Meny Stäng

Rasha Alqasim – en skakning i handen eller en kvävd skugga

Av Amanda Saveland

Rasha Alqasim | Jag matar kriget med dem jag älskar
10TAL Bok | 2017
Översättare: Elisabeth Hjorth, Sara Mannheimer, Kholod Saghir

Rasha Alqasim. Foto: Sannah Kvist.

”Det är hårt att upptäcka att våra kroppar tillhör andra som har lämnat oss”. Med den meningen inleds dikten ”Sorgens avtryck”, en av sammanlagt trettiosex texter som utgör Rasha Alqasims debutbok. Det är en poesi som kommunicerar det osagda. Den letar sig inåt, griper efter det som pågår i det ensamma, hela tiden kretsande kring kroppen och det som bebor den. Hem, människor, kärlek. Minnet av en hand, som i dikten med samma titel som själva boken, Jag matar kriget med dem jag älskar:

Jag är en glömsk kvinna
Stolt bär jag dussintals skedar
men handen skakar av rädsla
Den anklagar mig
För vem bär du alla dessa skedar?
Vi är bara två nu
Tolv skedar för vem!
Handens minnen är starkare
Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?

Rasha Alqasims Jag matar kriget med dem jag älskar.

I dikten ”De behöver inte oss” beskrivs minnet som något som varken kan slängas eller användas. Avtrycken ryms inte bland alla andra yttre krav och förpassas därför till det tysta. Sorgen, saknaden och längtan kapslas in i kroppen och blir till en del av själva organismen. Det är en fysisk kännbarhet som beskrivs som starkare än tanken. Den är inuti. Pågående och ständigt närvarande. Det sitter i tänderna, i tröttheten, i avståndet mellan det som pågår utanför och det som jaget själv känner och hör.

Orkar inte blåsa liv i min själ
Ångern sitter som bly i tänderna
Orkar inte kamma bort sorgen
Håret är fullt av tovor
Orkar inte lyfta blicken från lidandet
Och titta på träden
Offrens blod lyser mig i ansiktet
Jag hör inget annat än skottlossning

Det finns ett utmattat tillstånd som genomsyrar Alqasims poesi. I det ryms den orkeslöshet som kommer av att ständigt behöva uppvisa något som inte infinner sig naturligt. Plikterna att konversera, att hyckla med sanningen, att tiga ihjäl det som bör men inte får sägas. Den består också i saknaden av en älskad som befinner sig långt borta. Avstånd utgör den ständiga nämnaren. Den finns inskriven mellan jaget och omgivningen, mellan människorna som är åtskilda, mellan familjens konventioner och de egna drömmarna.

Jag kan inte bete mig på det sätt som förväntas av en kvinna
Jag är likgiltig inför mina värdinneplikter
Ointresserad av att prata om frisyrer och hårfärgning
Mitt hår är asocialt