut alla lager av referenser, biografisk information, terminologi och intryck som bäddats in i komprimerade stycken är ofta en utmaning för läsaren, och i ännu högre grad för en översättare. Berggrens anpassning av källspråket till svenskan är lyhörd och elegant, men även Faethon förtjänar en eloge, som fortsätter att ge ut litteratur som annars skulle haft svårt att hitta vägen till den svenska marknaden.

Jag rekommenderar inte Seiler till den som söker efter lätt och ledig poesi. Visst finns det en lätthet i hans metaforer, men dessa fungerar ofta inom vad Berggren i efterordet beskriver som Seilers schwere; tyngd, eller allvar. Söker man ordlekar, högtidlighet, ett vackert språk och en stundtals brutal historielektion är det dock svårt att hitta bättre än Seiler. Och många kan nog känna igen sig i hur han, genom uppvaknandet mot omgivningen, fann perspektiv i kakan, jordskorpan, kroppens bräcklighet, träden och skrivandet:

[…] varje penndrag skrapar tingen
genom grafiten tillbaka in i dina ben, det
är bara till gråten du inte kommer fram.