Meny Stäng

Lisa Robertson – Speglingen av de mänskliga tillstånden genom meteorologins språk

Av Amanda Saveland

Lisa Robertson | Vädret
Rámus | 2017
Översättning av Niclas Nilsson

Lisa Robertson. Foto: Laird Hunt.

 

I långpoemet Vädret, som för första gången ges ut i svensk översättning av Niclas Nilsson, skriver den kanadensiska poeten Lisa Robertson in nya betydelser i de atmosfäriska fenomen som omger oss. Det är en poesi som söker en spegling av de mänskliga tillstånden i väderlekarna och som låter det meteorologiska språket länkas samman med det kroppsliga såväl som det politiska:

Bara molnigt. Förutom en stor öppning med andra mindre. Och en gång i molnen. Dagar hopas över oss. Var är vår ilska. Och skuggorna mörkare än det som är slätt och mörkare på krönet än bottnen.

Lisa Robertsons Vädret

Behovet av sammanföringen mellan det yttre och det inre går att se som kommen ur en brist. En efterfrågan om att göra den inneboende ilskan synlig. Robertson stör beskrivningarna av molnens formationer med denna avsaknad. Hon åberopar bland annat Ti-Grace Atkinson och Shulamith Firestone i vad som blir ett uppgivet, men också längtansfullt, letande efter feministiska förgrundsgestalter i den gemensamma plats som vädret utgör. Ilskan våra kroppar bär på upplevs i Vädret som alltför stor för att vara isolerad. Den behöver göras kollektiv, märkbar, oundviklig. Att låta den skrivas in i väderlekarna blir därmed ett sätt att erövra även den enklaste formen av retorik. Det är ett uppluckrande av det raka och obestridliga. En språklig uppgörelse med den maktordning som historiskt sett har tagit sig friheten att avgöra vädrets, och även könets, betydelser.

Himlen är dominant; vi hugger av bilden. Vi hittar vår tanke. Himlen är lustfylld; vi också.

 I essän En rapport om enkelhet, som finns inkluderad i Nilssons översättning, framhåller Robertson hur väderbeskrivningen under sextonhundratalet kom att skrivas in i en nationalistisk politik som lyfte fram det engelska lynnet som rent, rakt och förnuftigt. Luften och himlens inverkan tillsammans med det engelska blodet ansågs ha givit britterna en sund och okonstlad enkelhet i sitt sätt att tala. Något som löpte genom ”den vetenskapliga retorikens standardisering, naturfilosofins och den tidiga meteorologins språk”. Robertsons arbete med att skapa nya associationer till de ord med vilka vi definierar vädret blir på så vis en elegant protest mot de ideologier som finns inskrivna i atmosfären.

En djup dimma på ytan; marken drar iväg. En matt dimma drar in från väster; detta är vårt imaginära vuxenliv. Ett skimmer har stigit; detta är ett förvillande rum. En väldig dagg; vi spred oss arklikt. En isande vind; vi är papper fastblåst mot staketet.  

Komplexiteten och öppenheten i hennes dikt blir en rubbning av enkelhetens maktspråk. Det är en fascinerande läsning som synliggör att inte ens himlen står utan sin historiska kontext och att det krävs nya formuleringar, nya väder, för att frigöra sig från tidigare strukturers språkliga kvarlevor.