Meny Stäng

W. G. Sebald – Svindlande majestätisk exakthet och precision

Av Emelie Eleonora Wiman-Lindquist

W. G. Sebald | Bokstavsspåret: Dikter i urval 1964-2001
Ellerströms | 2016
Översättning: Axel Englund

W. G. Sebald. Foto: Eamonn McCabe.

Visste ni att Napoleon var färgblind? Blod var, för honom, lika grönt som gräs. Har ni någon gång legat under en låg himmel och andats genom ett nålsöga? Och visste ni att känslor är stjärnor som bara leder oss på ljusa dagen? Om ni någon gång gjort utfärder i W. G. Sebalds textlandskap svarar ni antagligen ja på de här frågorna. Då har ni, liksom jag, famlat er fram, med kisande ögon som letar efter hållpunkter, konturer. Ett elddop, eller hur? Bristande överblick och oförmåga att se helheten är ständigt återkommande konflikter i denne författares, essäists och poets texter. Ett svindlande bokstavsspår som förvränger perspektiven och får hela världen att snurra. Ni kommer att känna hur ett matt sug uppstår, en längtan efter att ge sig hän åt svindeln och bara falla, falla, falla … Hur sker då detta? Vad händer när synnerven klipps bort? Hur blir textens landskap suddigt? I de sista raderna i ”Snö på alperna”, som ingår i prosadikten ”Efter naturen. En elementardikt”, låter Sebald en hinna rimfrost lägga sig över marken: ett lager läggs på ett annat lager i vilket världen blir vit, dess konturer flyter ut och tillvaron blir som betraktad genom ett frostat glas:

och rimfrosten ritar på åkern
en färglös bild av jorden.
Så blir det, när synnerven brister,
i det stilla luftrummet
vitt som snö
på alperna


Läs hela recensionen i tryckta nummer 32: Medlemskap