Meny Stäng

Anamarija Todorov – Barnslig, tjusig och allvarlig revolt

Av Michael Economou

Anamarija Todorov | Fröken Forever
Rastlös förlag | 2017

Anamarija Todorov

Samhällets verkliga stöttepelare får sällan utrymmet de är värda. Av den anledningen har jag förväntningar på Anamarija Todorovs Fröken Forever; vars bakre omslag upplyser om att vi skall få läsa om människor som tar hand om våra barn i förskolan. Ja, vad görs egentligen på förskolan från klockan sju på morgonen till klockan sex på kvällen? Todorovs andra diktsamling ger inte bara många svar på den frågan utan också infallsvinklar till en i viss utsträckning skymd verklighet som kanske alltför ofta tas för given.

Anamarija Todorovs Fröken Förever

Man kan, om man så vill, säga att förskolans människor ingår i ett slags samhällelig gråzon, naturligtvis utan kriminalitetens förtecken – här förväntas man inte göra annat än att uthärda, kämpa på och bita ihop trots besparingskrav, brist på respekt från politruker, politiker och, ibland, från föräldrar. Trots dålig löneutveckling, trots tuff psykosocial miljö och trots säkert frekventa upplevelser av erbjuden fortbildning, påfallande ofta meningslös. Det bör framstå som uppenbart att här, i denna gråa zon, är också många andra yrkesgrupper än förskollärare i dagens Sverige verksamma.

Nu är Fröken Forever – för att travestera titeln på Maja Eklöfs klassiska bok – inte en rapport från en skurhink, utan en diktsamling med visst liv i. Titeln är fyndig och betydelsebärande, omslaget klassiskt rent med ett fokus på (barn-?) klotter, ritat av Eli Aldo Lee, boken dedikerad alla Todorovs kollegor som kämpar ”på förskolans ständigt föränderliga golv”.

Som recensent och läsare vill jag därför närma mig Fröken Forever känsligt och bejakande, då samlingen gestaltar en verklighet som säkert är lika tuff som meningsfull för de flesta involverade. Jag vågar redan efter en ytlig läsning mena att läsare med erfarenheter från förskolans värld skall känna igen sig, möjligen också tappa förutfattade meningar om poesi som obegriplig och svår, ”alls inget för vanliga människor”.

Todorov arbetar i en socialrealistisk kontext, i svensk poesi företrädd exempelvis av sinsemellan så skilda diktare som Sonja Åkesson, Majken Johansson, Bengt Cidden Andersson och Johan Jönson. Människan och hennes själ och plågor ryms i traditionens dikter, vilka bär anspråk på ett slags andlig materialitet, utträngande allt så kallat stort, hjälteaktigt och icke-själsligt idealtänkande. I Todorovs tappning blir denna socialrealism trotsig, barnslig, uppfordrande, konkret, för att inte säga tjusigt allvarlig i sin revoltanda:

Det är inte ovanan att tala i mobilen
varenda gång du stiger in,
inte heller att du knappt hälsar,
aldrig ler.
 
Det är inte blicken
du kastar ner från din takvåning
eller näsan
som skvallrar om att du betraktar oss
som biträden i en inrättning
som förtjänar reklamation.
 
Det är att du inte litar på oss.

Man kan se Todorovs dikt som ett försök att hitta värdigheten hos allt förtrampat. Det må vara barn eller vuxna, unga eller gamla, flickor eller kvinnor, pojkar eller män, marginaliserade eller i centrum, osedda eller sedda, skadade eller hela – alla lyfts fram och ställs ut i ljuset av allt som bör ges potential att forma en människa. Sämst är poeten när hon glömmer att poesi är konst – inte förutsägbar och korrekt rapport-, enkät- och utvärderingsskrivande. Gråzonens människor blir då helt enkelt för grå trots att de är värda en större konst än den som i dessa sämre dikter nästan helt lyser med sin frånvaro.  Bäst är poeten när hon inte ställer till rätta och talar om för oss vad vi tvunget måste tycka. Då kan det klinga lite Åkessonskt om det hela, och det bör tydligt framgå av läsningen att jag syftar på Sonja, inte Jimmie:

Jag vill bara tacka
för att du tagit ut
all din komplediget
och åkt iväg i din söta, röda Toyota
/…/
Jag hoppas du möter
en trevlig karl,
en duktig älskare,
en riktig gentleman
som tar dig till Köpenamn,
till Rivieran,
Mallorca,
eller Dubai
så att du kopplar av.
 
En miljonär i Hollywood
skulle passa fint
och huvudrollen
i en smaskig såpa.
 
Bon voyage och lycka till.
Hoppas du blir kvar i den filmen
resten av min karriär.

Fröken Forever gestaltar vardagserfarenheter inifrån ett upprört sinnelag, som dock inte är mer plågat än att det kan blåsa liv i de små under som sker när vi minst anar dem. För det finns ju, som Todorov skaldar, ”dagar då alla överlever” och ”då man inte vill strypa någon”. I sådana lyckliga stunder blir också denna diktade förskoleverklighet det trotsiga memento, som bör riktas till alla politruker, politiker och föräldrar som förblivit okänsliga inför våra barns rika och bejakansvärda världar.