Meny Stäng

Namdar Nasser – ett starkt jag ger jaglösheten en röst i världen

Av Agnes Vittstrand

Namdar Nasser | Jag är din röst i världen
nordienT | 2017

Del av framsidan på Jag är din röst i världen.

Traumat som inte integreras i den egna personen alienerar oss från oss själva. Namdar Nassers diktsamling Jag är din röst i världen som ges ut av nordienT kretsar runt denna alienation. Upplevelsen av främlingskap leder till sökande efter gemenskap, för det är som om vi inte kan vara något ifall vi inte får tillhöra något.

Namdar Nassers Jag är din röst i världen.

När jag läser tänker jag på en av mina favoritböcker: Mommo eller kampen om tiden av Michael Ende. Formen är inte särskilt lik men tematiken och stämningen är densamma; en gammal torr värld där saker händer nya människor. De försöker förstå sig själva och tidens gång. I tomma landskap, med långa skuggor och skällande hundar utkämpas den dubbla kampen mot ensamhet i relation till andra, och alienation i relation till sig själv. Jag tror att den kampen är ganska universell och jag tycker om detta tema, för jag tror att ensamheten kan lindras lite när den får delas. Det går att läsa Jag är din röst i världen enbart för att känna gemenskap med främmandekänslan. Det kan vara en helt okomplicerad läsning, ett enkelt och ickekrävande balsam, jag behöver inte tolka eller tänka för att ha behållning. Intuitivt när jag läser kan jag förstå hur vi är en del av de platser vi lever på, att identitetens gräns inte går vid huden. Det är lätt att tänka sig människan som ett autonomt subjekt, men när vi skiljs från en plats så förlorar en del av oss själva.
Känslan av främlingskap manifesteras inte enbart i relation till platser, utan också i relation till tiden. Minnen blir bitar av det förflutna som tränger ut nuet. Det är som om tiden rör sig runt en när man läser, men själv följer man inte med. Världen pågår en bit ifrån, tidsflödet går inte genom upplevelserna utan vid sidan av. Hur vet man var i tiden man är? När minnen är mer påträngande än nuet, hur ska man kunna känna sig hemma i sin samtid? Det är som nostalgi fast en längtan till det som är i stället för det som varit.
I texten är känslan av alienation i relation till tiden uthärdlig, den borde kanske vara mer skrämmande, för hotet att förlora sig känns reellt, men det är lugnt, som någon som levt med känslan länge och ändå vet att hen inte kommer att försvinna.
Också orden är främmande, de vägrar sätta sig ordentligt i sina sammanhang utan existerar i flera betydelser. Som i frasen “varje dag förråder jag ett förråd”. Betydelserna blir osäkra och den annars oreflekterade förståelsen blir synlig för att den blir störd. Ingenting känns hemvant eller självklart.
Tiden, rummet och språket främmandegörs och på så vis främmandegörs vi för oss själva, det är fint beskrivet, enkelt i en tydlig värld. Det är bekvämt att läsa, lugnande och tröstande i första hand, fastän hela existensen verkar stå på spel. Jag tror att det finns ett starkt jag, som ger jaglösheten en röst i världen, och det är fint.