Meny Stäng

Martina Moliis-Mollberg – Främlingskap i och inför språket

Av Filip Lindberg

Martina Moliis-Mellberg | A
Modernista | 2017

Martina Moliis Mellberg. Foto: Melinda Lonnberg.

Martina Moliis-Mellbergs debutbok A utkom redan 2015 på det finländska bokförlaget Schildts & Söderströms, och återpubliceras nu av Modernista. A består av tre prosalyriska sviter – ”Ad undas”, ”Alfa Cassiopeia” och ”Atlas” – som alla, förutom att de börjar på bokstaven A, har gemensamt att de beskriver olika gränsöverskridanden.

I den inledande och tveklöst starkaste texten ”Ad undas” beskrivs sjökaptens Cousteaus våldsamma öde i en kontrollerad, men samtidigt mjuk, ton:

Cousteau seglar de sju haven med sin besättning.
Han katalogiserar småfiskar och provdyker utrustning.
Han visslar uppe på däck. Han sitter i undervattenskammaren och tittar på havet. Han läser en biografi över Edith Piaf.

Han borde vara lycklig, men det är han inte. 

Cousteau ”kan inte andas när han vaknar på morgonen”, havet är ”nära men inte där” – så ”istället börjar [han] fördriva mer och mer tid i undervattenskammaren”. En dag harpuneras en haj. Kroppen dras upp på däck och släpas ned i kaptenens arbetsrum där han studerar det ruttnande djuret: ”Cousteau tittar på hajen // Galeocerdo cuvier. Tigerhaj. Denna missförstådda skapelse.” Cousteau identifierar sig med djuret, och hans anatomiska studier ledsagas plötsligt av en stark vilja att leva i vattnet; att bli haj. Det är nästan som om textens intrig koncentreras i namnet ”Tigerhaj” – som om ordets motstridiga sammansättning av ett land- och vattendjur understödjer känslan av att vara missförstådd, samtidigt som ordet uttrycker omöjligheten i Cousteaus hajblivande.

Den andra texten, ”Alfa Cassiopeia”, går från havet mot öknen – ”ett ingenmansland fyllt av banditer och kattdjur”. Med på miljöombytet följer också ett stilistiskt skifte: genom rytmiskt ringlade rader, gallrade på versaler, skrivs diktjagets begär fram efter Alfa Cassiopeias tatuerade flickkropp. Kontrollen i den föregående sviten är som förlorad: texten accelererar och bromsar, drar och sliter i sin läsare. Sammantaget ställer det krav på en annan uppmärksamhetsform, vilket gör att jag till en början har svårt att veta var, hur och när allting äger rum. Men när diktjaget stannar till och frågar sig ”hur det började” väcks jag och läser om. Lystrar och lyssnar till texten på nytt. Stannar till när diktjaget svarar på sin egen fråga: ”det tappas bort”; ”det förloras. jag söker mig till henne, manad av fukten mellan mina ben. tatueringarna lyser på huden, vibrerar lätt när jag letar mig in.”

Kanske kan texten, med Heléne Cixous ord, kallas en ”sext” som ”sliter med sig syntaxen”. ”Alfa Cassiopeia” drar med sig sin egen början; tappar och förlorar sig själv i sig själv.

I den avslutande sviten ”Atlas” använder sig Moliis-Mellberg av myten om titanen Atlas, som av gudarna bestraffades med att bära himlavalvet på sina axlar. Men myten tvingas underordna sig den konstnärliga framställningsform som förskjuter och förändrar berättelsens innebörder. Det utspelar sig återigen i ett slags ökenlandskap, och genom myten strömmar en berättelse om en människa som gjort resa över ett hav. Texten ställer gång på gång frågor till Atlas, där tonläget är allt från omsorgsfull till förringande: ”på båten grät du. jag vet, Atlas, fast du trodde att ingen såg. var det för att du var så lätt att lämna? var det för att de aldrig vände sig om?”

Jag kan inte låta bli att tänka på Christina Ouzounidis ord: ”Att vara någon som talar är en sak. Att bli till genom utsagan är en annan.” Kort sagt tematiserar Moliis-Mellberg det att vara främmande i och inför språket, att bli berättad snarare än att få berätta. I och med det framträder sorgen i att bli lämnad, att det inte längre finns något som kan kallas hem:

det var nästan ditt men ändå inte. det kändes påhittat
och kletade i din mun redan från början. språket.
så trivialt och ändå så avgörande där i nyanserna.