Meny Stäng

Horatius – Om du räknar in mig i poeters krets

Av Håkan Sandell

Horatius | Plocka din dag: Oden i urval
 Wahlström & Widstrand | 2017
Översättning av Gunnar Harding och Tore Janson

Horatius

Jag börjar med en bekännelse: jag har ett från min egen gymnasietid dåligt förhållande till Horatius. En man som lägrar kökspojken på förmiddagen, tjänsteflickan på kvällen, och sedan skämtar om det över ett glas vin i ett versifierat brev till någon av vännerna, hur sympatisk låter han?

Muntherhetens besjungare lades fram med breda lärarmungipor, men själv fann jag det svårare att ta till mig en Horatius vinfestliga glädje än en Ovidius klagan från exilen. Och fann nog också Horatius livsfilosofi väl enkel.

Ett slags ”bekymra dig inte för framtiden”, vilket måste ha attraherat gamla tiders hårt examenstressade latingymnasiestudenter, dessa som en gång fortdrog i att fastslå Horatius ställning.

Med åren – det tog faktiskt lång tid – har likafullt Horatius glidit in bland de antika romerska skalder som intresserat mig, och en dörr öppnats upp. Det kommer av hans position som arvtagare till Sapfo, vars poesi han kände väl, översatte, och vilkens versformer han vidareförde till latinet. Det kommer även av hans satirer, vilka ligger närmare hur satir skrevs i vårt eget fornnorden och i de västkeltiska områdena än vad Martialis kvicka epigram och Juvenalis mer berättande stil kan anses göra. Horatius framsläpade därtill en äkta lyrisk begåvning, som man kan lära mycket av, där skimrande rad läggs till rad, som nu i de nyöversatta odena. Det finns också mer komplexa personlighetsdrag att upptäcka hos Horatius, som gärna gömmer undan sin känslighet i dikterna istället för att som med vår egen tids sed demonstrera den.

Plocka din dag – oden i urval ligger framför mig. Översättarna beskriver i förordet hur Horatius översatts till svenska i vart fall sedan Adlerbeths och Nordenflychts 1700-tal. Det är Gunnar Harding som tillsammans med latinaren Tore Janson tagit sig an uppgiften att denna gång förmedla klassikern till nutidssvenska. Förordet tycktes mig för övrigt väl lakoniskt eller rentav aningen träigt men jag var snart beredd att skifta åsikt om boken. Redan från och med den inledande dikten, ”Ode 1:1”, ur Horatius från början fyra ”böcker” (eller bokrullar). Därför i dikten ter det lakoniska sig sakligt och levande samtidigt. Det är som jag för första gången faktiskt ser vad Horatius egentligen säger i denna dikt. Bortom föregångarnas sing-song-tolkningar låter Horatius med ens närmast som Walt Whitmans katalogdikter, där Roms invånare grupperas upp så här elegant, i wide scope-panorama, men i diktens tajta radfall, det måste nästan citeras:

Några älskar det damm vagnarna river upp
i olympiska lopp, och deras vilda fart
när de nästan skär mot sargen på heta hjul…
– – 
En blir lycklig om Roms nyckfulla folkflertal 
skänker det han vill ha: ära och högsta makt.
En, om vart korn som har tröskats i Libyens land
sopats ihop till hans ägandes spannmålsbod. 
– – 
Många uppskattar liv i militärens tält, 
stridshorn, tubornas dån, krig som är avskytt av
mödrar. Jägaren kan bo under himlens tak
frusen, utan att ens sakna sin unga brud…
– – 
Men om du räknar in mig i poeters krets
då till stjärnornas rymd lyfter jag hjässan stolt. 

Horatius Plocka din dag

Poesi har alltid utgjort en form av retorik. Först efter det senaste världskriget har detta kommit att betraktas som något fult. Gunnar Harding och Tore Janson balanserar detta fint, genom att i sina tolkningar både taga tillvara en retorisk elegans och samtidigt få till ett naturligt talspråkligt tilltal. Dikterna har ett slags konsonantskrapande strävhet som rentav kan få mig, som skåning, att undra kring en eventuell specifik uppsvensk poesitradition, ekande av Karlfeldt eller så. Det är klangrikt som tusan.

Min förståelse av icke-germanska versmåttssystem är dålig men tolkningarna verkar att fungera formellt bra. Jag anser det likväl vara ett misstag att ta till kanslispråkliga bindeord som ”ej” och ”ty” för att få till rytmen. Om man inte säger det, så skriv det inte, borde regeln vara, i poesi, som ju alltid diktas på läpparna. Och möjligen hade det varit bättre att köra samtidsspråket fullt ut och också undvika ord som hjässa, knussel och arma (fattiga). På den dominerande plussidan står hur naturligt tolkningarna ofta klingar; ”Ständigt flyr du från mig, Chloë, likt hjortens kid/ som på stiglösa berg söker sin skygga mor” eller ”Vintern har lossat sitt grepp, förjagad av vårens milda vindar,/ och gistna kölar vinschas ut i vattnet”.

Horatius oden är nästan genomgående uppbyggda kring ett du-tilltal, och liksom epistlar och epoder ibland riktade till en specifik vän, så som i ett brev. Något som den generellt Sapfo-påverkade Horatius haft med i bagaget från äldre litteratur men hos honom blivit till ett eget igenkänningstecken. Det är roligt att jämföra med Jesper Svenbros och Lars-Håkan Svenssons Sapfo-tolkningar i Sapfo & Alkaios (ellerströms, 2013). Till sin väsentliga kärna är dessa Horatius-oden nämligen lyriska, det narrativa elementet är hela tiden underordnat den sinnliga och lyriska lyskraften. Ett bildspråk hämtat från människa och natur där versmåtten därtill betonar särskilda ordval och ger dem mäktig klang. Dikterna får mig att börja fantisera om japanska träsnitt, fast jämförelsen är orimlig både i tid och rum. Här adresseras ett skepp i direkt tilltal, och så säg är inte detta fint, där också träden som gav skeppsvirket åkallas; ”Söndertrasade är masternas segel nu,/ gudabilderna kan du ej mer be om hjälp./ Fast du skrävlar om anor,/ ädel dotter till pontisk skog,// gagnar det inte dig att din ätt är så hög.”

Jag borde kanske jämföra den nya klassikertolkningen med tidigare svenska. I min hylla finns inte Ebbe Lindes populära, däremot Göran Svärds nyutgivna Oden I-IV (2009) och en gammal skolfux som Sven Ludvig Sjöbloms, med Horatius-tolkningar från 1800-talets slut. Fast det känns inte nödvändigt, den nya volymen blir nog inte den oomtvistliga versionen men många av de enskilda tolkningarna lär kunna stå sig, kanske också hela boken som inlägg till successionen. Dessa dikter på svenska flyter bra och diskret innanför versmåtten vilka man inte får hamrade i örat. Lätthet är som det heter ofta svårt; ”Vi skall hylla dig med triumf och festspel./ Du skall kallas härskare och vår fader./ Hejda perserryttarnas framfart. Led oss,/ Octavianus.” Ren retorik, men detta ges klassisk skönhet, också på vårt språk.

Urvalet är inte komplett, rymmer ganska exakt en tredjedel av Horatius oden. Man anar en personlig smak bakom diktvalen, och själv tycker jag att sammanställningen gett mig en mer nyanserad syn på Horatius. Hans poesi är kanske inte mycket djupare än ett fågelbad, men detta tycks ha varit ett medvetet konstnärligt val, och det är en yta som speglar både ljusa och faktiskt de mörkaste moln. Oro och ångest, ett isklart dödsmedvetande, även denna gamla insikt om att dikter, i vissa fall, kan leva betydligt längre än den tillfälliga atomanhopning som skrev de. Så, kanske man ändå skulle ta och jämföra utifrån åtminstone en av stroferna? Jag gör det utan medveten tendens, och utan kommentar:

där är vår festsal; dit må du föra vin
och kostlig vällukt; där på en rosenbädd,
ack, snart förvissnad, njut de stunder,
parcerna ännu åt glädjen skänka!

(S. L. Sjöblom)

 

Dit hämta viner, doftande salvor, fång
av fagra rosor, flyktiga i sin blom,
alltmedan tid det är, så länge
systrarna tre låter tråden räcka.

(Göran Svärd)

 

Bär hit parfym och vin och ett rikligt fång
av vackra rosor, som blommar alltför kort.
Tid finns det ännu innan ödets
svarta gudinnor skär av din livstråd.

(Harding, Janson)