Meny Stäng

Carl-Johan Malmberg – Vandringar i Yeats poetiska världar

Av Michael Economou

Carl-Johan Malmberg | Var hemlig och gläds: Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar
Wahlström&Widstrand | 2017

Carl-Johan Malmberg. Foto: Cato Lein.

Det är inget lättöverskådligt, enhetligt författarskap som Carl-Johan Malmberg tar sig an i Var hemlig och gläds – Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar. Att irländaren aldrig fått det genomslag i Sverige som hans poesi och internationella berömmelse borde ha resulterat i, har inte heller underlättat Malmbergs arbete – jag tänker främst på att verkligt goda översättningar saknas, för sekundärlitteratur finns i stor rikedom i anglosaxisk kulturvärld. Varken publiken, eller andra diktare här i Sverige – nåja, undantag som bekräftar regeln finns, bland andra Lars Forsell – tycks på allvar ha nått fram till Yeats. Ändå lever rader av Yeats i vad man kan kalla ett globalt kulturmedvetande: “No country for old men” och “The dying animal”, kända romantitlar av respektive Corman McCarthy och Philip Roth, är hämtade från en av Yeats mest ryktbara dikter, ”Sailing to Byzantium”. Fördjupar man sig i en av irländsk historias mest omtalade episoder, Påskupproret 1916, är det svårt att undvika refrängraden i Yeats elegi om de blodiga oroligheterna: A terrible beauty is born, som i sig också ger en fingervisning om att diktaren sällan eller aldrig varken kunde eller ville inta en entydig, enkel hållning i någon politisk fråga. Och varje irländare med minsta känsla för sitt lands historia känner också tragikens innebörd i följande strof, som avslutar ”Remorse for Intemperate Speech” (Självförebråelser för obehärskat tal):

Out of Ireland have we come.
Great hatred, little room,
Maimed us at the start.
I carry from my mother´s womb
A fanatic heart.

Om man bortser från äldre översättningar, exempelvis Erik Blombergs, Anders Österlings och Johannes Edfeldts, finns från de senaste åren bland annat Han önskar att hans älskade vore död, i vilken 52 dikter presenteras av Kaj Attorp, som för sin generösa urvalsvolym tagit hjälp inte bara av egna utan också av gamla översättningar, utförda av bland andra ovan nämnda poeter. En hel diktsamling, The Tower, översatt av Thomas Sjösvärd, finns hos Brombergs; diktrader härifrån används vid några tillfällen av Malmberg.

Carl-Johan Malmbergs Var hemlig och glädjs.

Många gånger presenterar Malmberg egna översättningar, i fall då han inte finner andras översättningar tillräckligt bra. Några gånger, som i citatet här ovan, behålls engelskan. Och just diktrader är – som sig givetvis bör – det som Malmberg förankrar sin initierade Yeatsläsning i. Han hävdar nog så riktigt att de översättningar som finns sällan är lyckade, men är också tydlig med att orsaken är Yeats ”sinnrika rimflätningar och synkoperade rytmer”, dess ”täta metaforik” och ”komprimerade syntax, ibland svår att förstå även för en engelsktalande”.  Ingen enkel eller lättöversatt poesi således, men det är också i denna labyrintartade, svårfångade och ofta självmotsägande Yeats-diktion som det lockande erbjuds den hugade läsaren. Yeats är mer läst nu – överallt i världen där intresset för poesin lever, än då han skrev och då han fick sitt nobelpris 1923. Som hos få andra nobelpristagare blir för övrigt utmärkelsen en början, inte ett slut: Yeats har stora delar av sin intressantaste diktning framför sig.

Så Malmbergs bok är innerligt välkommen i Sverige, och det är glädjande att den är så genomarbetad, bejakande och inkännande. Malmbergs styrka – den engagerande närläsningen och förståelsen, förmågan till lika fruktbara som relevanta utflykter i andra författarskap, i andras tankar, den imponerande förtrogenheten med Yeats – erbjuder i bästa mening fördjupande möjligheter, inga enkla svar; öppenheter, inga dogmatiska låsningar; bejakande tolkningar, inga inskränkande närläsningar, förbehållna akademier, kännare och smakdomare. Den som möjligen fått för sig att det enbart är universiteten som kan tillhandahålla plausibla, genomarbetade lyrikläsningar och intressanta analyser av författarskap, ska förstå vidden av sina fördomar om han eller hon vänder sig till Malmbergs bok. Var hemlig och gläds är också rikt illustrerad med många av de berömda omslag som tillför Yeats samlingar ännu en estetisk (och esoterisk) dimension. Althea Gyles och Thomas Sturge Moores illustrativa och utsökta bilder på frampärmarna är i sig själva värda en konstutställning.

Malmberg visar i sina resonemang och med talrika citat hur Yeats diktning ibland ter sig svårbegriplig, aldrig enkel, självmotsägande, myllrande, alltid rik, oftast tillgänglig, terapeutisk, provokativ, alltid i förändring, illusorisk, destruktiv och ständigt i rörelse, på vägar som leder både bakåt och framåt. Poeten är från debutens Mosada (1886) med moriska motiv från 1400-talets Spanien till sista boken, en omarbetad version av A Vision (1937), som bard, filosof, visionär, esoteriker, spiritist och hemlighetsfullt tidsvittne alltid sann människa och genuin konstnär, känslig såväl för historien som för samtiden. Han är alltid mer än Yeats själv, och därför kan han, vilket Malmberg nog så riktigt också påpekar, säga till sina åhörare (och läsare): Se, jag är en av er. Det är i kraft av detta som Yeats diktning är så storslagen. Han kände och levde poesins historiska betydelse och roll. Så här uttrycker han sig i självbiografin The Trembling of the Veil (1922), i Malmbergs översättning: ”Jag ville ha de allra starkaste känslorna, sådana som inte hade någoting med iakttagelser att göra, jag ville ha versformer gamla nog att ha sjungits av människor halvt försänkta i dvala eller på hästryggen under en resa.” Yeats kunde öppna sig för vad som utspelades inom människor. Han lärde sig ständigt mer om hur han skulle hantera sin känslighet, hur han skulle göra konst. Därför kan man också förstå varför frågan som Shakespeare ställer i ett av sina dramer – ”So be my grave my peace?” – hos Yeats får ett trotsigt gensvar: ”Det stora är att gå tom till graven” (1931, från en intervju med engelska journalisten Louise Morgan). Vila? Frid? Jadå, men bara om du har uttryckt dig och försökt formulera väsentligheter under din stund på jorden. Ansträng dig – säg något med ditt liv!

I kraft av bokens gedigenhet och elegans, i ljuset av dess förnäma egenskaper, tål den också invändningar, hur futtiga dessa än kan te sig. Jag kan sakna ord om människan och fadern Yeats. Hur närvarande var han i familjelivet? Hur excentrisk och teatralisk var han? Vilka friheter tog han sig egentligen? Från ett besök i Thor Ballylee, det omtalade tornet som Yeats köpte på Irland 1917, minns jag att personalen lagt fram tidningsartiklar i entrén till det som idag är ett författarmuseum. Texterna handlade om hur Yeats två barn uppfattade sin celebre fader. Dottern, Anna, var konstnär och gick ur tiden 2001, medan sonen, advokaten och senatorn Michael, avled 2007. Ett annat Irlandsbesök ger mig också anledning till ännu en efterlysning – ett utförligare bejakande av Yeats esoteriska sidor. Från National Library of Ireland (Dublin) och dess permanenta Yeats-utställning ser jag än idag för mitt inre hur montrarnas tarotkort och teosofiska skrifter, beskrivna ritualer för hur andeskådande och spiritistiska seanser bör arrangeras, i det närmaste slog emot besökaren.  Malmberg har inte förbisett detta, men glömmer bland annat att nämna hur betydelsefull denne Yeats varit för andra diktare, exempelvis Ted Hughes och Sylvia Plath, som också odlade likartade esoteriska intressen. En annan berömd esoteriker, en av 1900-talets verkligt betydande, konstnären och författaren Khalil Gibran, träffade vid ett tillfälle Yeats i USA. De två utbytte tankar, samtalade och umgicks; konstnären tecknade också poetens porträtt. Min Gibran-biografi är upplysande:”Although the encounter did not lead to a sustained friendship it deeply impressed Khalil.”  Heller inget om detta möte i Malmbergs bok, vilket ju bör ha stärkt och fördjupat bådas esoteriska intressen.

Men dessa invändningar till trots skall avslutningsvis framhållas att den litteraturintresserade som fördjupar sig i Var hemlig och gläds – om det kanske mest betydande engelskspråkiga författarskapet efter Shakespeares – kommer att finna att han eller hon använt tiden på ett synnerligen klokt sätt.