Meny Stäng

Anna Margolin – Modernistisk poesi på Jiddish

Av Kerstin Gansmark

Anna Margolin | Detta är natten
Ellerströms | 2018
Översättning av Beila Engelhardt Titelman

Anna Margolin

Modernisten Anna Margolin (1887 – 1952) ges med Detta är natten för första gången ut på svenska. Hon föddes i östeuropeiska Belarus men emigrerade ung till New York där hon i anarkistisk och feministisk anda arbetade som poet och journalist, sammanställde bland annat en antologi över andras dikter. Själv gav hon ut endast en diktsamling, Lider 1929. Detta är natten består av ett urval av vad hon skrev, dels i Lider och dels i andra skrifter. Anna Margolin, född Rosa Lebensboym, räknas i dag som en av de främsta modernisterna på jiddisch, ett litet språk som få kan översätta och som blev ännu mindre efter Förintelsen. Detta är natten är tvåspråkig, visar dikterna dels på jiddisch och dels på svenska.

Boken börjar stolt och övermodigt med ordet Jag.

Jag var en gång en yngling
hörde Sokrates i arkaderna,
min själsfrände, min älskling
hade den vackraste torson i Aten

Jag var Caesar. Och en ljus värld
byggd av marmor, jag den siste,
och till hustru valde jag ut
min stolta syster

I rosenkrans med vin till sent
hörde jag med högdraget lugn
om veklingen från Nasaret
och vilda historier om judar.

Ett manligt jag identifierar sig med de främsta under antiken men talar om den kristne Jesus som en ”vekling”, blandar levande med döda, gifter sig med sin syster och hör
tillbakalutat på vad som sägs om judar, hens egen stam. Så kunde inte en kvinna skriva menade de manliga 1920-talskritikerna enligt översättaren Beila Engelhardt Titelman i förordet. Marmor, hårdhet, kall skönhet kontrasterar mot det traditionellt kvinnliga. Margolin bemötte kritiken i en kolumn: ”I amerikanska tidningar finns inga kvinnor som är redaktionschefer eller gästkrönikörer. Varför? Eftersom kvinnor endast tillåts skriva om kärlek, och till och med om detta måste de skriva banalt, eftersom originalitet är den kortaste vägen till papperskorgen.”

Andra gånger är diktjaget nedtonat men inte brutet. Brons, stål och svärd sätter tonen.

Jag har blott en dikt –
om förtvivlan och stolthet.
Den mörknar och glöder
i brons och stål.

Ett rått ackord.
Mycket tystnad, mycket skugga.
Jag formar ordet
med mitt sista andetag.

Med tunga minnen
åter och åter,
går jag som ett svärd
genom dikterna.

Tystnad är ett återkommande motiv, både som påbud och som tillstånd. I dikten nedan talar ett jag till ett du och uppmanar honom eller henne att förbereda sig för ett erotiskt möte som sen eventuellt inte blev av.

Du hårda härskarröst, var tystare.
Ni skarpa och törstiga ögon – sänk
era mörka f