Meny Stäng

Haiku 2015

Klimataktivism? Motrörelser? Empati? Mänsklighet? Kärlek?

 

Av Michael Economou

Red: Epstein m.fl. | Haiku 2015
Modern Haiku Press | 2015

 

 

Med den lyckade haikun är det som med grottkonsten: den vill inte låta sig låsas in. Lika lite som kilometerlånga grottgångar och otillgängliga bergstrakter kunnat hindra över tjugotusen år gamla målningar att nå världen, lika lite har förslavande 5-7-5-mönster, regelstrikta och förväntade motivval försvårat för en friare och – i viss utsträckning – mer lössläppt haiku att hänföra läsare. Antologin Haiku 2015 innehåller många bevis – mer konkret uttryckt: 100 stycken – för detta. Två frågor tycks ha styrt urvalet: Hur kan en haiku se ut? Vad kan den bygga? Olika svar finns i olika typer av haiku; de kan vara lössläppta som vinden, längsmedgående som slätten eller floden, rakryggade som branta berg, djupgående som hav och sjöar, mjuka som morgonregn, vackra som skymningen eller gryningen, eller – varför inte? – fria som nomaden.

Eller som i Rob Scotts haiku här nedan – juvenila som vårlöv, suktande såväl efter liv som annorlunda röst- och uttrycksmöjligheter. Utan förflutet, ingen framtid: det gamla ges kraft i nya skepnader:

new leaves

the old forest

finds its voice

För sammantagna stärker antologins haiku känslan av att en bejakande frihet får motiven att må bäst. Se här exempelvis hur kongenialt Lesley Ann Swanson fångar en mognande blomma i en form vi sällan förknippar med haiku:

the first crocus humming Vivaldi

Eller läs Paul Pfleugers fyrradiga bidrag och märk hur det antropomorfa på sista raden frigör den gamla boken från dess arkaiserande, dammiga kontext:

old

black

book

whisper

Med ett slags motrörelse i en mer traditionell, om än inte regelriktig haiku, lyckas Peter Newton göra sådant som människan skapat/skrivit stumt inför ett regn, samtidigt som han på sätt och vis i kraft av sitt levande bidrag paradoxalt nog säger emot sig själv:

                      afternoon rain

                                            emptying a book

                      of its words

Med samma hänfördhet och respekt inför naturen uppmärksammar Michelle Tennison våra tillkortakommanden. Till och med Vivaldi från den citerade haikun ovan står sig slätt:

whale song

I become

an empty boat

Eller märk hur Marcus Liljedahl tar hjälp av en flodrörelse i en solitär långrad, för att skickligt gestalta något av det mest tragiska som finns: barnkistor som bärs till sista vilan:

 floating down the river of hands a fleet of baby coffins

Men som ett tecken på den goda haikun byggs av komplexitet kan läsningen varieras: det är inte rentav så att vi står intill ett floddelta och tittar på små flytande stockar, påminnande om barnkistor?

Med en lika förpliktigande och rak fristräcka som i Liljedahls haiku återskapar Michael Henry Lee en svunnen tid i jordens historia, då människan ännu inte gjort den entré, som i sinom tid skulle visa sig vara så förödande för såväl hållbarhet som överlevnadsmöjlighet:

forest floor once upon all the time in the world

Det är rentav så att många av bidragen kreerar sin egen natur, samtidigt som de rekreerar naturen. Så uttryckt närmar vi oss hållbara svar på åtminstone den ena av frågorna som ställts här ovan.

Se här exempelvis hur Sabine Miller återger ett flöde som inte gör halt i filosofin – begreppet mimesis återfinns som bekant såväl hos Platon som hos Aristoteles – utan som väcker känslan av att avbildning och gestaltning utan förankring i levande natur inte är värdiga det som möjliggjort och frigjort dem:

mimesis

                    

                      )sea,

          (dew

Och när vi människor måste ta läkarens kemiska preparat till hjälp, är det likväl naturen som påminner om vad det på är som botar och på sikt kan frigöra oss från neuroser och tillkortakommanden. Chad Lee Robinson uttrycker det så här:

the pill I´m told to swallow

has a name

like a remote moon

För av jord och natur är vi komna, jord och natur ska vi åter vara; i Elizabeth Mouras haiku formulerat med följande fem ord:

thunder

my father´s

 last breath

Så, avslutningsvis, vad kan den goda haikun åstadkomma?

Klimataktivism? Motrörelser? Empati? Mänsklighet? Kärlek? Godhet och solidaritet på allvar, inte enbart riktad mot andra halvans jordklot och den sidans nödställda utan också mot människor i grannskapet, behövande som sällan synliggörs trots att de påfallande och alltmer är – i nästan lika stort behov – av att bli sedda, hjälpta…?

Jag vet inte, har inga svar, och dessutom är jag priviligierad nog att inte behöva vara övertygad om de stora ordens, de korrekta handlingarnas nödvändighet.

Dessa ord och handlingar kan uttrycka allvar och plikt, uppfordra till ansvar och mänsklighet, mana oss att inte se bort. Men solidaritet är inget som förutsätter varken inlägg på Facebook eller uppmärksamhet i press och medier; solidaritet uttrycks bäst och mest äkta i det tysta. Läs en biografi om Samuel Beckett om ni vill ha klarare papper på vilka uttryck detta kan ta sig.

För allt riskerar också att förbli tomma tricks och cirkusnummer, till intet förpliktigande handlingar som är mer till för det egna jagets skuldkänslor än för den nödställde, om vi först inte lär oss se och förstå att undret att vara människa inte nödvändigtvis behöver fördunklas av och stavas pengar, karriär och kapitalism. Tomas Tranströmer har uttryckt det som att vi ”måste leva med det finstilta gräset”.

Robert Epstein får bidra med att säga det på sitt vis med ett sista exempel ur en rik antologi, väl värd bekantskap och förståelseförsök:

the way rain starts a morning myth