Meny Stäng

Adrian Perera – En partiellt skickligt gestaltad konstruktion

Av Peter Nyberg

Adrian Perera | white monkey
Förlaget | 2017

Adrian Perera. Foto: Niklas Sandström.

En del av de svenskspråkiga poeterna befarar att poesin ska bli ett verktyg för politiken. Under nästan 30 år har det estetiska, experimentella momenten varit mainstream inom de stora förlagens utgivning men sedan några år tillbaka har inriktningen förändrats, balansen har rubbats. Delar av 70-talspoesin lyfts fram som avskräckande exempel på hur det kan gå – programmatiska dikter som publicerades i kraft av att ligga i tiden men uppenbarligen var konstnärligt svaga och därför har försvunnit i och med att tidsandan skiftat.

Adrian Perera är frilansjournalist i Åbo. Han vann 2016 första pris i Arvid Mörne-tävlingen och white monkey är hans debutbok. Den är elegant formgiven av Tom Backström och produkten andas kvalitet.

Adrian Pereras white monkey.

Adrian Perera inordnar sig i den ganska livliga litteratur som ges ut av människor som fastnat mellan två kulturer och varken känner sig hemma i den ena eller den andra. De främsta namnen just nu är Athena Farrokhzad och Yahya Hassan men bakom dem finns en rad både äldre och yngre poeter, tillräckligt många för att vi ska kunna tala om en subgenre inom poesin. Denna subgenre kännetecknas av det polyfona spelet med röster, ett tätt förhållande mellan jaget och författaren samt ett problematiskt mellanförskap.

Dikterna i white monkey har ordningsnummer och titlar vari poeten för tydlighets skull har skrivit ut vems röst som talar enligt formeln ”2. I tidernas begynnelse – en mor”, ”12. Jag lär känna mitt barnbarn – en mormor”, ”26. Veckoslut – en far”. En del titlar är markerade ”Intervju. Tid 00:00” för att markera att det sker en intervju i dikten. Många är bara markerade med ordningsnummer, ”15.”, och då är det diktens jag som talar. Tydlighet och struktur.

Dikterna börjar i tacksamhetsproblemet, detta att flyktingar bör hysa tacksamhet mot landet som tar emot dem. Hur illa deras situation än är i det mottagande landet är de fortfarande vid liv. Och därför i skuld. ”Att de låter oss bo här, / vara en familj / du och jag […] Du måste vara tacksam, säger hon.”. På nästa sida kommer den trångsynta nordbon in i form av en blond, kvinnlig journalist som inte ens läst jagets dikter men ges tillfälle att uttrycka olika typer av fördomar: ”Hon säger / att mina dikter handlar om utstötthet. // Har jag varit utstött? // ”Hur utstött har du varit?”. Lakonisk satir med programmatisk precision.

Vi får träffa föräldrarna. Modern är färgsprakande exotisk men intvingas i den nordiska grå vardagen: radhus, städa, arbeta. Nerslipningen i vardag är tydligast symbolgestaltat i det att hon spolar ner sina kryddor i vasken ”tills metallen skiftar / i nyanser av chili, / curry / och koriander”. Fadern framställs genast med psykopatiska symptom. Han har hämtat sig en fru på Sri Lanka: ”Jag förbjuder dig att träffa / andra människor”. På nästa sida säger fadern: ”Han kommer aldrig att behöva / ditt språk” när modern försöker lära barnet säga ”Oyage amma”.

Ganska snart kommer det omgivande samhället in i dikterna. På bensinstationen silar män kaffe genom sockerbitar, synar jaget medan de röker och säger att modern inte är klok. Under den resa jaget åker på med modern konstateras att hans hud är för vit och att han är främmande även på Sri Lanka. Morfar rufsar honom i håret och menar att: ”Du skulle ändå inte passa in här, säger han. // You´re a white monkey”.

I början av boken skäms den unge mannen för sitt ursprung men blir i slutet stolt över detsamma. Han kan inte förlika sig med sin samtid utan känner sig som ”ett surrogat” när han får frågor om hur Finland ”ska lösa rasismen”. Ändå är det ett klassiskt upplägg för huvudpersonens utveckling i en berättelse. ”Du har lyckats med så mycket trots dina föräldrar”, är moderns sista utskrivna replik.

Flera passager är utmärkt gestaltade, till exempel fastnar jag för upprepningarna i dikten om mormoderns demens. Också den lakoniska satiren är effektfull emellanåt. Konkreta detaljer finns ofta skickligt uppfångade med journalistisk uppmärksamhet, vilket ger inlevelse. Men dikten blir också programmatisk, konstruerad för att uppfylla sitt syfte. På samma sätt som nordborna uttrycker klyschor om invandrare hämmas boken av poetens svaghet för invanda tankeformler – varför måste exempelvis den korkade journalisten presenteras som blondin? Där Farrokhzad drivs av konstnärlig styrka och Hassan av pur vrede blir Perera tydlig och strukturerad och därför konstnärligt svagare. Precis som med Hassan är jag nyfiken på nästa diktbok, den där ett nytt grepp måste tas, den där poeten fullt ut är tvungen att visa sina konstnärliga kvaliteter. white monkey riskerar att hyllas eftersom den ligger så fint inpassad i den samhälleliga ideologiska överbyggnaden för att senare försvinna när tidsandan skiftar.