Meny Stäng

Anna Margolin – Modernistisk poesi på Jiddish

Av Kerstin Gansmark

Anna Margolin | Detta är natten
Ellerströms | 2018
Översättning av Beila Engelhardt Titelman

Anna Margolin

Modernisten Anna Margolin (1887 – 1952) ges med Detta är natten för första gången ut på svenska. Hon föddes i östeuropeiska Belarus men emigrerade ung till New York där hon i anarkistisk och feministisk anda arbetade som poet och journalist, sammanställde bland annat en antologi över andras dikter. Själv gav hon ut endast en diktsamling, Lider 1929. Detta är natten består av ett urval av vad hon skrev, dels i Lider och dels i andra skrifter. Anna Margolin, född Rosa Lebensboym, räknas i dag som en av de främsta modernisterna på jiddisch, ett litet språk som få kan översätta och som blev ännu mindre efter Förintelsen. Detta är natten är tvåspråkig, visar dikterna dels på jiddisch och dels på svenska.

Boken börjar stolt och övermodigt med ordet Jag.

Jag var en gång en yngling
hörde Sokrates i arkaderna,
min själsfrände, min älskling
hade den vackraste torson i Aten

Jag var Caesar. Och en ljus värld
byggd av marmor, jag den siste,
och till hustru valde jag ut
min stolta syster

I rosenkrans med vin till sent
hörde jag med högdraget lugn
om veklingen från Nasaret
och vilda historier om judar.

Ett manligt jag identifierar sig med de främsta under antiken men talar om den kristne Jesus som en ”vekling”, blandar levande med döda, gifter sig med sin syster och hör
tillbakalutat på vad som sägs om judar, hens egen stam. Så kunde inte en kvinna skriva menade de manliga 1920-talskritikerna enligt översättaren Beila Engelhardt Titelman i förordet. Marmor, hårdhet, kall skönhet kontrasterar mot det traditionellt kvinnliga. Margolin bemötte kritiken i en kolumn: ”I amerikanska tidningar finns inga kvinnor som är redaktionschefer eller gästkrönikörer. Varför? Eftersom kvinnor endast tillåts skriva om kärlek, och till och med om detta måste de skriva banalt, eftersom originalitet är den kortaste vägen till papperskorgen.”

Andra gånger är diktjaget nedtonat men inte brutet. Brons, stål och svärd sätter tonen.

Jag har blott en dikt –
om förtvivlan och stolthet.
Den mörknar och glöder
i brons och stål.

Ett rått ackord.
Mycket tystnad, mycket skugga.
Jag formar ordet
med mitt sista andetag.

Med tunga minnen
åter och åter,
går jag som ett svärd
genom dikterna.

Tystnad är ett återkommande motiv, både som påbud och som tillstånd. I dikten nedan talar ett jag till ett du och uppmanar honom eller henne att förbereda sig för ett erotiskt möte som sen eventuellt inte blev av.

Du hårda härskarröst, var tystare.
Ni skarpa och törstiga ögon – sänk
era mörka fransar. Och låt i lugn sorg
de vita begärande händerna
knäppas i knät.
Och vänta.
Åh, lätt mycket lätt, med en magisk ömhet
ska kvällen med luftiga, giftiga fingrar
beröra din kropp, stolta kvinna,
din mun, din blick och ditt rufsiga hår,
och måla dem grå,
och mörkt och snabbt
etsa en mäktig ring runt din ensamhet

Var tystare och tystare. Så… just så…
Det hände inget. Allt är redan över.

Margolin hade enligt förordet ett krävande privatliv. Migrant, högutbildad, tre äktenskap, en bortlämnad son, brutet förhållande till föräldrarna, svårigheter att som kvinna riktigt räknas i de kretsar där hon verkade.

människor tittar snett på mig
så att jag blir gråtfärdig…
Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum
Jag är inte nöjd med någonting
[…]
Kanske skulle jag inte ha det så svårt
om jag inte drömde om dikter.

Sorg, skräck, ensamhet men också erotik, kamp och trotsigt övermod fyller hennes vackra poesi. Nedan ett makligt lugn före ett väntande oväder.

Slanka skepp dåsar i det svullna gröna vattnet,
svarta skuggor sover i vattnets kalla hjärta.
Alla vindar är stilla
Mörka moln rör sig spöklikt i den stumma natten.
Blek och lugn väntar jorden på blixt och åska.
Jag ska vara stilla.

Första världskriget var slut och ekonomin gick på högvarv. Kvinnor hade börjat klippa håret, bära korta kjolar, läppstift och nylonstrumpor. Filmen slog igenom liksom nya dans-och musikstilar. Det var ”det glada 20-talet” och nöjeslivet i New York blomstrade. Anna Margolins dikt om en kväll i april på femte avenyn ångar av ångest.

1.
[…]
Med heta händer reser sig gatan ur
den döende dagen.
[…]
och på hotellens marmortrappor –
människor infattade i ädelstenar
med ädel-lugnt-lysande sken.
2.
[…]
Över avenyn
glider
som hemlighetsfulla skepp
limousiner,
och förtvivlade råa skri av sirener hänger
hotfullt.

Bärande natt i sina ögon
natt och förstörelse och guld i ögonen,
stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor
och breder nervöst ut sina vingar
över avenyn
som vansinniga fjärilar.

På Anna Margolins gravsten står på jiddisch ett citat ur en av hennes dikter:

Hon med de kalla marmorbrösten
[…]

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –
Säg ingenting.

Anna Margolin påminner om jämnåriga modernisten Edith Södergran – kyla, hetta, utsatthet på vackraste vis.