Meny Stäng

Lennart Sjögren – Så nära livet och dödens förutsättningar någon poet kan komma

Av Peter Nyberg

Lennart Sjögren | De andra trädgårdarna
Albert Bonniers Förlag | 2017

Lennart Sjögren. Foto: Mattias Johansson.

Han kommer in litet från sidan, är ju inte Stockholmsboende utan fårbonde på Öland. Det allra mest sofistikerade, och kanske därför konstlade, förutsätter vi av något skäl ska komma från storstäderna. Här finns plötsligt en 86-årig poet sammanlevande med en enastående konstnär, Eva Forsberg som gjort bokomslagets gröna livsudde. Delar av den nya ekopoesirörelsens vurm för miljön, deras naturskildringar, deras mjukhet ter sig så klart falsk för en människa som lever i och av naturen, för någon som inte har råd att romantisera den. De lever i stad och skriver om promenader. Lennart Sjögren lever samverkande med naturen och skriver om den som brutal kraft. Som livgivare. Som livtagare.

28 böcker, debut 1958 med Håll portarna öppna. Skiftningarna i författarskapet är stora. Lennart Sjögren har skrivit berättade i Fågeljägarna (1997) om en drunkningsolycka, folklivsdikter i Stockholms central och andra folklivsdikter (1980) och konstreflektioner i Anteckningar om bilder (2008). Inte att förglömma är hans stora kortroman Fårmannen (1999). Författarskapet i helhet men främst produktionen efter Fårmannen är präglat av förhållningssättet att en människa helt nära naturen, i allt det konkret handfasta, ser en transcendent nivå, ett existentiellt djup. På det sättet utvecklas en allegori som pendlar mellan natur och att vara som människa.

Lennart Sjögrens De andra trädgårdarna.

De andra trädgårdarna är indelad i fyra delar, där den första och tredje består av längre, mer sammanhållna dikter och den andra och fjärde delen innehåller spretande sviter. Vilka är då de andra trädgårdarna? I min läsning är de inte de första, alltså inte edens lustgård, inte de friserade engelska parkerna utan de som övergivits och blivit naturliga i den mening att ”de en gång rördes av människohänder / och kan därför kallas trädgårdar / men rotsystemet fanns före och efter / människans tid”. Citatet från tredje strofen i första dikten tänker jag samtidigt är en existentiell betraktelse över naturen och en läsanvisning. Här har vi att göra med dikt som är människoskapad men syftet med densamma berör både en ursprunglig och en andlig dimension.

Liksom alla Sjögrens diktböcker under 2000-talet är dikternas språk kärvt, snarare angeläget om att vara exakt än ivrande efter att vara vackert och rytmiserat eller ljudlekande. I den kargheten, precis som i den naturliga trädgården, ryms dock en stor skönhet, en genuinitet som det konstlade eftersträvar men aldrig uppnår eftersom det till sin natur är härmande. Kanske krävs 86 år för att hitta den typen av språk. ”Åldrandets privilegium / att allting skrämmer men skrämmer ändå inte helt”.

Bokens kärnmotiv är döden, men i de recensioner som skrivits om texten har man allt för lättvindigt hänskjutit döendet till den gamla mannen, han som själv snart ska dö. Det är ett misstag. Textens död ligger på en annan nivå, här handlar det om död som en existentiell betingelse, inte som en personlig händelse. Döden är heller inget som finns i varje dikt utan snarast ett återkommande tema. Också mystiken är viktig för Sjögrens diktning, det som inte kan fångas i annat än aningar. Så snart något absolut inträder inskrivs skepsis i poesin:

Mot halvskymningen samlas uttydarna
och ger i sina hovsamma bilder
förklaringen till jordens
överjordens
och underjordens svårtolkade skiffer.

Jag var där ibland
trivdes, halvtrivdes i halvvärmen.

Hur sannare är då inte fladdermössen
som kommer fram den här tiden på dygnet.

Hur otvetydiga och klara
är inte deras små ansikten
mellan barn och dödskalle.

Dikten visar Sjögrens förhållningssätt till påståenden om verkligheten, hur skönt det kan vara att veta ”hur det är”, men också hur han ser på det outgrundliga, att det finns där som något påtagligt, men oberört av människors försök att tolka det. Det sanna finns i naturen, i det konkreta som fungerar som en hinna eller illusion över livets betingelser – barnet och dödskallen, livet och döden.

Under läsningen påminns jag då och då om Cormac McCarthy, romanförfattaren som i sina bästa stunder frambesvärjer ett liknande filosofiskt och mystiskt djup. Här tror jag inte att det medvetet handlar om svärta utan om ett illusionslöst förhållningssätt till tillvaron, likt det som Arthur Schopenhauer, utnämnd ärkepessimist bland filosoferna, anlägger i sina texter. Ibland måste jag hos Sjögren skratta åt hur till exempel glädje behandlas, det blir så besinningslöst svart, men genomgående är boken balanserad och dikterna kommer så nära livet och dödens förutsättningar någon poet kan komma.