Meny Stäng

Lisa Robertson – Speglingen av de mänskliga tillstånden genom meteorologins språk

Av Amanda Saveland

Lisa Robertson | Vädret
Rámus | 2017
Översättning av Niclas Nilsson

Lisa Robertson. Foto: Laird Hunt.

 

I långpoemet Vädret, som för första gången ges ut i svensk översättning av Niclas Nilsson, skriver den kanadensiska poeten Lisa Robertson in nya betydelser i de atmosfäriska fenomen som omger oss. Det är en poesi som söker en spegling av de mänskliga tillstånden i väderlekarna och som låter det meteorologiska språket länkas samman med det kroppsliga såväl som det politiska:

Bara molnigt. Förutom en stor öppning med andra mindre. Och en gång i molnen. Dagar hopas över oss. Var är vår ilska. Och skuggorna mörkare än det som är slätt och mörkare på krönet än bottnen.

Lisa Robertsons Vädret

Behovet av sammanföringen mellan det yttre och det inre går att se som kommen ur en brist. En efterfrågan om att göra den inneboende ilskan synlig. Robertson stör beskrivningarna av molnens formationer med denna avsaknad. Hon åberopar bland annat Ti-Grace Atkinson och Shulamith Firestone i vad som blir ett uppgivet, men också längtansfullt, letande efter feministiska förgrundsgestalter i den gemensamma plats som vädret utgör. Ilskan våra kroppar bär på upplevs i Vädret som alltför stor för att vara isolerad. Den behöver göras kollektiv, märkbar, oundviklig. Att låta den skrivas in i väderlekarna blir därmed ett sätt att erövra även den enklaste formen av retorik. Det är ett uppluckrande av det raka och obestridliga. En språklig uppgörelse med den m