Meny Stäng

Rasha Alqasim – en skakning i handen eller en kvävd skugga

Av Amanda Saveland

Rasha Alqasim | Jag matar kriget med dem jag älskar
10TAL Bok | 2017
Översättare: Elisabeth Hjorth, Sara Mannheimer, Kholod Saghir

Rasha Alqasim. Foto: Sannah Kvist.

”Det är hårt att upptäcka att våra kroppar tillhör andra som har lämnat oss”. Med den meningen inleds dikten ”Sorgens avtryck”, en av sammanlagt trettiosex texter som utgör Rasha Alqasims debutbok. Det är en poesi som kommunicerar det osagda. Den letar sig inåt, griper efter det som pågår i det ensamma, hela tiden kretsande kring kroppen och det som bebor den. Hem, människor, kärlek. Minnet av en hand, som i dikten med samma titel som själva boken, Jag matar kriget med dem jag älskar:

Jag är en glömsk kvinna
Stolt bär jag dussintals skedar
men handen skakar av rädsla
Den anklagar mig
För vem bär du alla dessa skedar?
Vi är bara två nu
Tolv skedar för vem!
Handens minnen är starkare
Kan handen glömma hälsningen från dem som givit sig av?

Rasha Alqasims Jag matar kriget med dem jag älskar.

I dikten ”De behöver inte oss” beskrivs minnet som något som varken kan slängas eller användas. Avtrycken ryms inte bland alla andra yttre krav och förpassas därför till det tysta. Sorgen, saknaden och längtan kapslas in i kroppen och blir till en del av själva organismen. Det är en fysisk kännbarhet som beskrivs som starkare än tanken. Den är inuti. Pågående och ständigt närvarande. Det sitter i tänderna, i tröttheten, i avståndet mellan det som pågår utanför och det som jaget själv känner och hör.

Orkar inte blåsa liv i min själ
Ångern sitter som bly i tänderna
Orkar inte kamma bort sorgen
Håret är fullt av tovor
Orkar inte lyfta blicken från lidandet
Och titta på träden
Offrens blod lyser mig i ansiktet
Jag hör inget annat än skottlossning

Det finns ett utmattat tillstånd som genomsyrar Alqasims poesi. I det ryms den orkeslöshet som kommer av att ständigt behöva uppvisa något som inte infinner sig naturligt. Plikterna att konversera, att hyckla med sanningen, att tiga ihjäl det som bör men inte får sägas. Den består också i saknaden av en älskad som befinner sig långt borta. Avstånd utgör den ständiga nämnaren. Den finns inskriven mellan jaget och omgivningen, mellan människorna som är åtskilda, mellan familjens konventioner och de egna drömmarna.

Jag kan inte bete mig på det sätt som förväntas av en kvinna
Jag är likgiltig inför mina värdinneplikter
Ointresserad av att prata om frisyrer och hårfärgning
Mitt hår är asocialt

I rörelsen bort från föräldrarnas förväntningar söker sig jaget till skuggorna. I mörkret finns en sorts öppen mystik som utgör grogrunden för fantasin. I den växer jaget fram som en ensam och egenartad planta. Det är den plats som berättar om det egna identitetsskapandet och om drömmarna om ett stort bibliotek och ”vägen till Sara Mannheimers hjärta”. Skuggorna utgör även en plats som inte försöker förenkla eller fösa undan det svåra. I ”Skuggor som berövats sin vilja” beskrivs frustrationen över bokhyllor som monteras på blanka golv i försök att ”skapa hanterbara bekymmer”. Det kvävda bakom dessa möbler ger uttryck för det skeva i att tro att det är möjligt eller önskvärt att glömma. Liksom skuggorna ger dikterna plats för allt som ryms i jaget att synas och påpekar samtidigt vikten av att kunna se den kärlek och längtan som så ofta ligger till grund för det som är smärtfyllt.

De ville sudda ut ditt förflutna
få dig att blicka framåt
glömma vad du sett förut
sluta längta till hemlandet
utplåna ditt sinne för nostalgi

I diktsamlingen befinner sig det som uttrycks hela tiden bortom talet. Det som påtalas gestaltas med andra medel. Det är en skakning i handen eller en kvävd skugga. Saker som är stumma, men som i Alqasims poesi lyckas säga väldigt mycket. Blicken inåt skapar även samma rörelse hos läsaren och får frågorna som ställs att stanna kvar i kroppen. Denna förmåga gör Jag matar kriget med dem jag älskar till en särskild och skarp läsupplevelse.