Meny Stäng

Solmaz Sharif – Look: en politisk poetik

 Av Alice Hansen

Solmaz Sharif | Look
Ràmus Förlag | 2017
Översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida

Solmaz Sharif. Foto: Arash Saedinia.

Enligt Dictionary of Military and Associated Terms är look ”a period during which a mine circuit is receptive of an influence”. Look är ett tidsfönster, det är den specifika tidpunkten då något är påverkbart. Samtidigt är det explosivt, potentiellt dödligt. Look är att betrakta, bli betraktad, och likväl en uppmaning: se här!

Solmaz Sharif är född i Istanbul av iranska föräldrar och uppvuxen i Texas. Hennes hyllade debut Look kom ut 2016 i USA. Nu finns den i en utmärkt svensk översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida. I diktsamlingens första strof stakar Sharif ut läsningens riktning. ”Det är viktigt vad du sätter för ord på saker och ting: Utsökt sa en älskare om mig. / Utsökt.” Så påbörjar Solmaz Sharif en så väl sofistikerad som makaber undersökning av krigets språk.

I Look lyfter Sharif ut ord från den amerikanska försvarsmaktens ordbok för att omplacera dem. Termer som SPRÄNGRADIE, KONTAMINERADE KVARLEVOR, BARMHÄRTIGHETSGÄRNING och, i en lista över militära operationer, namn som CRAZYHORSE THUNDER och AL SALAM (PEACE). Detta absurda krigsspråk förläggs nära människan, nära det privata, det fruktansvärda, krigets morbida följdverkningar. I den intima sfären, i det närmaste dokumentärt skildrad, förvandlas språket.

Jag är äldre än du någonsin kommer vara
och jag fortsätter i den riktningen,
äldre än pojkarna
som trycktes upp på statliga pengar
efter att ha försvunnit
i röken, under en stridsvagn,
pojkarna på en solblekt, avgassotig mural
en krans med vita rosor
vår dyrbara, vår billigaste
form av MINSVEPNING.

Det militära språkbruket står i relief i förhållande till resten av dikten. Dess absurditet är så tydlig att det känns som att den sträcker ut en näve och slår läsaren i ansiktet. I skärningspunkten mellan bildspråk och skriftspråk framträder krigets verkliga våld i den råa sorg dikterna förmedlar. Det är en spänning, ett minfält, det gör Look till en ovanligt laddad diktsamling.

Sharif visar att det militära språkbruket påverkar vår uppfattning av verkligheten genom att maskera det outhärdliga. Det slingrar sig, verkar inte betyda något, som ett verkliga livets Newspeak. När språket berövas sin mänsklighet möjliggör det våldshandlingar. Från andra världskriget har vi lärt oss att avhumanisering är en av de mekanismer som ger oss förutsättningar för att skada och tortera andra människor. Då beskrevs judar som råttor. Idag behöver Solmaz Sharif inte fantisera ihop att en militär säger ”Träffade vi ett barn? Nej. En hund.”

Läsaren tvingas nogsamt belysa och betrakta språket. Det är konceptuellt, smart, en aning cerebralt.

Dock är det är inte främst i de väl uttänkta språklekarna Sharif vinner mig, utan i det verkligt sårbara. I dikten PERSONLIGA TILLHÖRIGHETER skriver ett jag till sin farbror. ”Han lovade sig själv att han inte skulle och gjorde det. Jag luktar på mina fingrar och jag känner lukten av hans. Händer av rök och krut. Händer som lovade att de inte skulle, men gjorde det.” Stycket är en del av en längre svit, där det berättande jaget skriver till en farbror som dör i strid. Sviten utgår från fotografier av farbrodern. De militära termerna är färre än i bokens första del. Sorgen är mer närvarande, såren öppnare. Foton är projektionsytor, fantasimaskiner. Därför avslöjar det betraktande och berättande jagets blick på fotografierna något om henne själv. ”(…) kindben sköra / som nattfjärilsvingar under hälen.” Betraktaren föreställer sig att farbrodern lär sig skjuta med bazooka, sparka in ett huvud, njuta av kängornas tyngd.

”Enligt de flesta / definitioner har jag aldrig / varit i krig.” Look utspelar sig på spridda geografiska platser – moskén Shah Cheragh, Berkeley, Beverly Hills, en skolgård i USA. Men det handlar egentligen inte om krigets geografiska spridning. Kriget lever kvar i de människor som drabbats av det. Dess skadeverkningar som kapslas in i familjer och sedan sprids över världen i och med deras flykt. ”Vi säger att kriget är över, men ändå / lutar sig kvinnan över / passagerarsätet / min son, min son.

Elegant skriver Sharif fram en politisk poetik. Hon fastslår att ”hennes musas poesi har varit harmlös”, och förutsätter då en skadlig poesi. Och Look är en skadlig diktsamling. Genom att rikta strålkastarljuset mot de militära orden belyser hon så väl kriget självt som de mekanismer som möjliggör kriget. Det är samhällsomstörtande, oppositionellt, djupt politiskt. Poesin pekar mot den språkliga förvanskningen och placerar något annat, mer sant, i dess ställe. Poängen blir tydlig i denna strof: ”Jag sitter dagligen / med språket / de gjort / av vårt språk.” Det hela tycks bära fram en central tes: språket skapar förutsättningarna för verkligheten. Utan krigsspråk, inget krig. Så blir Look en fredshandling.