Meny Stäng

Bruno K. Öijer – ”Jag har befriat den svenska poesin från boksidan”

Av Michael Economou

Bruno K Öijer | Dramaten Live
Teg Publishing & Autonom | 2017

Dikt är större än sina bokstäver, de tecken som vi måste lära oss och som formar korta respektive långa ord på papper. Axiomet måste framhållas, inte för att diktens värdefulla rim, rytm och meter påtagligt ofta underordnas prosaiska effekter, men för att yttrandet är historiserande och radikalt, i sig vidgande diktens värde som konst, samtidigt som den banala formuleringen belyser och framhäver äldre tiders respektfulla hållning till diktens sjungna och lästa ord. Dikt är som bekant äldre än både bokstäver och papper. Behovet av kommunikationen kom först, och sedan – i dess spår – det djupare behov av sång och dikt som föddes när människan skulle bli mer människa.

När W. B. Yeats 8 september 1931 skulle inleda sin sedermera så berömda debutdiktläsning för BBC framhöll han inledningsvis värdet av rytm: ”I am going to read my poems with great emphasis upon the rhythm”. För lyssnare som inte var vana vid en sådan läsning, påminde irländaren om hur ilsken William Morris, Arts & Craft-rörelsens grundare, blev vid ett tillfälle då man läst hans Sigurd the Volsung – som prosa. “It gave me a devil of a lot of trouble to get that thing into verse”, hade Morris brustit ut, medan han arg som ett bi lämnade läsesalen.

Har då uppläsningar i vår tid förvandlats till okonst, till pliktskyldiga, prosaklingande återgivningar av dikters ord nedtecknade på vitt papper? Både ja och nej, frestas man svara. Ja, för att kanske inte så många av vår samtids poeter läser på sådant sätt som skulle göra William Morris mindre uppretad.