Meny Stäng

Emil Boss – ”Det som är viktigt måste få ta tid”

Av David Zimmerman

Emil Boss | Acceleration
Lejd | 2017

Emil Boss. Foto: Eva Bergström.

Poeter som Leslie Kaplan tecknade under det tidiga 1980-talet skrämmande men samtidigt vackra porträtt av ett fabrikssamhälles kontrollerande av identiteten, psyket, kroppen, och jag tänker att Emil Boss försöker göra detsamma för marknadssamhället i sin andra poesibok Acceleration. Det är en bok som lyckas förvånansvärt bra med att mutera det mördande tråkiga företagsspråket till dynamisk poesi och träffa några av kapitalismens svaga punkter.

Emil Boss Acceleration.

Acceleration har en konstig form: en lång liggande grå rektangel, och en alternativ version av boken i form av en (rätt opraktisk) kvittorulle medföljer. Det låter texten löpa i väldigt långa obrutna linjer. En röst börjar mässa, kursivt, högt upp på sidan, att ”det finns sextio sekunder per minut” och ”det finns ledtider och väntetider”. Och som vore det ett partitur, börjar en fetstilad röst i mitten på sidan rapportera om ett skeende ”vi slår in varorna och slår ut summorna   vi hälsar   vi ler”. Ytterligare en röst följer, längst ned på sidan: ”prestera resultat   service och värdskap   goda relationer”.

Platsen för detta arbete är Systembolaget, förstår vi snart. Vad skiljer detta från det arbete som Kaplan undersökte? Kaplans samhälle var ju ett där man tryckte på knappar och borrade och skruvade och stod vid rullband i stora massor. Ett disciplinärt produktionssamhälle, där människors kroppar kunde styras genom att ordna rummet och tiden i olika regler, blickar och bekänningsmekanismer. I Sverige idag har produktionen flyttats iväg, gud vet vart, så vilket slags arbete har ersatt det förra? Ska Boss lyckas gestalta detta ”nya” utan att förfalla till en gammal arbetarromantik, frågar jag mig inledningsvis.

Som en maskin eller orkester börjar Boss stämmor slamra mot en helhet. Först trevande, men, så börjar den mellersta fet-rösten rapportera om trakasserier i kassan och hur ”huvudkontoret infört en ledarskapsmodell som ökar vår produktivitet” och ”vi läser inspiratörernas inlägg på bloggnätverket”. Den översta rösten viskar ”det finns en ström av ögonblick som värderas och försvinner   vägda mot varandra som vore de isolerade   öppna för allt” – det är början på en isande klaustrofobisk upplevelse av hur det moderna tjänstesamhällets kontrollmekanismer fungerar. Minutiös övervakning sammanslaget med servicens självdresseringsteknik. Kropparnas rörelser kartläggs för att minimera ”spilltid”, huvudet hjärntvättas med ”inspiration”. Vad Boss tre röster ömt sjunger fram är ren existentiell ångest. Disciplinsamhällets styrning har inte upphört, bara raffinerats.

En aspekt som skulle kunna bli problematisk i gestaltningen av arbetet i det postfordistiska samhället är att det försäljningsarbete som utförs, hur skenheligt och vidrigt det än må vara, alltid förutsätter någon annans arbete, någon annans produktion. Det kan ju lätt glömmas bort.

Boss glömmer inte bort det. Halvvägs in i Acceleration ändras formen till femtioåtta korta prosaiska stycken. Den mest minnesvärda, ja smått genialiska, episoden är när jaget – när det är som mest söndersmulat av övervakning och ”inspiration” – får resa till Sydafrika, där vissa av Systembolagets vin produceras. Här expanderar texten massivt. Jaget får dricka gott vin i plantageägarens lyxiga hus, men får i smyg också inblick i hur arbetsförhållandena där är: De jobbar elva timmar om dagen med sina familjer, utan tillgång till toaletter eller vatten. Arbetsbostäderna rasar samman. De flesta dör unga.

Kanske finns lite hopp: Kritik och debatt uppstår, strejk, viss förbättring. Fast den verkar minimal. När vinproducenterna och systembolaget i textstycke femtiotre manar till tålamod, säger: ”Det som är viktigt måste få ta tid”, sluter Emil Boss cirkeln med finess, när han i nästa stycke återgår till bokens inledande mässande: ”Det finns feltid och spilltid och dödtid”. Utsagor om ”marknad”, ”kapital” och ”tillväxt” kan ofta kännas abstrakta, tomma, vad betyder det? Emil Boss enkla men precisa poesi fyller dem med betydelse, ja, får det att betyda allt.