Meny Stäng

Bruno K. Öijer – ”Jag har befriat den svenska poesin från boksidan”

Av Michael Economou

Bruno K Öijer | Dramaten Live
Teg Publishing & Autonom | 2017

Dikt är större än sina bokstäver, de tecken som vi måste lära oss och som formar korta respektive långa ord på papper. Axiomet måste framhållas, inte för att diktens värdefulla rim, rytm och meter påtagligt ofta underordnas prosaiska effekter, men för att yttrandet är historiserande och radikalt, i sig vidgande diktens värde som konst, samtidigt som den banala formuleringen belyser och framhäver äldre tiders respektfulla hållning till diktens sjungna och lästa ord. Dikt är som bekant äldre än både bokstäver och papper. Behovet av kommunikationen kom först, och sedan – i dess spår – det djupare behov av sång och dikt som föddes när människan skulle bli mer människa.

När W. B. Yeats 8 september 1931 skulle inleda sin sedermera så berömda debutdiktläsning för BBC framhöll han inledningsvis värdet av rytm: ”I am going to read my poems with great emphasis upon the rhythm”. För lyssnare som inte var vana vid en sådan läsning, påminde irländaren om hur ilsken William Morris, Arts & Craft-rörelsens grundare, blev vid ett tillfälle då man läst hans Sigurd the Volsung – som prosa. “It gave me a devil of a lot of trouble to get that thing into verse”, hade Morris brustit ut, medan han arg som ett bi lämnade läsesalen.

Har då uppläsningar i vår tid förvandlats till okonst, till pliktskyldiga, prosaklingande återgivningar av dikters ord nedtecknade på vitt papper? Både ja och nej, frestas man svara. Ja, för att kanske inte så många av vår samtids poeter läser på sådant sätt som skulle göra William Morris mindre uppretad.

Bruno K Öijer. Foto: Maya Eizin Öijer

Nej, för att det finns lysande undantag, vilka uppbär diktarens roll som traditionsbevarare från tider, vilka haft oral diktkonst som grundmänskligt värde, sammanhållande kitt och publik nyhetsförmedling. Ett av dessa lysande undantag heter Bruno K. Öijer, vars uppläsningar drar åskådare som poeter sällan annars lyckas med. Lika påpassligt som lämpligt har Teg publishing sammanställt en dubbelvinyl innehållande poetens läsningar från Dramatens stora scen 1 april 2015.

Konserten – jadå, så kan Öijers show visst karaktäriseras, presenterar under en och en halv timme dikter ur flera samlingar; flest, 14 stycken, från Och Natten Viskade Annabel Lee (2014), 2 dikter från Giljotin (1981), 2 dikter från Medan Giftet Verkar (1990), 12 dikter från Det Förlorade Ordet (1995), 7 dikter från Dimman Av Allt (2001) samt 12 dikter från Svart Som Silver (2008). Läsningarna saxar lämpligt nog ständigt mellan dessa samlingar, så att allt går in i allt, så att kronologin kullkastas för helhetens och konstnärskapets skull. Dikt skrivs inte det ena året eller det andra, dikt pågår alla år. Dikten lever som vinden, träden, molnen, vattnet, regnet, snön… Och Öijer säger det bäst själv: ”Egentligen blir du aldrig berömd som poet innan snön, regnet, träden, vinden, molnen läser dig. Då kan du se att du kommit någonstans”.

Beatpoesi, rockmusik, anarkismvurm, mystik, drömmar, samhällskritik och romantik går i dessa samlingar hand i hand fram på Öijers boulevard, där natt råder, gatljusen flämtar i höstvindarna och där ensamheten gror som lycka inom den som bestämt sig för sorgen och mörkret. Själv har Öijer formulerat sitt credo så här: ”I grunden handlar det om att varje människa är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat”.

Vinylskivornas återgivning av läsningen på Dramaten är som fångad i denna öijerska litteraritet, så präglad av rytm, frasering, nyansering – allt uttrycksfullt bejakat av poetens intensiva läskonst. Samt förstås – av hans starka scennärvaro. Saknar ni hans suggestiva, halvmagiska, smått maniska och excentriska karisma medan ni lyssnar på skivorna – sök på YouTube. Där kan ni till exempel se och höra Öijer läsa spår 13, Inget särskilt har hänt (ur Och Natten Viskade Annabel Lee):

vår kung är ingen kung
drottningen ingen drottning
har aldrig varit

alla vet vad dom är
dom är ett hån mot varje sagobok

en natt faller dom
som två löv ur ett träd
ligger och multnar på marken
innan dom krattas bort

och molnen
ror lugnt vidare längs himlen
det är bara en ny dag
inget särskilt har hänt

Jag övertygas inte om att dikten på det vita pappret är så märkvärdig; inget särskilt tycks hända, inget storslaget, originellt eller häpnadsväckande fångas i dess vardagliga, närmast slentrianmässiga gestaltning av tanken på att vår kung och drottning alls icke är så intressanta att de kan utmana sagoböckernas fantasi. Vilket ju förvisso samtidigt kan vara det stora värdet med den.  Men – och detta är viktigt: något händer när Öijer på scen tar sats för att läsa dikten. Vi förbereds på att vi skall få höra Dikt-Som-Är-Sig-Själv-Nog-Och-Därför-Värdefull, och så blir det också mycket riktigt. Inget särskilt har hänt växer med Öijers läsning. Detta gäller också för de flesta av de två skivornas 44 dikter. Frasering, väsande, uttryckssätt och scennärvaro – allt är dylaneskt, medan innehållet hämtar lika mycket stämning från Dylan som från Cohen.  Krydda detta med revolverskott från Vilda Västern, flyktbehovet hos Butch Cassidy och Sundance Kid, agitationen från Bakunin, tvivlet från Simone Weil, universaliteten hos Pablo Neruda, den magiska realismen från de stora sydamerikanerna, sagoepiskheten hos Selma Lagerlöf, värdigheten hos Heidenstam, ilskan inom Strindberg, bekräftelsebehovet hos Ranelid, kärlekstörsten inom Sapfo, nihilismen hos Bengt Lidforss, hantverksunnandet hos Håkan Sandell, metaforglädjen hos Rimbaud, glöden inom Öijer själv… och så kan vi närma oss en hållbar karaktäristik över allt som pågår såväl i dikterna som inom poeten själv – han som rör sig där på Dramatens Stora Scen, som om han är levande bara i sina läsningar och ingen annanstans.

I samband med att Och natten viskade Anna Bell Lee släpptes 2014, hävdade poeten trosvisst att han befriat den svenska poesin från boksidan. Jag är beredd att skriva under på det.