Meny Stäng

Johanna Frid och Gordana Spasic – En skarp mörk sorg

Av Alice Hansen

Johanna Frid &  Gordana Spasic | Familjeepos
Ellerströms | 2017

Johanna Frid. Foto: Jennifer Sameland.

i begyndelsen: 
det var en familiemedlem i en park
hon joggade i parken…
tjafsade i headset… med sin revisor… 
nä… inte

Så inleds Gordana Spasics och Johanna Frids debutbok Familieepos. Här får läsaren snabbt veta vad jagets familj inte är: en sådan där familjemedlemmarna joggar, pratar i headset och har en revisor. I diktsamlingen ställs läsaren sedan inför anekdotiska familjeberättelser där mammor självmedicinerar, försvinner med en kolatorsk som heter Björn, hamnar i fyllecell och kommer hem utan ögonbryn och pappor som skäller ut barnet när det kissat på sig. Barnets utelämnande till ofullgångna föräldrar utspelar sig mitt i en social och ekonomisk utsatthet.

Johanna Frid & Gordanna Spasics Familjeepos.

Familieepos är en rasande och angelägen diktsamling. Det är rytmiskt, det är stökigt och hela tiden i rörelse, en form som korresponderar väl med innehållet. Piss, kukar, säd, alkohol och droger väver samman boken: ”rinner pisset genom texten? / pisset rinner genom texten.” Tonen präglas av mörk humor och ironi. Våldsamma anekdoter bryts av med ironiska rader. För det mesta blir sarkasmen knivskarp i förhållande till dikternas tunga innehåll, och fungerar både som ett försvar mot och som en möjliggörare för det svarta. ”jeg kunne godt tenke mig, at få mors ekskæreste at brinde / hvis han allerede ikke er on fire, mener jeg”

Diktsamlingen stannar inte i barndomen. Jaget blir äldre, ställs inför nya relationer och familjebildningar, och tvingas konfrontera frågan (en fråga jag tror många ställt sig): är jag En Sån Som Klarar Mig eller en Sån Som Inte? Inför denna fråga är jaget i rörelse. På ett befriande och subjektsskapande vis väljer hon bort destruktiva relationer, samtidigt finner hon sig fast i andra. De drypande sarkasmerna är här förtjänstfulla i den mån de ger texten rörelse och får mig att hela tiden ifrågasätta mina slutsatser.

Familieepos är ett kollektivt verk, vilket är ovanligt i en svensk kontext. Samarbetet speglar sig i texten: meningar skiftar mellan danska och svenska mitt i och frågor ställs till ett förmodat annat jag. Det kollektivt konstituerade jaget manar läsaren att lyfta blicken mot samlingens essens: vilka effekter får en fucked up familj på en människa, och vad händer sedan? Det gemensamma anslaget omöjliggör en självbiografisk läsning. Texten ironiserar själv över den samtida tendensen att leta efter kroppars levda erfarenheter i litteraturen: ”har du tänkt på det med vitnesbyrd / i dessa dagar må man fortælle alt, uden kommentar / hvis man kalder det vidnesbyrd”. Befriande.

Det kollektiva skrivandet pekar också mot skrivandets och läsandets praktik, vilket ger verket ett performativt lager. Som läsare deltar jag i en process där familjen, eller bristen på familj, skrivs. Så skrivs en idé om familjen som fiktion.

Mot slutet av Familieepos skalas ironin av och en rå, mörk sorg träder fram: ”hur många knivhugg klarar kroppen / er det noget du kan eller vill minnas”. Det är skarpt och nästintill outhärdligt på ett sätt som texten själv påpekar i frågan: ”har du orkat höra, det vi har att säga”. Jag hoppas innerligt att svaret är ja, för alternativet, att inte bli läst, är något fruktansvärt.