Meny Stäng

David Väyrynen – ”Välkommen till Lappland”

Av Kerstin Gansmark

David Väyrynen | Marken
Teg Publishing | 2017

David Väyrynen. Foto: Daniel Olausson.

”Välkommen till Lappland. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.” 

Så inleds poesiboken Marken av David Väyrynen, född 1983 i Hakka i Gällivare kommun. Marken är en driven debut. Okända röster i en mängd texttyper bildar en väldig fors av stämmor. Väyrynen har avlyssnat hemtraktens människor, låter utan kommentarer både anonyma och namngivna individer höras. Läsaren kommer nära, man känner sig vara i Lappland, inte genom några naturskildringar, sådana finns inte, utan genom kaffedoften och ett vardagligt småpratande, genomgående med gliringar åt ”sörlänningar” och stadsbor. Utkantsperspektivet är tydligt. David Väyrynen är för övrigt ansvarig utgivare för den litterära tidskriften Provins.

Boken är tjock och rik, det språkliga handlaget gott. Här finns inre monologer, skrönor, verser, sångtexter, predikningar, nekrologer, en mailväxling, en verksamhetsberättelse med mera med mera. Återkommande jämsides med texterna är numrerade listor i budordsform.

Nummer 1: Påbud om att göra rätt för sig.
Nummer 2. Påbud om att inte glömma att ens eget liv bara är ett av många.

Det sista budet har nummer 631 och lyder: ”Påbud om att inför döden glädjas åt vad man hunnit i stället för att ängslas över vad man försakat.”

Budorden, som också innehåller levnads-råd, anspelar på de 631 judiska buden i Gamla testamentet, varur de tio kristna är utkristalliserade. Buden står med riktigt små bokstäver som för att kila in sig likt hullingar i skinnet och känns som en ständigt närvarande Luther på ena axeln och kanske en Marx på den andra. Laestadianism och socialism reglerar livet, inte utan både värme och humor dock.

david köp en liten koskenkorva ifall man
skulle hamna på rockabilly

 Förhållandet till Stockholm och landet söderut är ett hett ämne. ”Det provinsialistiska handlingsprogrammet” ger riktlinjer för hur en nordbo i periferin bör förhålla sig. Kamplusten i programmet är påtaglig. I en annan text låter det såhär fint och sjungande om ”en kamrat som förlorat sig i södern”.

några var dom vännerna som
ringde hem till Kaikkinen och
klagade och klagade men
bar för mycket Luther med sig
för att neka jobb där jobb fanns.
Särskilt den med svagast nerver
gjorde Kaikkinen bekymrad
som då körde ner till södern
i ett svep om sexton timmar,
fyllde släpet bakom bilen
med kamratens hela hushåll.
Körde sedan hem till Lappland
i ett svep om femton timmar;
foten brukar väga tyngre
när den längtar efter hemmet.

Ur lång-dikten ”Drömmen om att aldrig behöva ta av sig jackan” hördes Väyrynen läsa i radio häromdagen. Jag riktigt kände lukten av det väl ingångna plagget liksom styrkan i envisheten och integriteten i hela denna bok. Här några verser.

att gå på byn och aldrig behöva ta av sig jackan
som lagrar kylan som svalkar i det varma köket
och tar värmen med mot kölden ute på gården

Jackor finns det så många av att det är hopplöst
när man till slut blir tvungen att ersätta en trasig
att det blir att man får från någon som gått bort,

en jacka som lägger sig formad över axlarna så
som den länge redan hängt över en annans axlar
har den hållit och därför håller ett bra tag än,

för det är inte det att man ska ha ett särskilt märke
utan mer det att stuket på den är rätt och att den
formar ärmarna som ett valv där inget fastnar

Fint folk eller folk söderöver har aldrig jacka
för då heter dom blazer, väst, duffel eller rock
som dom måste ha hjälp med att hänga av

tillverkade mer för vad dom vill ha sagt
än för vad dom vill ha gjort är dom inte
jackor utan masker att gömma sig bakom

En ordentlig jacka behöver man bara två av
att man har en för varje årstid, för vintern en
med innerfoder och för sommaren en utan

så att jackan till sist är den samma som huden
som ihop med andra blir en änglalik nakenhet

Så bekvämt som möjligt bär man sin jacka
helst ovanpå skjortan med uppvikta ärmar
stryktåliga byxor och träskor att stiga ur

Att gå på byn och aldrig ta av sig jackan
är ett sätt att aldrig behöva stanna länge
och ändå tillåtas sitta ner vid bordet,

framåtlutande över en kaffe med dopp
en fot lätt skrapande som för att hitta
fäste för att utan dröjsmål bryta upp,

i tankarna redan på väg längs vägen
uppför berget där man skymtar spår
lika mycket för dom som för det att
få titta ut över allt det som är vårat

Boken kan kännas avskräckande i all sin mängd av ibland tunga texter. Men tag inledningsvis en bit här och där, så kommer du in i ”stugan” och kan fundera på det där utkantsperspektivet. Själv blev jag smått upprörd över det lilla föraktet för oss sörlänningar.